KAN NÅGON GE MIG LITE POSITIVA TANKAR
Ja nu är det trist.
Är lite ledsen och nedstämd.
Känns som att man jobbar och jobbar och får aldrig göra något kul.
Nu blir det heller inget nyårsfirande med min goda vän som jag hade sett fram emot.
De ligger sjuka och det är ju inget man kan göra något åt.
Men nu blir det ytterligare en helt vanlig dag denna jul helg som jag får ta mig igenom.
Barnen hade med sett fram emot ett nyårsfirande för det var länge sen vi hade folk hemma.
Nästa år så börjar jag jobba extra och jobbar då hemifrån fram till 17.00 varje vardag så då lär inte finnas tid eller ork att göra något kul.
Behöver ha något kul att se fram emot och hade så hoppats på detta nyår för då känns det lättare att jobba mycket nästa år när man haft lite kul.
Fyller även jämnt i Februari och inte ens det blir väl något fira av då jag sagt att jag inte tänker ställa mig vid spisen den dan och om inte jag ordnar en fest så blir det ingen annan heller som ordnar det.
Nej nu vill jag bara dra täcket över huvudet och sova bort nyåret.
Gott nytt år till er andra som ska festa och ha kul
Är lite ledsen och nedstämd.
Känns som att man jobbar och jobbar och får aldrig göra något kul.
Nu blir det heller inget nyårsfirande med min goda vän som jag hade sett fram emot.
De ligger sjuka och det är ju inget man kan göra något åt.
Men nu blir det ytterligare en helt vanlig dag denna jul helg som jag får ta mig igenom.
Barnen hade med sett fram emot ett nyårsfirande för det var länge sen vi hade folk hemma.
Nästa år så börjar jag jobba extra och jobbar då hemifrån fram till 17.00 varje vardag så då lär inte finnas tid eller ork att göra något kul.
Behöver ha något kul att se fram emot och hade så hoppats på detta nyår för då känns det lättare att jobba mycket nästa år när man haft lite kul.
Fyller även jämnt i Februari och inte ens det blir väl något fira av då jag sagt att jag inte tänker ställa mig vid spisen den dan och om inte jag ordnar en fest så blir det ingen annan heller som ordnar det.
Nej nu vill jag bara dra täcket över huvudet och sova bort nyåret.
Gott nytt år till er andra som ska festa och ha kul
Julen, en familje högtid??
Nu är julen förbi.
Efter flera veckors förberedelser så är jag nu helt slut och förkyld till råga på allt.
Julen ja. En tid då de flesta firar med släkten.
Inte vi.
För oss är det en helt vanlig dag utom just maten och julklapparna.
Vi firar ej med släkt. Mina syskon vill ej ha med mig att göra efter att jag sagt ifrån om att jag inte en gång till orkar försöka få ihop min sida av släkten till en träff i alla fall en gång om året.
Försökte efter mammas 60-års dag med det. Hennes enda önskan då hon fyllde 60 var att vi skulle träffas en gång om året och vi bokade midsommar.
Midsommar närmade sig och jag var villig att ta på mig allt vad gäller matlagning mm.
Men några dagar före talade syrran om att deras familj ska festa med sina kompisar och efter det ville inte heller min bror komma.
Jag fick ta mammas besvikelse och fick lyssna på hennes beklaganden efter det.
Till slut sade jag ifrån och mejlade mina syskon om att jag inte orkar mer, att de vet var jag finns om de vill ha med mig att göra.
Det tog mina syskon som att jag sade upp bekantskapen med de och jag får inte ens kalla min syster för just syster och jag skulle hålla mig till mina låtsas vänner på nätet (mina bloggvänner)
Min bror vill ej heller ha med mig att göra mer.
Tänk att det ska behöva vara såhär att när jag för en gångs skull stampar ner foten och talar om vad jag tycker och tänker så ska man säga upp bekantskapen med mig??!!!
Har alltid varit den som fogat mig för andra och aldrig fått tänka på mig själv.
Efter senaste misshandeln så har jag även kommit på kant med min far.
