Besked...
Fy vilken jobbig dag jag hade igår.
Polisen ringde mig i Tisdags och ville prata med mig, hon hade fått ett besked av åklagaren. Kunde inte sova, och grubblade över vad det kunde vara för beslut, magkänslan sa att det inte var bra.
Så igår (Onsdag) var jag till Polisen. Jättenervös med en stor klump i magen.
Polisen är helt underbar och har verkligen gjort allt hon kunnat i allt detta.
MEN! Åklagaren kan inte se att bevisen ska räcka till att åtala exet för misshandel.
Ett bakslag för mig, benen sparkades undan rejält.
De kan heller inte åtala han för grov kvinnofridskränkning för han har gjort för lite kränkande saker.
Att han kränkt mig med alla de fula ord som en kvinna kan kallas för är inte olagligt, att han tryckt ner mig så till den milda grad att jag velat ta livet av mig är heller inte kränkning!
FAN för rättssystemet säger jag bara, de skyddar brottslingar.
Trodde allt blivit bättre vad gäller kvinnomisshandel mm men icke.
Det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel att han är skyldig sen att jag har läkarjournaler mm som visar på blåmärken mm det räcker inte för om han sen i sina förhör sagt att han knuffat mig ja då kan jag ha fått mina svullnader och blåmärken av knuffarna och då kan man inte bevisa att de kommer av slagen!
Helt sjuk så den fab ska gå fri från det.
Fy vad besviken jag blev.
Det enda de ska förhöra han om och försöka åtala han för är ofredande för han har spottat på mig.
Hoppas bara det blir något av det.
Måste få fram vittnen till det bara.
Men i övrigt så mår jag mycket bra.
Har fått ett sånt självförtroende så det finns inte.
Har t o m börjat dejta och det var nog det bästa jag gjort mitt i allt för får så mycket komplimanger.
Har ju alltid trott att jag är ful mm, gått med huvet nerböjt på stan, ej vågat se på folk knappt vågat heja på folk men nu, nu är jag en helt annan människa.
Öppen glad och med ett jäkla självförtroende.
Livet är underbart.
Har helt kommit över exet på grund av alla dessa underbara kommentarer.
Var det bästa jag gjort :)
Kram på er alla, ni är underbara
Polisen ringde mig i Tisdags och ville prata med mig, hon hade fått ett besked av åklagaren. Kunde inte sova, och grubblade över vad det kunde vara för beslut, magkänslan sa att det inte var bra.
Så igår (Onsdag) var jag till Polisen. Jättenervös med en stor klump i magen.
Polisen är helt underbar och har verkligen gjort allt hon kunnat i allt detta.
MEN! Åklagaren kan inte se att bevisen ska räcka till att åtala exet för misshandel.
Ett bakslag för mig, benen sparkades undan rejält.
De kan heller inte åtala han för grov kvinnofridskränkning för han har gjort för lite kränkande saker.
Att han kränkt mig med alla de fula ord som en kvinna kan kallas för är inte olagligt, att han tryckt ner mig så till den milda grad att jag velat ta livet av mig är heller inte kränkning!
FAN för rättssystemet säger jag bara, de skyddar brottslingar.
Trodde allt blivit bättre vad gäller kvinnomisshandel mm men icke.
Det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel att han är skyldig sen att jag har läkarjournaler mm som visar på blåmärken mm det räcker inte för om han sen i sina förhör sagt att han knuffat mig ja då kan jag ha fått mina svullnader och blåmärken av knuffarna och då kan man inte bevisa att de kommer av slagen!
Helt sjuk så den fab ska gå fri från det.
Fy vad besviken jag blev.
Det enda de ska förhöra han om och försöka åtala han för är ofredande för han har spottat på mig.
Hoppas bara det blir något av det.
Måste få fram vittnen till det bara.
Men i övrigt så mår jag mycket bra.
Har fått ett sånt självförtroende så det finns inte.
Har t o m börjat dejta och det var nog det bästa jag gjort mitt i allt för får så mycket komplimanger.
Har ju alltid trott att jag är ful mm, gått med huvet nerböjt på stan, ej vågat se på folk knappt vågat heja på folk men nu, nu är jag en helt annan människa.
Öppen glad och med ett jäkla självförtroende.
Livet är underbart.
Har helt kommit över exet på grund av alla dessa underbara kommentarer.
Var det bästa jag gjort :)
Kram på er alla, ni är underbara
Hur tänker han?????
Jaha, vad har hänt sen sist??
Jo, huset är sålt, kontraktet skrivet och vi ska ha flyttat den 1/2-11
Blir skuldfri (räknat snabbt mellan tummen och pekfingret)
Blir en sista Jul i mitt älskade hus.
Ja, älskar mitt hus men inte till vilket pris som helst.
Hoppas jag får tag på jobb så jag kan skaffa ett radhus någonstans så småningom.
Men först blir det lägenhet.
Vart vet jag inte än, mkt hänger på om jag får jobb eller inte.
Helgen då, vad har hänt??
Ja herregud vilka känslostormar det varit.
Överlycklig över att huset blev sålt så snabbt men sen rasade allt samman i Lördags.
Mellansonen kom ner till mig runt 24.30 tiden och talade om att hans 15 åriga tjejkompisar är på en fest i en lägenhet där hans pappa är. Han festar alltså med 15 åriga tjejer och tydligen går rykten i lägenheten att han är 31 år ogift och barnfri!
Faan vad tänker han med?? vad håller han på med?? En man på 45 år!!
Sonen hur besviken som helst på sin pappa över beteendet.
Pappan som är sjukskriven till råga på allt, ute och festar med småflickor.
Lär han sig aldrig? Tänker han inte på sina barn alls??
Hur fungerar hjärnan på en sådan människa???
Jag fattar inte inte barnen heller.
Fick trösta sonen och han var så arg och besviken så han skrev långa inlägg på pappans och sin facebooksida om vad han tyckte och tänkte om sin pappa och hans beteende.
Efter det mådde han bättre.
Sonen hade en underbar kompis som kom till honom mitt i natten för han läste att sonen mådde dåligt.
Själv somnade jag någon gång runt 05.00 på morgonen och vaknade runt 06.30 är helt slut nu.
Mår bara illa över barnens pappas beteende, kan inte äta eller ,totalt slutkörd.
Var ska detta sluta??
Önskar att jag kunde vrida tiden några månader framåt, fram till allt detta är över och vi får lugn och ro.
Har kontakt med socialen där de ska höra av sig om samtalstid för mig och barnen, ett ställe dit vi kan komma och prata om allt som hänt, barnen kanske inte säger så mycket utom då kanske ett av barnen men det känns skönt att det finns hjälp att få, de mår inte bra.
Ja denna helg har varit full av känslostormar, känslor jag inte trodde jag hade.
Jo, huset är sålt, kontraktet skrivet och vi ska ha flyttat den 1/2-11
Blir skuldfri (räknat snabbt mellan tummen och pekfingret)
Blir en sista Jul i mitt älskade hus.
Ja, älskar mitt hus men inte till vilket pris som helst.
Hoppas jag får tag på jobb så jag kan skaffa ett radhus någonstans så småningom.
Men först blir det lägenhet.
Vart vet jag inte än, mkt hänger på om jag får jobb eller inte.
Helgen då, vad har hänt??
Ja herregud vilka känslostormar det varit.
Överlycklig över att huset blev sålt så snabbt men sen rasade allt samman i Lördags.
Mellansonen kom ner till mig runt 24.30 tiden och talade om att hans 15 åriga tjejkompisar är på en fest i en lägenhet där hans pappa är. Han festar alltså med 15 åriga tjejer och tydligen går rykten i lägenheten att han är 31 år ogift och barnfri!
Faan vad tänker han med?? vad håller han på med?? En man på 45 år!!
Sonen hur besviken som helst på sin pappa över beteendet.
Pappan som är sjukskriven till råga på allt, ute och festar med småflickor.
Lär han sig aldrig? Tänker han inte på sina barn alls??
Hur fungerar hjärnan på en sådan människa???
Jag fattar inte inte barnen heller.
