ARG ARG ARG
Ja som vanligt är det långt mellan inläggen men som jag sagt förut så skriver jag när jag har tid och lust.
Vet inte vad det är med mig just nu, är det den vanliga vårdepressionen, PMS eller bara allmänt arg.
Funderar just nu mycket på mitt liv igen och min framtid.
Har jag någon framtid med min man??
När ska jag våga ta ett beslut?
Hur länge ska jag orka med detta?
Fick veta att det är min man som baktalat mig inför hans mamma och syskon under många år.
Ända sedan vi blev tillsammans så har han varje månad fått en massa pengar till mat vitvaror, bilar, däck mm mm.
Visst vi har det inte fett ekonomiskt men vi klarar oss om vi vill, jag kan laga billig mat, handlar sällan kläder eller annat.
Enligt hans syskon så är det jag som skickat maken för att hämta pengar för att det är jag som behöver något nytt igen.
Så har det aldrig varit.
Jag har tvärtom sagt åt maken att inte ta emot pengar eller tigga samt talat om för svärmor att hon inte får ge honom pengar eller låna ut sin bil åt honom för han kommer aldrig kunna lära sig handskas med pengar.
Men icke.
Vi eller rättare sagt han har nu under detta år fått pengar till begagnad spis, diskmaskin och 2 begagnade bilar samt däck.
Hans syskon skyller på mig och man undrar ju var det kommer ifrån.
Fick höra att det är klart att det är jag som ligger bakom allt, bara se på dig, du är alltid snyggt klädd!
Men va faaaan, jag köper sällan nya kläder åt mig själv handlar för det mesta begagnade kläder till mig själv och det är inte ofta. Nya plagg köper jag kanske 2 ggr per år och då är det kanske en jacka eller ett par skor.
Jag skulle önska jag kunde ta en massa pengar och bara spendera på kläder till barnen eller mig själv men det går inte, har inte de pengarna.
Är det något som går sönder så går maken raka vägen till svärmor och talar om det och då säger hon att hon kan "sponsra" med pengar till nytt men då är det inte jag som är där och tigger inte heller är det jag som ber maken göra det, nej jag tycket INTE han ska göra det utan vi ska spara ihop pengar till nytt och har vi inte råd ja då får vi klara oss utan.
Men det är väl lättare att skylla på mig så man slipper ta ansvar för något.
Har konfronterat maken med detta men han förnekar att det är han som baktalat mig.
Men var kommer det ifrån då?
Är det svärmor eller är det bara något hans syskon tar förgivet att det är jag.
Minns en incident då vi flyttade till huset.
Makens bror byggde en lekstuga på tomten vid stugan svärmor och svärfar hade då.
Jag sade bara i drömmande ton att jag också ville ha en lekstuga på tomten och vi skulle bygga en då vi hade råd.
Någonstans i den meningen så uppfattade tydligen svärmor att jag ville att hon skulle betala för en lekstuga! Var nu någonstans i den meningen jag uttryckte det vet jag ej.
Sen hade vi en sommar beställt biljetter till en show som var populär, vi skulle åka med makens bror och sambo till Stockholm och se den samt bo en natt på hotell.
När biljetterna var betalda så kände jag en mögellukt hemma och det visade sig att vi var tvugna att dränera så jag sade att vi inte har råd att åka på detta just på grunda av att vi måste kosta på huset en massa pengar och det var bråttom.
Makens brors sambo sade då att - jag visste att du inte skulle åka utan sälja biljetterna dyrt för att få pengar!!
Jag ville verkligen åka men var tvungen att prioritera! Faan vem vill tacka nej till en natt på hotell och show och istället vara hemma och dränera???
Ja där är jag nu, jag är riktigt arg och talade om för maken igår att jag tycker vi ska bli särbos ett tag och se om det går att reparera vårat äktenskap.
Jag är trött på att ha en man som jag hela tiden måste tala om för vad som behöver göras.
Har han en ledig dag så vill han bara ligga på soffan.
Oj, att barnen behöver mat då de kommer från skolan, det visste han inte.
Att våra 2 skrotbilar behöver besiktigas denna månad och en står på gården och behöver forslas bort till skroten. Nej det får jag vara på han att det ska göras.
Är så trött och förbannad.
Att se han skrika och bete sig som ett barn då vi är på tävling. För att dottern som är helt slut efter bantning för att klara vikten inte orkar värma upp och inte orkar göra sitt bästa på matchen är jag innerligt trött på att se.
Hade ett stort gräl med honom om detta i Skåne då vi var dit.
OK att han sade åt henne på tävlingsdagen, helt OK men sen måste han ju släppa på det.