Orkar inte prata med honom för hela min barndom har kommit ikapp mig.
Ja, jag skyller allt på min barndom men vet även att jag är vuxen och måste göra det bästa av mitt liv jag har kvar.
Men det är inte så lätt.
Jag fick aldrig känna att jag duger, alltid var det något som var fel.
Men enligt min far så har vi haft en perfekt uppväxt.
Ja han har en helt annan bild av den än vad både jag och mina syskon har. Konstigt.
Min mor vill inte riktigt komma hit till oss mer efter misshandeln då hon inte kan möta min man, hon har sagt att hon inte vill komma hit om han är här.
Får mejl från henne ibland om att hon minsann tycker att jag ska ha tid att hälsa på hos henne.
Men hur ska jag hinna med det? Jag jobbar dubbelt varje dag och helgerna måste jag jobba ikapp hemma med det jag ej hinner med under vardagarna.
Hem sysslorna måste ju göras.
Hon tycker även att vi ska kunna prata med varandra om det är något som jag tycker hon gjort fel men hur ska jag kunna göra det? Varje gång jag gjort det så börjar hon gråta och tycka synd om sig själv och det slutar med att jag får vara den vuxna i situationen och hon är ett barn.
Det orkar jag ej med för hur det än är så är jag trots allt hennes barn och kommer alltid vara ett barn och söka tröst mm hos henne men får jag ej det så får det vara, ska väl inte vara meningen att jag ska må sämre då jag träffat henne.
Min mans släkt har vi ej heller så mycket att göra med vad gäller familjehögtider.
De har sina egna familjer de firar jul med.
Sen tror jag även att våra släktingar är lite rädda för att umgås med oss, de vet nog inte hur de ska bete sig efter att allt detta med misshandel har ägt rum.
För hur det än är så ska det ju vid sådana här sammankomster drickas och maken klara ju inte av att hantera alkohol.
Jättetråkigt är det för på Julafton tyckte barnen det var jättetråkigt att inga släktingar firade med oss.
Barnen är så stora nu så de vill ha annat än bara julklappar, de vill ha en speciell dag då vi har uppesittar kväll med andra och firar jul som de flesta gör med släkten.
Nej hos oss är det jag som sliter med mat, städning och jagande av klappar.
Sen efter middagen på julafton är jag slutkörd.
Jag hade med glädje gjort allt detta om vi hade en släkt sammankomst men nu känns det bara trist att göra allt.
Maten har tagit flera dagar att förbereda och äts upp på en halvtimme.
Klapparna rivs upp på en timme sen är det slut och alla sitter vid sina datorer och barnen tycker det är tråkigt.
Så nu sitter jag här på Juldagen, jättetrött och sjuk för det är klart man blir sjuk efter att ha jäktat som fan.
Ser dock med blandad förtjusning till Nyårsafton som vi har tänkt fira med min goda vän.
Men hur ska det gå? Maken kommer bli full och sitta vid datorn och inte vara nå social.
Är jätterädd för att han kommer dricka för mycket igen.
Dock vågar han nog inte ge sig på mig mer men han kommer att minnas varje ord som jag sagt för gud bevare mig väl om jag råkar skoja lite på hans bekostnad (vilket ju de flesta par gör med varandra ibland)
Gör jag det kommer han minnas det för tid och evighet.
Får verkligen akta min tunga.
Men sen spelar det ingen roll vad jag säger för vad som än kommer ur mina läppar så vrider och vänder han det i sitt huvud till att jag skulle sagt något som förolämpade honom.
Ja herregud hur ska nyår gå????
Vet ej men ångest har jag.
Men inget kan få mig att fira det med min vän.
Sen om maken inte klarar av vissa saker får står för honom, han får fan lära sig att det jag säger är inget illa menat.
Kram på er alla och God fortsättning
Efter flera veckors förberedelser så är jag nu helt slut och förkyld till råga på allt.
Julen ja. En tid då de flesta firar med släkten.
Inte vi.
För oss är det en helt vanlig dag utom just maten och julklapparna.