Fick trösta sonen och han var så arg och besviken så han skrev långa inlägg på pappans och sin facebooksida om vad han tyckte och tänkte om sin pappa och hans beteende.
Efter det mådde han bättre.
Sonen hade en underbar kompis som kom till honom mitt i natten för han läste att sonen mådde dåligt.
Själv somnade jag någon gång runt 05.00 på morgonen och vaknade runt 06.30 är helt slut nu.
Mår bara illa över barnens pappas beteende, kan inte äta eller ,totalt slutkörd.
Var ska detta sluta??
Önskar att jag kunde vrida tiden några månader framåt, fram till allt detta är över och vi får lugn och ro.
Har kontakt med socialen där de ska höra av sig om samtalstid för mig och barnen, ett ställe dit vi kan komma och prata om allt som hänt, barnen kanske inte säger så mycket utom då kanske ett av barnen men det känns skönt att det finns hjälp att få, de mår inte bra.
Ja denna helg har varit full av känslostormar, känslor jag inte trodde jag hade.
Förhör nr:2
Då var veckan över och i Torsdags var det dags för Polisförhör nr 2.
Denna gång gick det mycket lättare.
Hade varit till familjerådgivningen och fått prata av mig där innan så kände mig stark.
Så skönt att ha så mycket hjälp runtomkring sig denna gång, hjälpen jag hade behövt ha redan för snart 2 år sedan.
Men vad det var jobbigt att få allt som hänt under alla år jag varit med min man svart på vitt.
Hur han lyckats behandla mig så illa att jag under många många år trott på hans ord om att det är mig det varit fel på, att det är jag som haft problem.
Herregud så många år jag trott på det. Så många år jag sökt och fått hjälp från psykolog, beteendevetare, t o m ätit hormoner mot PMS för har trott att jag varit hemsk på grund av det.
Är så tacksam och rörd över alla er vänner som kommenterar på Facebook och ni som läser min blogg över allt erat stöd.
Denna gång gick det mycket lättare.
Hade varit till familjerådgivningen och fått prata av mig där innan så kände mig stark.
Så skönt att ha så mycket hjälp runtomkring sig denna gång, hjälpen jag hade behövt ha redan för snart 2 år sedan.
Men vad det var jobbigt att få allt som hänt under alla år jag varit med min man svart på vitt.
Hur han lyckats behandla mig så illa att jag under många många år trott på hans ord om att det är mig det varit fel på, att det är jag som haft problem.
Herregud så många år jag trott på det. Så många år jag sökt och fått hjälp från psykolog, beteendevetare, t o m ätit hormoner mot PMS för har trott att jag varit hemsk på grund av det.
Är så tacksam och rörd över alla er vänner som kommenterar på Facebook och ni som läser min blogg över allt erat stöd.
Polisförhöret
Då var en del av förhöret avklarat.
Jag mådde så dåligt så jag skakade och grät när jag kom dit.
Ångesten för vad jag nu ska driva var hemsk.
Men talade om för den kvinnliga polisen hur jag kände och hon började med att tala om att det jag nu gör är inte alls ovanligt, att kvinnor först anmäler sen tar tillbaka för att igen driva det igenom.
Förhöret gick ut på att jag fick berätta allt som hänt under vårat liv tillsammans.
Bitvis var det mycket jobbiga saker jag berättade och grät hejdlöst.
I 2½ timme varade förhöret och det ska fortsätta på Torsdag igen för jag var helt slut och polisen tyckte jag skulle gå hem och försöka fundera och komma ihåg alla gånger det knuffats, sagts kränkande ord mm vilket är jättesvårt för mig.
Men tydligen väldigt viktigt för undersökningen att jag minns så mycket som möjligt.
Som jag talade om för polisen så var det i stort sett vardagsmat att jag blivit knuffad och kallad för än det ena än det andra hemska ordet så att komma ihåg när var och hur är i stort sett omöjligt.
Men ska försöka minnas så gott jag kan.
Var helt slutkörd då jag kom hem, så slut och ont i huvudet att jag inte ens orkade ta itu med firman den dagen.
Orkade med det nödvändiga som att laga mat till barnen och elda så vi fick värme, sen slocknade jag utmattad i soffan.
Tack alla ni som stöttade mig och påminde mig om allt han gjort, behövde bli påmind om alla de saker för att kunna knuffa bort de tankar om att jag var hemsk och elak som gör detta.
Ni är guld värda <3
Nu efter Torsdagens förhör sen så kommer jag vara livrädd för om och när maken får veta att jag anmält han, hur kommer han reagera? Med ilska? Med att straffa mig och barnen genom att se till att hans lön inte kommer in på kontot som vi fortfarande har gemensamt så jag kan betala räkningarna, han är ju fortfarande betalningsansvarig för hus mm fast han inte bor här. Han har ju inte flyttat sin adress.
Den dagen han får veta blir inte rolig och oron fram till den dagen kommer vara hemsk.
Nu måste jag förbereda mig för förhöret, samtidigt ta hand om barnen huset och börja städa och rensa huset inför den kommande husvisningen på Lördag och min nacke är helt slut, hur ska jag orka? Men jag är stark jag fixar detta och barnen hjälper ju till.
Maken det kräket kommer väl som vanligt inte erbjuda sin hjälp, han ska väl sitta på sin röv hos sin mamma och supa hela helgen igen. Han gör det han vill nu utan minsta tanke på barnen.
Men han har valt det livet själv.
Jag mådde så dåligt så jag skakade och grät när jag kom dit.
Ångesten för vad jag nu ska driva var hemsk.
Men talade om för den kvinnliga polisen hur jag kände och hon började med att tala om att det jag nu gör är inte alls ovanligt, att kvinnor först anmäler sen tar tillbaka för att igen driva det igenom.
Förhöret gick ut på att jag fick berätta allt som hänt under vårat liv tillsammans.
Bitvis var det mycket jobbiga saker jag berättade och grät hejdlöst.
I 2½ timme varade förhöret och det ska fortsätta på Torsdag igen för jag var helt slut och polisen tyckte jag skulle gå hem och försöka fundera och komma ihåg alla gånger det knuffats, sagts kränkande ord mm vilket är jättesvårt för mig.
Men tydligen väldigt viktigt för undersökningen att jag minns så mycket som möjligt.
Som jag talade om för polisen så var det i stort sett vardagsmat att jag blivit knuffad och kallad för än det ena än det andra hemska ordet så att komma ihåg när var och hur är i stort sett omöjligt.
Men ska försöka minnas så gott jag kan.
Var helt slutkörd då jag kom hem, så slut och ont i huvudet att jag inte ens orkade ta itu med firman den dagen.
Orkade med det nödvändiga som att laga mat till barnen och elda så vi fick värme, sen slocknade jag utmattad i soffan.
Tack alla ni som stöttade mig och påminde mig om allt han gjort, behövde bli påmind om alla de saker för att kunna knuffa bort de tankar om att jag var hemsk och elak som gör detta.
Ni är guld värda <3
Nu efter Torsdagens förhör sen så kommer jag vara livrädd för om och när maken får veta att jag anmält han, hur kommer han reagera? Med ilska? Med att straffa mig och barnen genom att se till att hans lön inte kommer in på kontot som vi fortfarande har gemensamt så jag kan betala räkningarna, han är ju fortfarande betalningsansvarig för hus mm fast han inte bor här. Han har ju inte flyttat sin adress.
Den dagen han får veta blir inte rolig och oron fram till den dagen kommer vara hemsk.
Nu måste jag förbereda mig för förhöret, samtidigt ta hand om barnen huset och börja städa och rensa huset inför den kommande husvisningen på Lördag och min nacke är helt slut, hur ska jag orka? Men jag är stark jag fixar detta och barnen hjälper ju till.
Maken det kräket kommer väl som vanligt inte erbjuda sin hjälp, han ska väl sitta på sin röv hos sin mamma och supa hela helgen igen. Han gör det han vill nu utan minsta tanke på barnen.
Men han har valt det livet själv.
IDAG GÄLLER DET!
Om nu bara visste vilken ångest jag känner idag.
Om ni bara visste vilka känslor som bråkar i mitt huvud idag.
Tror huvudet ska sprängas i tusen bitar.
