Du duger som du är.
Ord som jag absolut inte tycker om att höra.
- Du duger som du är..
Vet inte riktigt varför jag inte tycker om att höra det, kan inte riktigt sätta fingret på det.
Jag vill känna mig speciell för någon, jag vill vara den som är bättre än att bara duga som jag är.
Visst, måste lära mig att tycka om mig själv. Lätt är det inte att ändra sitt sätt att tänka och agera.
Tänker ju lite fel... Bara jag blir smalare, får bort lite rynkor, opererar brösten, då kanske någon tycker om mig och tycker jag är mer än att jag duger.
Vet ju att det inte är utseendet det hänger på men känns lättare att ändra på utseendet än att ändra sitt sätt att vara och tänka???
Har endast ett terapi samtal kvar och hinner inte få den hjälp jag behöver för att kunna komma över dessa tankar. Var ska jag nu få hjälp??
Ett sätt är ju att skriva av sig, har mått mycket bättre sen jag fick ner allt jobbigt men jag kan inte få bukt med mina "dåliga" tankar om mig själv.
Visst, får höra att jag är bra, duktig mm men det är svårt att ta till sig det, svårt att tro att jag kan vara
bra.
Sitter ofta och funderar om det verkligen är så att det är mig det är stora fel på, kanske jag är knäpp i huvet, psykiskt sjuk?? Då jag inte kan släppa vissa saker som varit och som hänt i min barndom.
All ilska jag känner gentemot mina föräldrar som jag tycker behandlat mig fel då jag var liten.
Blir lite rädd för mig själv då jag känner den ilskan och varför kommer den nu??
Är det för jag nu har egna barn som är så stora och jag har tid att tänka och reflektera över allt som varit?
Är det på grund av mina personliga svårigheter med min man som gör att min barndom kommer ikapp mig?
Att aldrig fått duga då jag var barn, alltid fått höra att inget var bra. Ett barn behöver mycket beröm, det växer man av, det får man självförtroende av.
Något som jag nu har svårt för är att förlåta min far för det elaka han sade då allt med misshandeln hade hänt nu senast.
Han sade vid ett tillfälle att det kanske är jag som har alkohol problem, som blir så högljudd då jag dricker och med det menade han att det skulle vara mitt eget fel att jag blir misshandlad av min man.
Visst, enda gången jag tar plats och syns är när jag är onykter och då är jag kanske lite högljudd då jag skrattar och har kul men att jag skulle ha alkohol problem?? Sällan jag dricker överhuvud taget ju.
Kan inte med att prata med honom i telefonen mer efter det.
Han har försökt ringa men jag klarar bara inte av att prata med honom, det går bara inte.
Jag är så glad över att ha er, mina underbara blogg vänner. Era varm och snälla ord värmer mig och betyder oerhört mycket. Trots att jag inte träffat er så känns det som att jag känner er.
Så här skickar jag en STOOR KRAAAM TILL ER.
Visst min blogg är nu riktigt gnällig och egoistisk, bara jag jag jag hela tiden och visst det finns de som har det värre.
Men jag skriver enbart för min egen skull, för att få av mig en massa som ligger och trycker.
Jag hoppas jag snart ska bli starkare och kunna bestämma mig för hur jag vill ha det i livet.
Mitt liv är ju mitt ansvar.
Beslutet däremot är inte lätt, me hur många år ska det behöva ta för mig att fatta ett beslut, hur mycket ska jag orka med mer?
- Du duger som du är..
Vet inte riktigt varför jag inte tycker om att höra det, kan inte riktigt sätta fingret på det.
Jag vill känna mig speciell för någon, jag vill vara den som är bättre än att bara duga som jag är.
Visst, måste lära mig att tycka om mig själv. Lätt är det inte att ändra sitt sätt att tänka och agera.
Tänker ju lite fel... Bara jag blir smalare, får bort lite rynkor, opererar brösten, då kanske någon tycker om mig och tycker jag är mer än att jag duger.
Vet ju att det inte är utseendet det hänger på men känns lättare att ändra på utseendet än att ändra sitt sätt att vara och tänka???
Har endast ett terapi samtal kvar och hinner inte få den hjälp jag behöver för att kunna komma över dessa tankar. Var ska jag nu få hjälp??
Ett sätt är ju att skriva av sig, har mått mycket bättre sen jag fick ner allt jobbigt men jag kan inte få bukt med mina "dåliga" tankar om mig själv.
Visst, får höra att jag är bra, duktig mm men det är svårt att ta till sig det, svårt att tro att jag kan vara
bra.
Sitter ofta och funderar om det verkligen är så att det är mig det är stora fel på, kanske jag är knäpp i huvet, psykiskt sjuk?? Då jag inte kan släppa vissa saker som varit och som hänt i min barndom.
All ilska jag känner gentemot mina föräldrar som jag tycker behandlat mig fel då jag var liten.
Blir lite rädd för mig själv då jag känner den ilskan och varför kommer den nu??
Är det för jag nu har egna barn som är så stora och jag har tid att tänka och reflektera över allt som varit?
Är det på grund av mina personliga svårigheter med min man som gör att min barndom kommer ikapp mig?
Att aldrig fått duga då jag var barn, alltid fått höra att inget var bra. Ett barn behöver mycket beröm, det växer man av, det får man självförtroende av.
Något som jag nu har svårt för är att förlåta min far för det elaka han sade då allt med misshandeln hade hänt nu senast.
Han sade vid ett tillfälle att det kanske är jag som har alkohol problem, som blir så högljudd då jag dricker och med det menade han att det skulle vara mitt eget fel att jag blir misshandlad av min man.
Visst, enda gången jag tar plats och syns är när jag är onykter och då är jag kanske lite högljudd då jag skrattar och har kul men att jag skulle ha alkohol problem?? Sällan jag dricker överhuvud taget ju.
Kan inte med att prata med honom i telefonen mer efter det.
Han har försökt ringa men jag klarar bara inte av att prata med honom, det går bara inte.
Jag är så glad över att ha er, mina underbara blogg vänner. Era varm och snälla ord värmer mig och betyder oerhört mycket. Trots att jag inte träffat er så känns det som att jag känner er.
Så här skickar jag en STOOR KRAAAM TILL ER.
Visst min blogg är nu riktigt gnällig och egoistisk, bara jag jag jag hela tiden och visst det finns de som har det värre.
Men jag skriver enbart för min egen skull, för att få av mig en massa som ligger och trycker.
Jag hoppas jag snart ska bli starkare och kunna bestämma mig för hur jag vill ha det i livet.
Mitt liv är ju mitt ansvar.
Beslutet däremot är inte lätt, me hur många år ska det behöva ta för mig att fatta ett beslut, hur mycket ska jag orka med mer?
Kommentarer
Postat av: messan
Önskar dig ett fantastiskt gott nytt år!
Varma kramar
Trackback