Vi firar ej med släkt. Mina syskon vill ej ha med mig att göra efter att jag sagt ifrån om att jag inte en gång till orkar försöka få ihop min sida av släkten till en träff i alla fall en gång om året.
Försökte efter mammas 60-års dag med det. Hennes enda önskan då hon fyllde 60 var att vi skulle träffas en gång om året och vi bokade midsommar.
Midsommar närmade sig och jag var villig att ta på mig allt vad gäller matlagning mm.
Men några dagar före talade syrran om att deras familj ska festa med sina kompisar och efter det ville inte heller min bror komma.
Jag fick ta mammas besvikelse och fick lyssna på hennes beklaganden efter det.
Till slut sade jag ifrån och mejlade mina syskon om att jag inte orkar mer, att de vet var jag finns om de vill ha med mig att göra.
Det tog mina syskon som att jag sade upp bekantskapen med de och jag får inte ens kalla min syster för just syster och jag skulle hålla mig till mina låtsas vänner på nätet (mina bloggvänner)
Min bror vill ej heller ha med mig att göra mer.
Tänk att det ska behöva vara såhär att när jag för en gångs skull stampar ner foten och talar om vad jag tycker och tänker så ska man säga upp bekantskapen med mig??!!!
Har alltid varit den som fogat mig för andra och aldrig fått tänka på mig själv.
Efter senaste misshandeln så har jag även kommit på kant med min far.
Orkar inte prata med honom för hela min barndom har kommit ikapp mig.
Ja, jag skyller allt på min barndom men vet även att jag är vuxen och måste göra det bästa av mitt liv jag har kvar.
Men det är inte så lätt.
Jag fick aldrig känna att jag duger, alltid var det något som var fel.
Men enligt min far så har vi haft en perfekt uppväxt.
Ja han har en helt annan bild av den än vad både jag och mina syskon har. Konstigt.
Min mor vill inte riktigt komma hit till oss mer efter misshandeln då hon inte kan möta min man, hon har sagt att hon inte vill komma hit om han är här.
Får mejl från henne ibland om att hon minsann tycker att jag ska ha tid att hälsa på hos henne.
Men hur ska jag hinna med det? Jag jobbar dubbelt varje dag och helgerna måste jag jobba ikapp hemma med det jag ej hinner med under vardagarna.
Hem sysslorna måste ju göras.
Hon tycker även att vi ska kunna prata med varandra om det är något som jag tycker hon gjort fel men hur ska jag kunna göra det? Varje gång jag gjort det så börjar hon gråta och tycka synd om sig själv och det slutar med att jag får vara den vuxna i situationen och hon är ett barn.
Det orkar jag ej med för hur det än är så är jag trots allt hennes barn och kommer alltid vara ett barn och söka tröst mm hos henne men får jag ej det så får det vara, ska väl inte vara meningen att jag ska må sämre då jag träffat henne.
Min mans släkt har vi ej heller så mycket att göra med vad gäller familjehögtider.
De har sina egna familjer de firar jul med.
Sen tror jag även att våra släktingar är lite rädda för att umgås med oss, de vet nog inte hur de ska bete sig efter att allt detta med misshandel har ägt rum.
För hur det än är så ska det ju vid sådana här sammankomster drickas och maken klara ju inte av att hantera alkohol.
Jättetråkigt är det för på Julafton tyckte barnen det var jättetråkigt att inga släktingar firade med oss.
Barnen är så stora nu så de vill ha annat än bara julklappar, de vill ha en speciell dag då vi har uppesittar kväll med andra och firar jul som de flesta gör med släkten.
Nej hos oss är det jag som sliter med mat, städning och jagande av klappar.
Sen efter middagen på julafton är jag slutkörd.
Jag hade med glädje gjort allt detta om vi hade en släkt sammankomst men nu känns det bara trist att göra allt.
Maten har tagit flera dagar att förbereda och äts upp på en halvtimme.
Klapparna rivs upp på en timme sen är det slut och alla sitter vid sina datorer och barnen tycker det är tråkigt.