Vill dra fram tiden till ikväll så denna dag är över.
För idag gäller det, nu blir det definitivt, efter 13.00 finns ingen återvändo.
Ska nämligen till Polisen på förhör idag, förhör om den misshandel han utsatte mig för för snart 2 år sen.
Tankarna som genast kom då polisen ringde mig var: HJÄLP! Vågar jag, ska jag göra detta mot honom. Jag känner mig jättedum och taskig som gör detta.
Känns som att jag har en stor ängel och en stor djävul i skallen som bråkar som fan i skallen, den ena säger att jag är elak och den andra säger att du gör rätt, han har inte varit snäll och han har gjort dig och barnen så mycket ont och inte alls tänkt på er.
Har inte sovit mycket och huvudet värker. Sitter och försöker svälja ner gråten, men det går inte.
Fyy jag hatar alla dessa känslor som stormar inom mig just nu.
Dagen blir skitjobbigt!
Om ni bara visste vilka känslor som bråkar i mitt huvud idag.
Tror huvudet ska sprängas i tusen bitar.
Vill dra fram tiden till ikväll så denna dag är över.
För idag gäller det, nu blir det definitivt, efter 13.00 finns ingen återvändo.
Ska nämligen till Polisen på förhör idag, förhör om den misshandel han utsatte mig för för snart 2 år sen.
Tankarna som genast kom då polisen ringde mig var: HJÄLP! Vågar jag, ska jag göra detta mot honom. Jag känner mig jättedum och taskig som gör detta.
Känns som att jag har en stor ängel och en stor djävul i skallen som bråkar som fan i skallen, den ena säger att jag är elak och den andra säger att du gör rätt, han har inte varit snäll och han har gjort dig och barnen så mycket ont och inte alls tänkt på er.
Har inte sovit mycket och huvudet värker. Sitter och försöker svälja ner gråten, men det går inte.
Fyy jag hatar alla dessa känslor som stormar inom mig just nu.
Dagen blir skitjobbigt!
VAD SKA JAG GÖRA MED ALL MIN ILSKA??
Som rubriken säger... Var ska jag göra med all den ilska som finns.
Tar tacksamt emot tips.
Är så arg och frustrerad över den karl jag fortfarande är gift med.
Vad i h-----e tänker han med, tänker han överhuvudtaget???
Hur kan man välja så enkelt att bara sticka för att jag sade min åsikt? Han frågade ju om jag hade något emot att han drack, och jag gav han svar, bara det att svaret inte var det han ville höra och då väljer man att lämna barnen, huset och mig med allt.
Där ska han sitta hos sin mamma, få pengar till alkohol, snus, maten lagad och tvätten tvättad! En 45-årig karl!! Nej FYYY FAAAN vad jag är arg.
Inte hjälper det att försöka koncentrera sig på att själv bli lycklig. Om bara allt detta vore över nu och jag och barnen kunde stänga dörren om våran lägenhet.
Nu har jag husvisning på Lördag, hoppas huset blir sålt snabbt.
Blir dock mycket jobb för mig och barnen, vi ska städa till visningen sen om huset blir sålt måste vi flytta och jag antar att det stora barnet (karlen) inte kommer att göra ett skit. Utan bara sitta hos sin mamma och ta emot de pengar som ev. blir över. Fan!
Har han inget hjärta i kroppen? Tror inte det, han har ingen empati för någon annan än sig själv.
Talade om för han hur sonen reagerade och mådde efter att ha sett sin pappa stupfull ute på gatan. Ingen reaktion från hans sida, bara tystnad.
Om han kunde se hur sonen mådde, hur rädd han var att pappan hade varit här och bråkat på fyllan, hur besviken han blev över att hans pappa ännu inte har fattat att han har problem, någonstans hoppas han fortfarande (tror jag) att hans pappa ska se sina problem och göra något åt de.
Får väl se om det blir en förändring efter en ev. rättegång och dom.
Ja, jag är så arg att jag kokar.
Hjälp mig , ge mig tips på hur jag ska bli av med den.
Orkar inte träna bort den med styrketräning, promenader mm då jag ännu inte äter ordentligt, får vara glad om jag får i mig mat en gång om dan.
Stod hela helgen och bakade och sysselsatte mig med en massa så jag inte skulle ha tid att tänka, men inte heller det hjälpte.
Tar tacksamt emot tips.
Är så arg och frustrerad över den karl jag fortfarande är gift med.
Vad i h-----e tänker han med, tänker han överhuvudtaget???
Hur kan man välja så enkelt att bara sticka för att jag sade min åsikt? Han frågade ju om jag hade något emot att han drack, och jag gav han svar, bara det att svaret inte var det han ville höra och då väljer man att lämna barnen, huset och mig med allt.
Där ska han sitta hos sin mamma, få pengar till alkohol, snus, maten lagad och tvätten tvättad! En 45-årig karl!! Nej FYYY FAAAN vad jag är arg.
Inte hjälper det att försöka koncentrera sig på att själv bli lycklig. Om bara allt detta vore över nu och jag och barnen kunde stänga dörren om våran lägenhet.
Nu har jag husvisning på Lördag, hoppas huset blir sålt snabbt.
Blir dock mycket jobb för mig och barnen, vi ska städa till visningen sen om huset blir sålt måste vi flytta och jag antar att det stora barnet (karlen) inte kommer att göra ett skit. Utan bara sitta hos sin mamma och ta emot de pengar som ev. blir över. Fan!
Har han inget hjärta i kroppen? Tror inte det, han har ingen empati för någon annan än sig själv.
Talade om för han hur sonen reagerade och mådde efter att ha sett sin pappa stupfull ute på gatan. Ingen reaktion från hans sida, bara tystnad.
Om han kunde se hur sonen mådde, hur rädd han var att pappan hade varit här och bråkat på fyllan, hur besviken han blev över att hans pappa ännu inte har fattat att han har problem, någonstans hoppas han fortfarande (tror jag) att hans pappa ska se sina problem och göra något åt de.
Får väl se om det blir en förändring efter en ev. rättegång och dom.
Ja, jag är så arg att jag kokar.
Hjälp mig , ge mig tips på hur jag ska bli av med den.
Orkar inte träna bort den med styrketräning, promenader mm då jag ännu inte äter ordentligt, får vara glad om jag får i mig mat en gång om dan.
Stod hela helgen och bakade och sysselsatte mig med en massa så jag inte skulle ha tid att tänka, men inte heller det hjälpte.
FAN!
Mötet med soc var ett rent helvete, en riktigt förnedrande sak att behöva genomgå.
Grät hela dagen i Torsdags.
Men goa sonen kom när jag grät som mest (kunde inte hålla tillbaka inför barnen ens) han gav mig en kram och sade -mamma, vi fixar detta, det ordnar sig, jag ska leta helgjobb så du inte behöver betala alla mina kläder och linser.
Goa ungen min.
Om jag får hjälp får jag se. Det visar sig nästa vecka.
Fast det såg inte lovande ut.
Men på något sätt ska vi fixa detta.
Nu ikväll (Lördag 2/10) så kom sonen in 22.40, han var rädd. Sade att han såg sin far gå ute på gatan vi bor på, stupfull, han riktigt vinglade. Sonen var rädd att han hade varit här.
Fan vad rädd jag är nu.
Kommer nog knappt våga sova, litar inte på han alls. Tänk om han kommer hit, han har nyckel.
Sonen vart skitbesviken på sin far.
Just för att han inte lärt sig något, att han fortsätter dricka.
Riktigt jobbigt för sonen nu och att det skulle vara just han som såg det med, han som mår sämst av alla barn över hur hans far är.
Stackars pojke.
Men jag finns här och kommer alltid finnas här för mina barn så länge jag lever.
Barnen går först.
Hoppas allt detta är över snart så vi får lugn och ro från han.
Hans agerande att supa sig redlös visar bara på att det inte finns någon bättring.
Att han inte ens träffat barnen på 2 veckor, inte hjälpt till med huset eller bilen heller.
Fick ett SMS av han i Torsdags där det stod: Bilen behöver fyllas på med glykol.
och ett till: Stötdämparna behöver bytas.