Så nu sitter jag här på Juldagen, jättetrött och sjuk för det är klart man blir sjuk efter att ha jäktat som fan.
Ser dock med blandad förtjusning till Nyårsafton som vi har tänkt fira med min goda vän.
Men hur ska det gå? Maken kommer bli full och sitta vid datorn och inte vara nå social.
Är jätterädd för att han kommer dricka för mycket igen.
Dock vågar han nog inte ge sig på mig mer men han kommer att minnas varje ord som jag sagt för gud bevare mig väl om jag råkar skoja lite på hans bekostnad (vilket ju de flesta par gör med varandra ibland)
Gör jag det kommer han minnas det för tid och evighet.
Får verkligen akta min tunga.
Men sen spelar det ingen roll vad jag säger för vad som än kommer ur mina läppar så vrider och vänder han det i sitt huvud till att jag skulle sagt något som förolämpade honom.
Ja herregud hur ska nyår gå????
Vet ej men ångest har jag.
Men inget kan få mig att fira det med min vän.
Sen om maken inte klarar av vissa saker får står för honom, han får fan lära sig att det jag säger är inget illa menat.
Kram på er alla och God fortsättning
Hej mina vänner.
Ja nu var det ett tag sen jag var inne och skrev igen.
Har fullt upp med en massa extra jobb utöver företaget där Julhandeln är i full gång så har massor att göra.
Tack för alla snälla kommentarer, tyvärr har jag inte haft tid att kika runt hos er heller :(
Just nu är jag inne i en period då jag mår bättre och det är lite lugnare hemma.
Det var någon som frågade om jag lever med han som behandlat mig illa och ja vi är fortfarande gifta.
Tittar jag tillbaka så vet jag inte varför jag inte gick vid första slaget, har funderat och funderat men har inget svar. Ju längre åren går desto svårare blir det nog.
Inte gör mitt dåliga sjävförtroende saken bättre heller.
Men det är något jag jobbar med och just nu har jag rätt bra hjälp hos beteende vetaren.
Det riktigt svåra i mitt liv kom förra året i slutet av November.
Jag hade vunnit några kryssningar och skulle åka iväg med min mamma på en men då maken fick veta det blev han sur och jag kände (trots att jag kände på mig att det kommer sluta illa) att jag måste ta med honom på en innan jag får åka själv.
Sagt och gjort jag bokade en kryssning och maken lovade inte dricka och spela så mycket.
Allt var frid och fröjd under bussresan samt kvällen fram till runt efter 20.00 någon gång.
Då skulle maken som var bra på lyset spela.
Ok vi kom överens om att han skulle spela för max en hundring och alla pengar han vann skulle jag ta hand om och de skulle ej spelas bort. Men den hundringen försvann fort och maken kom och skulle ha markerna jag höll i, arg var han då jag påminnde om våran överenskommelse.
Det var bara att ge honom de för att inte ställa till med något bland folk.
Jag gick och lade mig orkade inte se det för jag visste att han skulle spela mer.
Väl på morgonen så kollade jag hans plånbok och i stort sett hela reskassan var borta, vi hade väl runt 4000kr med oss och kvar fanns bara 500kr och vi som lovade handla med godis till barnen, hur skulle pengarna nu räcka till det samt äta mat?
Arg blev jag och tog betalkortet av han så han inte kunde dricka upp resten av pengarna som fanns på kontot, för jag visste att han skulle fortsätta dricka. Man kan ju inte vara nykter på kryssningar?!
Han blev tokig och krävde få tillbaka kortet och jag gav det till honom men innan jag gjorde det så tog jag sönder det för att han ej skulle spela och supa upp de små slantarna som fanns kvar.
Kanske fel av mig att göra så men vad skulle jag göra, jag känner honom utan och innan och vet vad som skulle hända om han hade tillgång till kontot.
När det hände så knuffade han ner mig i sängen drämde till mig i ansiktet 2 gånger så det sjöng i skallen. Jag ringde vakten och sade vad som hände, varvid han kom och jag fick en egen hytt.
Där satt jag i hytten och visste inget, vågade inte gå ut ifall jag skulle stöta ihop med maken. Visste ju inte om han var arresterad eller fri.
Men efter ett tag så vågade jag mig upp men var livrädd.
Ringde polisen i stockholm och bad om hjälp för jag ville inte åka hem i samma buss som han.
Polisen pratade med vakten och jag blev tillsagd att gå ner i min hytt och vänta tills de kontaktar mig men det gjorde de aldrig.
Var tvungen att gå ut igen utan att veta vad som hänt.
Pratade med vakterna igen och de sade att polisen kommer då vi kommit i land i Stockholm och de tar upp min anmälan.
Väl i Stockholm kom Polisen riktigt sent och jag skulle missa bussen hem!
Hur ska jag då komma hem?
Nåväl.
Polisen talade då om att maken var häktad redan runt lunch tid på båten, och jag som varit livrädd och inte vetat något, inte ätit mer än en macka och druckit en kopp kaffe på hela dagen.
Polisen tog upp min anmälan och de såg mina rodnader och svullnader på ansiktet.
Missade bussen men polisen kunde stoppa den så de väntade på mig en bit bort och jag fick skjuts i Polis bilen dit.
Hela bussen visste om vad som hade hänt mig. Jobbigt!
Men det fanns trevligt folk från min hemstad som jag kände som satt och pratade med mig, samt en trevlig präst som jag fick prata länge med.
Innan jag kom hem hade jag fått lov att ringa och tala om för barnen att jag kommer utan pappa och varför.
Hemma så vart det riktigt jobbigt.
barn nr 3 (en son) tog på sig en beskyddarroll över mig.
Jag visste ju inte om de hade släppt maken och skulle han komma hem?
Men fick ett telefonsamtal från polisen i Stockholm om att de hade släppt han och att han var på väg hem.
Rädd blev jag och vågade inte gå upp i sovrummet och lägga mig, sov i soffan och sonen valde sova där med mig ifall något skulle hända.
Maken kom inte hem den natten inte på ett par veckor..
Men det kan jag ta senare..
Nåväl grejen är den att polisen jobbar sakta, hade de tagit kontakt med mig genast här hemma och förhört mig hade jag stått fast vid vad som hände men så var inte fallet.
Det tog flera veckor och under den tiden så hann jag tänka massor.
Vad skulle hända med mig och barnen?
Vem skulle vilja ha mig? Ensam vill inte jag leva resten av livet men vem vill ha en kvinna med många barn och ingen inkomst som även inte ser bra ut?
Jag skulle få lov att leva på socialbidrag och ett av barnen skulle få sluta skolan , de skulle få sluta med sina fritidsaktiviteter för jag skulle inte ha råd med det om jag levde på socialbidrag.
Men maken då skulle inte han bidra med barnens uppehälle.
Jo men grejen är den att om jag skulle stått fast vid polisanmälan och maken skulle bli dömd vilket han med största sannolikhet skulle bli för jag har en del vittnen till blåmärken samt läkardokumentationer så skulle maken få sparken omgående från sitt jobb och därmed inte ha någon inkomst ej heller a-kassa då han inte är med i den.
Så jag ändrade min historia till att jag hittat på alltihopa och blev därmed själv åtalad för falsk tillvitelse vilket om jag blev dömd för i värsta fall kunde leda till fängelse i 2 år.
Det var det jag hade framför mig i Höstas, rättegången mot mig.
Vilket gjorde att jag inte alls mådde bra.
Jag fick gå igenom en massa kränkande saker som var jobbiga.
För att inte tala om det jobbigaste av allt, rättegången och väntan på domen.
Nu blev jag inte dömd som tur var och hela åtalet lades ner i sin helhet.
Dock var jag på rättegång vilket var fruktansvärt och obeskrivligt jobbigt och kränkande bara att höra åklagaren yrka på max straffet fängelse 2 år var knäckande.
Jag bara skakade då jag ringde och bad om att få veta domslutet.