Ha! Bilen är hans och tänker han inte alls att om bilen inte fungerar så är det barnen som drabbas, jag klarar mig utan bil men utan bil kan inte sonen övningsköra, jag kan inte ta han till tandregleringen eller skjutsa dottern till träning.
Detta bevisar bara på att han inte kan tänka alls.
Pengar till att dricka sig redlös har han väl fått av sin mamma igen.
Vad är det för en mamma egentligen?? Fattar inte fast hon är väl så medberoende i allt och ser inte bättre. Nej allt är mitt fel, det är jag som missunnar honom att ligga på soffan hela dagarna eller fiska eller vara ute och supa med kompisar.
Men herregud, är man 5 barns far med ett stort hus och en rishög till bil ska väl det fixas först innan man går ut och fiskar eller super?
Nej jag hoppas verkligen allt detta tar slut snart.
Skilsmässopapperna är ivägskickade och jag hoppas polisen hör av sig snart så även det sätts igång.
Vilken jävla helg detta blev.
En ledsen son, en rädd dotter och jag med för den delen.
Grät hela dagen i Torsdags.
Men goa sonen kom när jag grät som mest (kunde inte hålla tillbaka inför barnen ens) han gav mig en kram och sade -mamma, vi fixar detta, det ordnar sig, jag ska leta helgjobb så du inte behöver betala alla mina kläder och linser.
Goa ungen min.
Om jag får hjälp får jag se. Det visar sig nästa vecka.
Fast det såg inte lovande ut.
Men på något sätt ska vi fixa detta.
Nu ikväll (Lördag 2/10) så kom sonen in 22.40, han var rädd. Sade att han såg sin far gå ute på gatan vi bor på, stupfull, han riktigt vinglade. Sonen var rädd att han hade varit här.
Fan vad rädd jag är nu.
Kommer nog knappt våga sova, litar inte på han alls. Tänk om han kommer hit, han har nyckel.
Sonen vart skitbesviken på sin far.
Just för att han inte lärt sig något, att han fortsätter dricka.
Riktigt jobbigt för sonen nu och att det skulle vara just han som såg det med, han som mår sämst av alla barn över hur hans far är.
Stackars pojke.
Men jag finns här och kommer alltid finnas här för mina barn så länge jag lever.
Barnen går först.
Hoppas allt detta är över snart så vi får lugn och ro från han.
Hans agerande att supa sig redlös visar bara på att det inte finns någon bättring.
Att han inte ens träffat barnen på 2 veckor, inte hjälpt till med huset eller bilen heller.
Fick ett SMS av han i Torsdags där det stod: Bilen behöver fyllas på med glykol.
och ett till: Stötdämparna behöver bytas.
Ha! Bilen är hans och tänker han inte alls att om bilen inte fungerar så är det barnen som drabbas, jag klarar mig utan bil men utan bil kan inte sonen övningsköra, jag kan inte ta han till tandregleringen eller skjutsa dottern till träning.
Detta bevisar bara på att han inte kan tänka alls.
Pengar till att dricka sig redlös har han väl fått av sin mamma igen.
Vad är det för en mamma egentligen?? Fattar inte fast hon är väl så medberoende i allt och ser inte bättre. Nej allt är mitt fel, det är jag som missunnar honom att ligga på soffan hela dagarna eller fiska eller vara ute och supa med kompisar.
Men herregud, är man 5 barns far med ett stort hus och en rishög till bil ska väl det fixas först innan man går ut och fiskar eller super?
Nej jag hoppas verkligen allt detta tar slut snart.
Skilsmässopapperna är ivägskickade och jag hoppas polisen hör av sig snart så även det sätts igång.
Vilken jävla helg detta blev.
En ledsen son, en rädd dotter och jag med för den delen.
Måste skriva nu
Ja, ska jag överleva detta nu så är det nog bäst att skriva ner alla tankar och allt som hänt nu.
Så börjar väl där allt tog slut.
Den 18/9 fyllde maken år.
Han hade ju i somras valt familjen efter att barnen ställt ultimatum att han får välja familjen eller alkoholen. Han behövde då betänketid till mellansonens stora förskräckelse, fan sade sonen, valet ska ju vara enkelt.
Men maken kom hem, sade till barnen att han väljer familjen.
Men jag kände på mig att han inte valt bort alkoholen heller, vilket kom fram senare.
Men tillbaka till den 18/9.
Jag drog med maken ut på promenad, ja eller jag gick och han cyklade. Under den promenaden så frågade han mig. - Har du något emot att jag dricker några ÖL ikväll??
(detta var inte första gången han skulle dricka efter ultimatumet, han har druckit ett antal gånger efter det)
Jag behövde inte många sekunders betänketid.
Ja svarade jag, jag tycker inte du ska dricka, du har lovat barnen att välja bort alkoholen och måste du dricka när de är hemma? Du ska ju till Stockholm nästa helg och kommer inte vara nykter då, du ska nog välja dina tillfällen till att dricka och spara det till då barnen inte finns i närheten.
Han blev tyst, jag märket att han blev sur.
Han sedan sen efter en lång stund.
- Jag vill leva själv, du är så missunnsam.
Han var redo att packa sina saker redan då.
Men hur som helst blev det inte så då utan han satt hemma i sin ensamhet och firade sin födelsedag med att bli full.
Tänkte under den kvällen att jag måste prata med han men att göra det på Lördagen hade inte gått.
Så tog det på Söndag.
Frågade honom:
Är vårat liv och barnen så lite värt för dig att du är redo att packa och sticka för att jag inte tycker att du ska dricka hemma, du som lovat barnen att inte göra det?
- Ja svarade han snabbt, det är det.
Så han packade sina väskor och flydde till mamma.
Jag sade att det är sista gången, han ska inte tro han ska få komma tillbaka och ännu en gång be om ursäkt och lova en massa han sen ändå inte kan hålla.
Har nu skickat in skilsmässopapper, huset ska säljas, har fixat en ny mäklare.
Jag måste hålla i allt nu. Barnen, fixa ordning huset inför visningar, leta lägenhet, gå till soc. lägga ner firman mm mm mm listan kan göras lång.
Har även pratat med polisen om att de ska ta upp anmälan om misshandeln som han utsatte mig för för snart 2 år sen.
Elakt kan tyckas men jag känner att jag inte kan gå vidare med mitt liv om han inte fått stå till svars för det han gjort mig. Jag har blivit så kränkt, först av att bli slagen sen ta tillbaka anmälan och själv bli åtalad. Medans han får gå omkring på stan och tro att han inte gjort nåt utan allt är mitt fel.
Jag missunnar honom att dricka och åka på personalresor mm.
Men det stämmer inte.
Han får åka, det enda jag tycker är att han ska vara nykter för om han dricker så är han fast igen.
Har första veckan varit riktigt ledsen och fredagen den 24 bröt jag ihop totalt då jag fick hem papper från soc och hela listan på uppgifter de behöver ha inför besöket hos de.
Hur ska jag orka ta fram allt det?
Nåja, efter att jag fick bryta ihop totalt har jag mått bättre och sett lite ljus i tunneln, fram till idag då besöket hos soc äger rum.
Nu mår jag dåligt igen inför det.
Jag ska ensam rodda allt vad gäller ta hand om huset, barnen flytt mm mm.
Medans fanskapet bara kan sitta hos sin mamma och inte göra ett skit.
FAAAAN VAD JAG ÄR ARG PÅ HAN.
Bara det att det tog en vecka för han att höra av sig med ett SMS till mellansonen och fråga hur det var.
Fan bryr han sig inte ett skit.
Har inte hindrat barnen från att gå och träffa han, tvärtom har sagt att de får gå dit när de vill.
Men de vill inte.
Allt detta jag ska gå igenom nu skulle jag inte orka göra om jag inte visste att barnen stöttade mig.
Så börjar väl där allt tog slut.
Den 18/9 fyllde maken år.
Han hade ju i somras valt familjen efter att barnen ställt ultimatum att han får välja familjen eller alkoholen. Han behövde då betänketid till mellansonens stora förskräckelse, fan sade sonen, valet ska ju vara enkelt.