Lyckan efteråt var obeskrivlig.
Där är jag nu, försöker få vardagen att gå ihop med jobb och barn.
Vet ännu inte om det kommer fungera mellan mig och maken, kanske har det hänt för mycket?
Jag har bara lite svårt att lita på honom mer. Kan inte göra roliga saker mer som jag och barnen tycker är kul, som att åka på kryssningar, för litar inte på att maken kan hantera alkoholutbudet på båten samt spelborden.
Så många gånger han lovat att inte dricka och spela för mycket och varje gång har det slutat illa.
Nåja. Det var dagens berättelse :)
Nu måste jag jobba mer.
Stor kram till er mina vänner
Har fullt upp med en massa extra jobb utöver företaget där Julhandeln är i full gång så har massor att göra.
Tack för alla snälla kommentarer, tyvärr har jag inte haft tid att kika runt hos er heller :(
Just nu är jag inne i en period då jag mår bättre och det är lite lugnare hemma.
Det var någon som frågade om jag lever med han som behandlat mig illa och ja vi är fortfarande gifta.
Tittar jag tillbaka så vet jag inte varför jag inte gick vid första slaget, har funderat och funderat men har inget svar. Ju längre åren går desto svårare blir det nog.
Inte gör mitt dåliga sjävförtroende saken bättre heller.
Men det är något jag jobbar med och just nu har jag rätt bra hjälp hos beteende vetaren.
Det riktigt svåra i mitt liv kom förra året i slutet av November.
Jag hade vunnit några kryssningar och skulle åka iväg med min mamma på en men då maken fick veta det blev han sur och jag kände (trots att jag kände på mig att det kommer sluta illa) att jag måste ta med honom på en innan jag får åka själv.
Sagt och gjort jag bokade en kryssning och maken lovade inte dricka och spela så mycket.
Allt var frid och fröjd under bussresan samt kvällen fram till runt efter 20.00 någon gång.
Då skulle maken som var bra på lyset spela.
Ok vi kom överens om att han skulle spela för max en hundring och alla pengar han vann skulle jag ta hand om och de skulle ej spelas bort. Men den hundringen försvann fort och maken kom och skulle ha markerna jag höll i, arg var han då jag påminnde om våran överenskommelse.
Det var bara att ge honom de för att inte ställa till med något bland folk.
Jag gick och lade mig orkade inte se det för jag visste att han skulle spela mer.
Väl på morgonen så kollade jag hans plånbok och i stort sett hela reskassan var borta, vi hade väl runt 4000kr med oss och kvar fanns bara 500kr och vi som lovade handla med godis till barnen, hur skulle pengarna nu räcka till det samt äta mat?
Arg blev jag och tog betalkortet av han så han inte kunde dricka upp resten av pengarna som fanns på kontot, för jag visste att han skulle fortsätta dricka. Man kan ju inte vara nykter på kryssningar?!
Han blev tokig och krävde få tillbaka kortet och jag gav det till honom men innan jag gjorde det så tog jag sönder det för att han ej skulle spela och supa upp de små slantarna som fanns kvar.
Kanske fel av mig att göra så men vad skulle jag göra, jag känner honom utan och innan och vet vad som skulle hända om han hade tillgång till kontot.
När det hände så knuffade han ner mig i sängen drämde till mig i ansiktet 2 gånger så det sjöng i skallen. Jag ringde vakten och sade vad som hände, varvid han kom och jag fick en egen hytt.
Där satt jag i hytten och visste inget, vågade inte gå ut ifall jag skulle stöta ihop med maken. Visste ju inte om han var arresterad eller fri.
Men efter ett tag så vågade jag mig upp men var livrädd.
Ringde polisen i stockholm och bad om hjälp för jag ville inte åka hem i samma buss som han.
Polisen pratade med vakten och jag blev tillsagd att gå ner i min hytt och vänta tills de kontaktar mig men det gjorde de aldrig.
Var tvungen att gå ut igen utan att veta vad som hänt.
Pratade med vakterna igen och de sade att polisen kommer då vi kommit i land i Stockholm och de tar upp min anmälan.