Men maken kom hem, sade till barnen att han väljer familjen.
Men jag kände på mig att han inte valt bort alkoholen heller, vilket kom fram senare.
Men tillbaka till den 18/9.
Jag drog med maken ut på promenad, ja eller jag gick och han cyklade. Under den promenaden så frågade han mig. - Har du något emot att jag dricker några ÖL ikväll??
(detta var inte första gången han skulle dricka efter ultimatumet, han har druckit ett antal gånger efter det)
Jag behövde inte många sekunders betänketid.
Ja svarade jag, jag tycker inte du ska dricka, du har lovat barnen att välja bort alkoholen och måste du dricka när de är hemma? Du ska ju till Stockholm nästa helg och kommer inte vara nykter då, du ska nog välja dina tillfällen till att dricka och spara det till då barnen inte finns i närheten.
Han blev tyst, jag märket att han blev sur.
Han sedan sen efter en lång stund.
- Jag vill leva själv, du är så missunnsam.
Han var redo att packa sina saker redan då.
Men hur som helst blev det inte så då utan han satt hemma i sin ensamhet och firade sin födelsedag med att bli full.
Tänkte under den kvällen att jag måste prata med han men att göra det på Lördagen hade inte gått.
Så tog det på Söndag.
Frågade honom:
Är vårat liv och barnen så lite värt för dig att du är redo att packa och sticka för att jag inte tycker att du ska dricka hemma, du som lovat barnen att inte göra det?
- Ja svarade han snabbt, det är det.
Så han packade sina väskor och flydde till mamma.
Jag sade att det är sista gången, han ska inte tro han ska få komma tillbaka och ännu en gång be om ursäkt och lova en massa han sen ändå inte kan hålla.
Har nu skickat in skilsmässopapper, huset ska säljas, har fixat en ny mäklare.
Jag måste hålla i allt nu. Barnen, fixa ordning huset inför visningar, leta lägenhet, gå till soc. lägga ner firman mm mm mm listan kan göras lång.
Har även pratat med polisen om att de ska ta upp anmälan om misshandeln som han utsatte mig för för snart 2 år sen.
Elakt kan tyckas men jag känner att jag inte kan gå vidare med mitt liv om han inte fått stå till svars för det han gjort mig. Jag har blivit så kränkt, först av att bli slagen sen ta tillbaka anmälan och själv bli åtalad. Medans han får gå omkring på stan och tro att han inte gjort nåt utan allt är mitt fel.
Jag missunnar honom att dricka och åka på personalresor mm.
Men det stämmer inte.
Han får åka, det enda jag tycker är att han ska vara nykter för om han dricker så är han fast igen.
Har första veckan varit riktigt ledsen och fredagen den 24 bröt jag ihop totalt då jag fick hem papper från soc och hela listan på uppgifter de behöver ha inför besöket hos de.
Hur ska jag orka ta fram allt det?
Nåja, efter att jag fick bryta ihop totalt har jag mått bättre och sett lite ljus i tunneln, fram till idag då besöket hos soc äger rum.
Nu mår jag dåligt igen inför det.
Jag ska ensam rodda allt vad gäller ta hand om huset, barnen flytt mm mm.
Medans fanskapet bara kan sitta hos sin mamma och inte göra ett skit.
FAAAAN VAD JAG ÄR ARG PÅ HAN.
Bara det att det tog en vecka för han att höra av sig med ett SMS till mellansonen och fråga hur det var.
Fan bryr han sig inte ett skit.
Har inte hindrat barnen från att gå och träffa han, tvärtom har sagt att de får gå dit när de vill.
Men de vill inte.
Allt detta jag ska gå igenom nu skulle jag inte orka göra om jag inte visste att barnen stöttade mig.
Slut.
Ja, nu räcker det, nu får det vara slut.
Skriver mer när jag har tid.
Skriver mer när jag har tid.
Höst
Ja, nu är det verkligen höst, det regnar och blir mörkt tidigt.
Ska man orka med hela denna långa mörka tiden nu? Visserligen mysigt att kunna tända levande ljus igen men inget går upp emot den riktiga varan.
Det är nu man skulle ha en stuga i Spanien eller någon annanstans där det är varmt.
Måste säga att allt har gått mycket bra hemma.
Inga bråk eller annat utan bara lugnt och fridfullt. Hoppas det håller i sig.
Kanske har det bidragit att jag börjat träna och drar med mig maken på det.
Han vill ju hålla igång och gör han det så kan man ju inte förstöra det med att dricka.
Huset har vi än så
länge kvar. Månaden ut har mäklaren på sig att sälja sen förnyar vi inte kontraktet utan kommer nog försöka sälja utan mäklare och då kan man ju sätta ett lägre pris då mäklaren inte ska ha sin procent av köpesumman.
Just nu har jag förlikat mig med tanken på att sälja huset.
Barnen vill kunna göra något roligt på sommaren och med huset kvar har vi inte råd.
Jag vill kunna ha pengar att kunna satsa i firman och göra reklam, för syns man inte så finns man inte.
Men får vi huset sålt köper vi ett annat, vi får dock pengar över varje månad om vi gör så så det blir inte +-0.
Vad gäller inlägget om vännen som jag skrev senast så vet jag inte riktigt vad jag känner.
Vart väldigt väldigt sårad över att inte få veta något om hur hon tyckte utan fick läsa det i bloggen.
Visserligen har hon skrivit efteråt att det inte gäller endast en person men då jag är den enda hon inte haft kontakt med så känner jag mig mycket sårad och orättvist behandlad.
Är ledsen över det för det känns som att jag förlorat en vän, en vän jag trodde jag hade kvar i ur och skur i med och motvind, men nu vet jag inte.
Som sagt så hade jag kontakt med hennes dotter då vi planerade en överraskningsresa åt henne på hennes 40-års dag och hon blev väl stött över att vi hade så mycket kontakt och tyckte att vi pratade om henne.
Visst jag frågade en del om vad som pågick då jag inte fick några svar av min vän.
Så har svårt att koppla bort alla tankar om detta nu. Känner mig som sagt väldigt sårad.
Men men, som vanligt så kommer allt ordna sig till det bästa, ska inte gräva ner mig för mycket i detta utan det är mest när jag sitter ensam som tankarna flyger iväg.
Ska man orka med hela denna långa mörka tiden nu? Visserligen mysigt att kunna tända levande ljus igen men inget går upp emot den riktiga varan.
Det är nu man skulle ha en stuga i Spanien eller någon annanstans där det är varmt.
Måste säga att allt har gått mycket bra hemma.
Inga bråk eller annat utan bara lugnt och fridfullt. Hoppas det håller i sig.
Kanske har det bidragit att jag börjat träna och drar med mig maken på det.
Han vill ju hålla igång och gör han det så kan man ju inte förstöra det med att dricka.
Huset har vi än så
länge kvar. Månaden ut har mäklaren på sig att sälja sen förnyar vi inte kontraktet utan kommer nog försöka sälja utan mäklare och då kan man ju sätta ett lägre pris då mäklaren inte ska ha sin procent av köpesumman.
Just nu har jag förlikat mig med tanken på att sälja huset.
Barnen vill kunna göra något roligt på sommaren och med huset kvar har vi inte råd.
Jag vill kunna ha pengar att kunna satsa i firman och göra reklam, för syns man inte så finns man inte.
Men får vi huset sålt köper vi ett annat, vi får dock pengar över varje månad om vi gör så så det blir inte +-0.
Vad gäller inlägget om vännen som jag skrev senast så vet jag inte riktigt vad jag känner.
Vart väldigt väldigt sårad över att inte få veta något om hur hon tyckte utan fick läsa det i bloggen.
Visserligen har hon skrivit efteråt att det inte gäller endast en person men då jag är den enda hon inte haft kontakt med så känner jag mig mycket sårad och orättvist behandlad.
Är ledsen över det för det känns som att jag förlorat en vän, en vän jag trodde jag hade kvar i ur och skur i med och motvind, men nu vet jag inte.
Som sagt så hade jag kontakt med hennes dotter då vi planerade en överraskningsresa åt henne på hennes 40-års dag och hon blev väl stött över att vi hade så mycket kontakt och tyckte att vi pratade om henne.
Visst jag frågade en del om vad som pågick då jag inte fick några svar av min vän.
Så har svårt att koppla bort alla tankar om detta nu. Känner mig som sagt väldigt sårad.
Men men, som vanligt så kommer allt ordna sig till det bästa, ska inte gräva ner mig för mycket i detta utan det är mest när jag sitter ensam som tankarna flyger iväg.
Vänner, eller inte vänner
Ja, nu sitter jag och undrar om jag mist en vän.
Tydligen (om hon nu menar mig vilket jag tror) så är jag en energisugare.
Visst, jag har pratat en hel del om mina problem men så har jag även varit den som lyssnat på hennes problem med, jag har ställt upp och gett henne blommor för hon ville gärna ha mycket sommarblommor, hon har inte bett om de men jag har velat glädja henne med blommorna och jag ger med glädje.
Blev ledsen då jag läste hennes blogg häromdagen.
Visst har märkt att allt inte varit bra men hon har inte sagt något och är man bästa vänner ska man kunna tala om allt med den om och hur ska jag kunna veta om hon tycker det blir för mycket problemprat då hon inte säger något? Utan istället frågar om hur det är och ger mig tecken på att hon vill veta??
Sen få läsa på bloggen att man stuckit kniven i ryggen på henne?
Det gjorde ont, riktigt ont.
Jag hade planerat en överraskning till henne på födelsedagen, hon fyller ju jämnt snart och hon älskar en viss sångare och jag ville att hon skulle få komma ut och lyssna på honom så tog kontakt med hennes dotter och vi började planera, maken hennes fick också veta då han ju var tvungen att få veta för att han skulle vara barnvakt.
Han tycket med det var en bra idé att ta med henne.
Jag skulle hört av mig till sångaren och fråga om han kunde spela något speciellt för henne för jag tycker så mycket om henne.
Dyrt skulle det bli men såg fram emot det, både jag och hennes dotter.
Men så händer detta och vi kom överrens att avboka alltihopa.
Nu kanske ni tycker att jag överreagerar och att hon kanske inte menar mig.
Men jag har en magkänsla som säger mig att så är fallet.
Hon har kontakt med andra vänner, (vänner hon pratat en hel del om för mig, sker som inte ska sägas vidare, vilket jag heller inte gjort och hoppas hon inte berättat saker som jag sagt i förtroende) och vill göra saker med de, den enda hon verkar ha tagit avstånd från är mig.
Sen tog hon nog riktigt illa upp då jag och hennes dotter tagit kontakt med varandra, mycket för att kunna genomföra den resa för henne som vi planerat, hon kände sig nog sviken då.
Vi gick en tipspromenad och försökte få med henne men hon ville inte, ingen skulle blivit gladare än vi om hon ville följa med oss men det passade inte och hon blev sur och kände sig utanför.
Men det var ju aldrig meningen att få henne att tro att vi sviker henne, och hur ska inte jag känna då, nu när hon sviker mig och har tagit avstånd från mig?
Sen har våra söner funnit varandra vilket också har varit kul och gör allt desto svårare nu.
Egentligen ska jag inte skriva om detta men jag måste, känns skönare och då vet jag att jag kan släppa ifrån mig lite av dessa tankar då jag skrivit av mig de.
Men sen tycker jag heller inte att hon skulle skrivit så som hon gjorde i sin blogg.
Fick mig en chock att hon tycker så om mig.
Varför inte bara tala om det för mig istället för att skriva om det så alla hennes nära får läsa om vilken jävla energisugare jag är.
Jag trodde jag hade henne som en riktig vän, en vän som fanns där i glädje och sorg, för jag har iallafall funnits hela tiden för henne.
Visst jag har haft och har mycket problem, men jag har även varit den som lyssnat på henne så det har inte enbart varit hon som fått lyssna och stötta, det är fel.
Tydligen (om hon nu menar mig vilket jag tror) så är jag en energisugare.
Visst, jag har pratat en hel del om mina problem men så har jag även varit den som lyssnat på hennes problem med, jag har ställt upp och gett henne blommor för hon ville gärna ha mycket sommarblommor, hon har inte bett om de men jag har velat glädja henne med blommorna och jag ger med glädje.
Blev ledsen då jag läste hennes blogg häromdagen.
Visst har märkt att allt inte varit bra men hon har inte sagt något och är man bästa vänner ska man kunna tala om allt med den om och hur ska jag kunna veta om hon tycker det blir för mycket problemprat då hon inte säger något? Utan istället frågar om hur det är och ger mig tecken på att hon vill veta??
Sen få läsa på bloggen att man stuckit kniven i ryggen på henne?
Det gjorde ont, riktigt ont.
Jag hade planerat en överraskning till henne på födelsedagen, hon fyller ju jämnt snart och hon älskar en viss sångare och jag ville att hon skulle få komma ut och lyssna på honom så tog kontakt med hennes dotter och vi började planera, maken hennes fick också veta då han ju var tvungen att få veta för att han skulle vara barnvakt.
Han tycket med det var en bra idé att ta med henne.
Jag skulle hört av mig till sångaren och fråga om han kunde spela något speciellt för henne för jag tycker så mycket om henne.
Dyrt skulle det bli men såg fram emot det, både jag och hennes dotter.
Men så händer detta och vi kom överrens att avboka alltihopa.
Nu kanske ni tycker att jag överreagerar och att hon kanske inte menar mig.
Men jag har en magkänsla som säger mig att så är fallet.
Hon har kontakt med andra vänner, (vänner hon pratat en hel del om för mig, sker som inte ska sägas vidare, vilket jag heller inte gjort och hoppas hon inte berättat saker som jag sagt i förtroende) och vill göra saker med de, den enda hon verkar ha tagit avstånd från är mig.
Sen tog hon nog riktigt illa upp då jag och hennes dotter tagit kontakt med varandra, mycket för att kunna genomföra den resa för henne som vi planerat, hon kände sig nog sviken då.
Vi gick en tipspromenad och försökte få med henne men hon ville inte, ingen skulle blivit gladare än vi om hon ville följa med oss men det passade inte och hon blev sur och kände sig utanför.
Men det var ju aldrig meningen att få henne att tro att vi sviker henne, och hur ska inte jag känna då, nu när hon sviker mig och har tagit avstånd från mig?
Sen har våra söner funnit varandra vilket också har varit kul och gör allt desto svårare nu.
Egentligen ska jag inte skriva om detta men jag måste, känns skönare och då vet jag att jag kan släppa ifrån mig lite av dessa tankar då jag skrivit av mig de.
Men sen tycker jag heller inte att hon skulle skrivit så som hon gjorde i sin blogg.
Fick mig en chock att hon tycker så om mig.
Varför inte bara tala om det för mig istället för att skriva om det så alla hennes nära får läsa om vilken jävla energisugare jag är.
Jag trodde jag hade henne som en riktig vän, en vän som fanns där i glädje och sorg, för jag har iallafall funnits hela tiden för henne.
Visst jag har haft och har mycket problem, men jag har även varit den som lyssnat på henne så det har inte enbart varit hon som fått lyssna och stötta, det är fel.
Uppåt
Ja, måste ju skriva när jag mår bra också och inte bara allt det negativa :)
Just nu mår jag toppen.
Har sedan en vecka tillbaka börjat förändra mig själv.
Har börjat promenera, dels för att inte kroppen ska säcka ihop totalt, dels för att må bättre.
Har gått med i en sajt där man kan träffa och chatta med andra (i stort sett en dejtingsajt)
Har där sett att det finns karlar om jag skulle vilja ha en. Man får mycket mejl och förslag på dejter trots att jag inte ens lagt ut en bild på mig själv.
Så totalt sett så mår jag mkt bra just nu.
Gäller bara att hålla i detta, det är ju det som är det svåra när det gäller förändringar.
Så får se vart min förändring leder.....
Maken drog tillbaka det han påbörjat med att flytta pengarna till ett konto så jag inte kunde nå det.
Han har ännu inte druckit en droppe och humöret har varit bättre.
Huset är än sålänge inte sålt.