Väl i Stockholm kom Polisen riktigt sent och jag skulle missa bussen hem!
Hur ska jag då komma hem?
Nåväl.
Polisen talade då om att maken var häktad redan runt lunch tid på båten, och jag som varit livrädd och inte vetat något, inte ätit mer än en macka och druckit en kopp kaffe på hela dagen.
Polisen tog upp min anmälan och de såg mina rodnader och svullnader på ansiktet.
Missade bussen men polisen kunde stoppa den så de väntade på mig en bit bort och jag fick skjuts i Polis bilen dit.
Hela bussen visste om vad som hade hänt mig. Jobbigt!
Men det fanns trevligt folk från min hemstad som jag kände som satt och pratade med mig, samt en trevlig präst som jag fick prata länge med.
Innan jag kom hem hade jag fått lov att ringa och tala om för barnen att jag kommer utan pappa och varför.
Hemma så vart det riktigt jobbigt.
barn nr 3 (en son) tog på sig en beskyddarroll över mig.
Jag visste ju inte om de hade släppt maken och skulle han komma hem?
Men fick ett telefonsamtal från polisen i Stockholm om att de hade släppt han och att han var på väg hem.
Rädd blev jag och vågade inte gå upp i sovrummet och lägga mig, sov i soffan och sonen valde sova där med mig ifall något skulle hända.
Maken kom inte hem den natten inte på ett par veckor..
Men det kan jag ta senare..
Nåväl grejen är den att polisen jobbar sakta, hade de tagit kontakt med mig genast här hemma och förhört mig hade jag stått fast vid vad som hände men så var inte fallet.
Det tog flera veckor och under den tiden så hann jag tänka massor.
Vad skulle hända med mig och barnen?
Vem skulle vilja ha mig? Ensam vill inte jag leva resten av livet men vem vill ha en kvinna med många barn och ingen inkomst som även inte ser bra ut?
Jag skulle få lov att leva på socialbidrag och ett av barnen skulle få sluta skolan , de skulle få sluta med sina fritidsaktiviteter för jag skulle inte ha råd med det om jag levde på socialbidrag.
Men maken då skulle inte han bidra med barnens uppehälle.
Jo men grejen är den att om jag skulle stått fast vid polisanmälan och maken skulle bli dömd vilket han med största sannolikhet skulle bli för jag har en del vittnen till blåmärken samt läkardokumentationer så skulle maken få sparken omgående från sitt jobb och därmed inte ha någon inkomst ej heller a-kassa då han inte är med i den.
Så jag ändrade min historia till att jag hittat på alltihopa och blev därmed själv åtalad för falsk tillvitelse vilket om jag blev dömd för i värsta fall kunde leda till fängelse i 2 år.
Det var det jag hade framför mig i Höstas, rättegången mot mig.
Vilket gjorde att jag inte alls mådde bra.
Jag fick gå igenom en massa kränkande saker som var jobbiga.
För att inte tala om det jobbigaste av allt, rättegången och väntan på domen.
Nu blev jag inte dömd som tur var och hela åtalet lades ner i sin helhet.
Dock var jag på rättegång vilket var fruktansvärt och obeskrivligt jobbigt och kränkande bara att höra åklagaren yrka på max straffet fängelse 2 år var knäckande.
Jag bara skakade då jag ringde och bad om att få veta domslutet.
Lyckan efteråt var obeskrivlig.
Där är jag nu, försöker få vardagen att gå ihop med jobb och barn.
Vet ännu inte om det kommer fungera mellan mig och maken, kanske har det hänt för mycket?
Jag har bara lite svårt att lita på honom mer. Kan inte göra roliga saker mer som jag och barnen tycker är kul, som att åka på kryssningar, för litar inte på att maken kan hantera alkoholutbudet på båten samt spelborden.
Så många gånger han lovat att inte dricka och spela för mycket och varje gång har det slutat illa.
Nåja. Det var dagens berättelse :)
Nu måste jag jobba mer.
Stor kram till er mina vänner