Men det är inte långt ifrån nu.
Har börjat förlika mig med tanken på att sälja nu och får se vad som händer då det är gjort.
Flyttar jag med maken eller skaffar jag eget? Det visar sig.
Men som sagt just nu mår jag super.
Håll tummarna för att jag håller fast vid känslan och viljan att förändra mig själv.
Kram
Just nu mår jag toppen.
Har sedan en vecka tillbaka börjat förändra mig själv.
Har börjat promenera, dels för att inte kroppen ska säcka ihop totalt, dels för att må bättre.
Har gått med i en sajt där man kan träffa och chatta med andra (i stort sett en dejtingsajt)
Har där sett att det finns karlar om jag skulle vilja ha en. Man får mycket mejl och förslag på dejter trots att jag inte ens lagt ut en bild på mig själv.
Så totalt sett så mår jag mkt bra just nu.
Gäller bara att hålla i detta, det är ju det som är det svåra när det gäller förändringar.
Så får se vart min förändring leder.....
Maken drog tillbaka det han påbörjat med att flytta pengarna till ett konto så jag inte kunde nå det.
Han har ännu inte druckit en droppe och humöret har varit bättre.
Huset är än sålänge inte sålt.
Men det är inte långt ifrån nu.
Har börjat förlika mig med tanken på att sälja nu och får se vad som händer då det är gjort.
Flyttar jag med maken eller skaffar jag eget? Det visar sig.
Men som sagt just nu mår jag super.
Håll tummarna för att jag håller fast vid känslan och viljan att förändra mig själv.
Kram
Ja, var ska jag börja??
Vet inte riktigt....
Får väl skriva om det som dyker upp i huvudet just för tillfället.
Ja, maken kom hem efter att han fått ultimatumet av barnen.
Han sade lite i förbifarten att han väljer familjen men jag kände på mig att han inte tagit beslutet att leva nykter.
Pratade med han om min oro när vi var själva i bilen och mycket riktigt han sade att han väljer familjen men han kommer inte leva nyktert.
Han kommer alltid välja familjen och barnen, sade han de kan han inte välja bort.
Men jag tror inte riktigt att han förstår, han är för sjuk för det.
Han förstår inte att om han väljer att dricka igen så är det ju barnen som väljer bort honom.
Nåja, han har hållit sig nykter dessa veckor men lugnt har det inte varit.
Jag vill prata om allt detta, måste kunna prata med honom om min oro för den dagen han tänker dricka igen, för den dagen kommer eftersom han ej bestämt sig.
Han har haft semester och jobbat svart några dagar.
Nu när det är sista semester helgen innan jobbet börjar igen har han varit hemsk.
Det började redan i början av veckan var nog den 11/7 eller 12/7 som han fick ett riktigt raserianfall på andra dottern.
Han låg på spikmattan och hade nog somnat, telefonen ringde och maken vaknade och skrek -SVARA DÅ!
Ingen svarade varpå han skrek en gång till. Jag var uppe på övervåningen och hörde allt men såg inte var det var påväg. Dottern som var närmast tog telefonen men svarade inte då hon inte tycker om att prata i telefon utan hon gick med den till sin pappa så han kunde svara.
Men se det skulle hon inte ha gjort, han gormade - SVARA DÅ INNAN DE LÄGGER PÅ LUREN! Men hon gjorde inte det. utan gav honom den varpå han tar telefonen och är fly förbannad och dottern springer gråtandes för hon ser vad som är på gång. Han kastar iväg telefonen med en jävla fart efter dottern var bara ren tur att den inte träffade henne.
Hon blev livrädd grät sig till sömns uppe på sitt rum.
Så hemtelefonen är i tusen bitar och dottern har ännu mindre respekt för sin far.
Ja han är för sjuk för att se.
I Torsdags skulle han åka go cart med barnen och pengar var inget vi hade gott om men fanns till det. Men maken försvann och kom tillbaka efter några minuter ut till mig och sade att - Jag har tagit ett lån på 10 000kr.
Utan min vetskap, utan att tala med mig löser han ännu en gång pengaproblemen med nya lån och dessa pengar tänker han slänga bort på sånt man ej behöver, läsk mm
Så nu har vi över 200 000kr i extra lån utöver huslånet.
Och han tror på något sätt att hn räddat ekonomin med att ta nya lån!
Ja jisses säger jag.
Ja och nu i Fredags. Då kom nästa grej.
Han har lovat att han ska tala om var han ska när han sticker hemifrån men inte nu.
Han åkte iväg och jag fick senare på eftermiddan veta var han varit.
Som jag tidigare berättat så har jag flyttat bort pengar tillfälligt från kontona då han får sina perioder att han sticker hemifrån en Fredag för att supa hela helgen och få sova och äta hos mamma och komma hem på Söndagen när bakfyllan släppt. Jag accepterar inte att han tar de få matpengar vi har när vi inte har råd med det.
Det tycker maken inte jag har rätt att göra det är hans pengar.
Så han har varit till banken och ska fixa ett eget konto dit hans lön går så jag inte kan ha kontroll över det.
Så då ska jag inte kunna handla mat, kunna tanka bilen när barn ska skjutsas till tandregleringen, inte kunna handla diverse förbrukningsvaror och mediciner eller ens själv kunna gå till läkare om jag behöver det.
Så där är vi nu.
Tror det är dags att ringa soc, sälja firman och se till att komma härifrån, det är inte säkert här med hans vansinnesutbrott mot barnen eller hans aggressiva sätt överhuvudtaget.
Han är som sagt sjuk han tycker bara att det är jag som agerar fel när jag plockar undan pengar så han inte kan dricka upp de.
Livet är bra härligt, NOT!
Får väl skriva om det som dyker upp i huvudet just för tillfället.
Ja, maken kom hem efter att han fått ultimatumet av barnen.
Han sade lite i förbifarten att han väljer familjen men jag kände på mig att han inte tagit beslutet att leva nykter.
Pratade med han om min oro när vi var själva i bilen och mycket riktigt han sade att han väljer familjen men han kommer inte leva nyktert.
Han kommer alltid välja familjen och barnen, sade han de kan han inte välja bort.
Men jag tror inte riktigt att han förstår, han är för sjuk för det.
Han förstår inte att om han väljer att dricka igen så är det ju barnen som väljer bort honom.
Nåja, han har hållit sig nykter dessa veckor men lugnt har det inte varit.
Jag vill prata om allt detta, måste kunna prata med honom om min oro för den dagen han tänker dricka igen, för den dagen kommer eftersom han ej bestämt sig.
Han har haft semester och jobbat svart några dagar.
Nu när det är sista semester helgen innan jobbet börjar igen har han varit hemsk.
Det började redan i början av veckan var nog den 11/7 eller 12/7 som han fick ett riktigt raserianfall på andra dottern.
Han låg på spikmattan och hade nog somnat, telefonen ringde och maken vaknade och skrek -SVARA DÅ!
Ingen svarade varpå han skrek en gång till. Jag var uppe på övervåningen och hörde allt men såg inte var det var påväg. Dottern som var närmast tog telefonen men svarade inte då hon inte tycker om att prata i telefon utan hon gick med den till sin pappa så han kunde svara.
Men se det skulle hon inte ha gjort, han gormade - SVARA DÅ INNAN DE LÄGGER PÅ LUREN! Men hon gjorde inte det. utan gav honom den varpå han tar telefonen och är fly förbannad och dottern springer gråtandes för hon ser vad som är på gång. Han kastar iväg telefonen med en jävla fart efter dottern var bara ren tur att den inte träffade henne.
Hon blev livrädd grät sig till sömns uppe på sitt rum.
Så hemtelefonen är i tusen bitar och dottern har ännu mindre respekt för sin far.
Ja han är för sjuk för att se.
I Torsdags skulle han åka go cart med barnen och pengar var inget vi hade gott om men fanns till det. Men maken försvann och kom tillbaka efter några minuter ut till mig och sade att - Jag har tagit ett lån på 10 000kr.
Utan min vetskap, utan att tala med mig löser han ännu en gång pengaproblemen med nya lån och dessa pengar tänker han slänga bort på sånt man ej behöver, läsk mm
Så nu har vi över 200 000kr i extra lån utöver huslånet.
Och han tror på något sätt att hn räddat ekonomin med att ta nya lån!
Ja jisses säger jag.
Ja och nu i Fredags. Då kom nästa grej.
Han har lovat att han ska tala om var han ska när han sticker hemifrån men inte nu.
Han åkte iväg och jag fick senare på eftermiddan veta var han varit.
Som jag tidigare berättat så har jag flyttat bort pengar tillfälligt från kontona då han får sina perioder att han sticker hemifrån en Fredag för att supa hela helgen och få sova och äta hos mamma och komma hem på Söndagen när bakfyllan släppt. Jag accepterar inte att han tar de få matpengar vi har när vi inte har råd med det.
Det tycker maken inte jag har rätt att göra det är hans pengar.
Så han har varit till banken och ska fixa ett eget konto dit hans lön går så jag inte kan ha kontroll över det.
Så då ska jag inte kunna handla mat, kunna tanka bilen när barn ska skjutsas till tandregleringen, inte kunna handla diverse förbrukningsvaror och mediciner eller ens själv kunna gå till läkare om jag behöver det.
Så där är vi nu.
Tror det är dags att ringa soc, sälja firman och se till att komma härifrån, det är inte säkert här med hans vansinnesutbrott mot barnen eller hans aggressiva sätt överhuvudtaget.
Han är som sagt sjuk han tycker bara att det är jag som agerar fel när jag plockar undan pengar så han inte kan dricka upp de.
Livet är bra härligt, NOT!
Ultimatum
Jaha, igår fick du ett ultimatum av barnen.
Du fick 48 timmar på dig att bestämma dig för vad du vill ha, alkohol eller familjen.
Det är skrämmande att se att du är så sjuk att du ens måste fundera över det beslutet, det valet borde vara självklart i alla fall om man är frisk.
Att du tycker jag gör fel när jag flyttar bort pengarna så du inte kommer åt att hämta ut de det struntar jag i, jag ser till att du inte kan dricka och spela bort mat pengarna, de få kronorna vi ska leva på i en månad.
Kan du inte förstå det?
Du har ju allt du behöver hos din mamma, du får mat och pengar och bil och behöver inte göra något alls utan får sova och fiska och se på fotboll hela dagarna, inget ansvar över barnen eller hus.
Det skrämmer mig när du säger att du inte kan göra något om din lilla dotter inte vill ha med dig att göra på träningar och tävlingar, att du inte kan något göra om din mellanson inte vill veta av dig.
Den enda som kan ändra på relationen till dina barn är du.
Men de vill inte ha med dig att göra när du dricker som du gör.
När du gav dig på whiskey flaskan på midsommardagen för att ölen var slut, när du korkade upp flaskan och din dotter försvann från vardagsrummet med orden du är ju dum i huvet pappa, att du inte fattar. Att du sen bara säger, ja jag måste vara dum i huvet och sen väljer att korka upp flaskan och börja dricka. Du har alltid en ursäkt till att dricka, då var det för att det var midsommar, dina öl är slut och fotbollen skulle börja och du var nykter.
Det gör mig ont att barnen inte vill sitta med oss i soffan på kvällarna då du dricker, att din mellanson mår så dåligt att han inte vill vara hemma, att han har gått ner 15kg i vikt för att han mår dåligt.
Han mådde bra och såg frisk ut när du gick på AA möten, men när du valde att det inget var för dig, att du valde att börja dricka igen ja då började han må dåligt.
Jag vill ha en relation med mina barn.
Får väl se vad du gör för val. Det är ditt val.
Jag har kommit så långt nu att jag är redo att klippa alla kontakter med dig om du gör fel val.
Är redo att lägga ner firman, är redo att leva på socialbidrag, bara jag och barnen kan få leva lugnt och tryggt.
Du fick 48 timmar på dig att bestämma dig för vad du vill ha, alkohol eller familjen.
Det är skrämmande att se att du är så sjuk att du ens måste fundera över det beslutet, det valet borde vara självklart i alla fall om man är frisk.
Att du tycker jag gör fel när jag flyttar bort pengarna så du inte kommer åt att hämta ut de det struntar jag i, jag ser till att du inte kan dricka och spela bort mat pengarna, de få kronorna vi ska leva på i en månad.
Kan du inte förstå det?
Du har ju allt du behöver hos din mamma, du får mat och pengar och bil och behöver inte göra något alls utan får sova och fiska och se på fotboll hela dagarna, inget ansvar över barnen eller hus.
Det skrämmer mig när du säger att du inte kan göra något om din lilla dotter inte vill ha med dig att göra på träningar och tävlingar, att du inte kan något göra om din mellanson inte vill veta av dig.
Den enda som kan ändra på relationen till dina barn är du.
Men de vill inte ha med dig att göra när du dricker som du gör.
När du gav dig på whiskey flaskan på midsommardagen för att ölen var slut, när du korkade upp flaskan och din dotter försvann från vardagsrummet med orden du är ju dum i huvet pappa, att du inte fattar. Att du sen bara säger, ja jag måste vara dum i huvet och sen väljer att korka upp flaskan och börja dricka. Du har alltid en ursäkt till att dricka, då var det för att det var midsommar, dina öl är slut och fotbollen skulle börja och du var nykter.
Det gör mig ont att barnen inte vill sitta med oss i soffan på kvällarna då du dricker, att din mellanson mår så dåligt att han inte vill vara hemma, att han har gått ner 15kg i vikt för att han mår dåligt.
Han mådde bra och såg frisk ut när du gick på AA möten, men när du valde att det inget var för dig, att du valde att börja dricka igen ja då började han må dåligt.
Jag vill ha en relation med mina barn.
Får väl se vad du gör för val. Det är ditt val.
Jag har kommit så långt nu att jag är redo att klippa alla kontakter med dig om du gör fel val.
Är redo att lägga ner firman, är redo att leva på socialbidrag, bara jag och barnen kan få leva lugnt och tryggt.
Min man
Jag tycker fortfarande om dig, torts allt du gjort.
Du är snäll och ställer upp och hjälper till när jag ber om det.
MEN. Det sårar mig att du inte ser vad du gör mot din familj då du väljer att dricka flera dagar på raken. Det sårar mig att du väljer det framför barnen.
Att du inte ser vad du gör visar bara hur stora problem du har.
Nej, ett ultimatum från min och barnens sida är nära, ett ultimatum där du får välja hur du vill ha det, vi orkar inte se detta mer.
Jag har inte talat om för barnen hur de ska tycka och tänka, de är stora nog att kunna se och förstå att ditt sätt att dricka ej är bra.
Att du behöver mer efter att det du har är slut, att du trots att du sagt att du inte kan dricka sprit för det gör dig till ett monster trots det väljer att dricka det för ölen är slut.
Att du väljer att lämna barnen och mig i smyg utan ett ord till någon om vart du ska eller när du kommer hem, att du väljer att lämna oss en Fredag för att komma hem en Söndag då bakfyllan släppt och ingen vet vad du pysslar med. Det är ingen bra Far, ingen bra förebild.
Du är snäll och ställer upp och hjälper till när jag ber om det.
MEN. Det sårar mig att du inte ser vad du gör mot din familj då du väljer att dricka flera dagar på raken. Det sårar mig att du väljer det framför barnen.
Att du inte ser vad du gör visar bara hur stora problem du har.
Nej, ett ultimatum från min och barnens sida är nära, ett ultimatum där du får välja hur du vill ha det, vi orkar inte se detta mer.
Jag har inte talat om för barnen hur de ska tycka och tänka, de är stora nog att kunna se och förstå att ditt sätt att dricka ej är bra.
Att du behöver mer efter att det du har är slut, att du trots att du sagt att du inte kan dricka sprit för det gör dig till ett monster trots det väljer att dricka det för ölen är slut.
Att du väljer att lämna barnen och mig i smyg utan ett ord till någon om vart du ska eller när du kommer hem, att du väljer att lämna oss en Fredag för att komma hem en Söndag då bakfyllan släppt och ingen vet vad du pysslar med. Det är ingen bra Far, ingen bra förebild.