Men nej, nästa morgon fortsatte tävlingen och han vaknade och var fortsatt förbannad och skällde och tryckte ner henne, varvid jag såklart tar dotterns parti där, jag står inte på makens sidan när han beter sig så illa som han gjorde. Ser jag att min dotter är jätteledsen då han trycker ner henne då står jag på min dotters sida.
Nej dags för förändringar.
Vet inte vad det är med mig just nu, är det den vanliga vårdepressionen, PMS eller bara allmänt arg.
Funderar just nu mycket på mitt liv igen och min framtid.
Har jag någon framtid med min man??
När ska jag våga ta ett beslut?
Hur länge ska jag orka med detta?
Fick veta att det är min man som baktalat mig inför hans mamma och syskon under många år.
Ända sedan vi blev tillsammans så har han varje månad fått en massa pengar till mat vitvaror, bilar, däck mm mm.
Visst vi har det inte fett ekonomiskt men vi klarar oss om vi vill, jag kan laga billig mat, handlar sällan kläder eller annat.
Enligt hans syskon så är det jag som skickat maken för att hämta pengar för att det är jag som behöver något nytt igen.
Så har det aldrig varit.
Jag har tvärtom sagt åt maken att inte ta emot pengar eller tigga samt talat om för svärmor att hon inte får ge honom pengar eller låna ut sin bil åt honom för han kommer aldrig kunna lära sig handskas med pengar.
Men icke.
Vi eller rättare sagt han har nu under detta år fått pengar till begagnad spis, diskmaskin och 2 begagnade bilar samt däck.
Hans syskon skyller på mig och man undrar ju var det kommer ifrån.
Fick höra att det är klart att det är jag som ligger bakom allt, bara se på dig, du är alltid snyggt klädd!
Men va faaaan, jag köper sällan nya kläder åt mig själv handlar för det mesta begagnade kläder till mig själv och det är inte ofta. Nya plagg köper jag kanske 2 ggr per år och då är det kanske en jacka eller ett par skor.
Jag skulle önska jag kunde ta en massa pengar och bara spendera på kläder till barnen eller mig själv men det går inte, har inte de pengarna.
Är det något som går sönder så går maken raka vägen till svärmor och talar om det och då säger hon att hon kan "sponsra" med pengar till nytt men då är det inte jag som är där och tigger inte heller är det jag som ber maken göra det, nej jag tycket INTE han ska göra det utan vi ska spara ihop pengar till nytt och har vi inte råd ja då får vi klara oss utan.
Men det är väl lättare att skylla på mig så man slipper ta ansvar för något.
Har konfronterat maken med detta men han förnekar att det är han som baktalat mig.
Men var kommer det ifrån då?
Är det svärmor eller är det bara något hans syskon tar förgivet att det är jag.
Minns en incident då vi flyttade till huset.
Makens bror byggde en lekstuga på tomten vid stugan svärmor och svärfar hade då.
Jag sade bara i drömmande ton att jag också ville ha en lekstuga på tomten och vi skulle bygga en då vi hade råd.
Någonstans i den meningen så uppfattade tydligen svärmor att jag ville att hon skulle betala för en lekstuga! Var nu någonstans i den meningen jag uttryckte det vet jag ej.
Sen hade vi en sommar beställt biljetter till en show som var populär, vi skulle åka med makens bror och sambo till Stockholm och se den samt bo en natt på hotell.
När biljetterna var betalda så kände jag en mögellukt hemma och det visade sig att vi var tvugna att dränera så jag sade att vi inte har råd att åka på detta just på grunda av att vi måste kosta på huset en massa pengar och det var bråttom.
Makens brors sambo sade då att - jag visste att du inte skulle åka utan sälja biljetterna dyrt för att få pengar!!
Jag ville verkligen åka men var tvungen att prioritera! Faan vem vill tacka nej till en natt på hotell och show och istället vara hemma och dränera???
Ja där är jag nu, jag är riktigt arg och talade om för maken igår att jag tycker vi ska bli särbos ett tag och se om det går att reparera vårat äktenskap.
Jag är trött på att ha en man som jag hela tiden måste tala om för vad som behöver göras.
Har han en ledig dag så vill han bara ligga på soffan.
Oj, att barnen behöver mat då de kommer från skolan, det visste han inte.
Att våra 2 skrotbilar behöver besiktigas denna månad och en står på gården och behöver forslas bort till skroten. Nej det får jag vara på han att det ska göras.
Är så trött och förbannad.
Att se han skrika och bete sig som ett barn då vi är på tävling. För att dottern som är helt slut efter bantning för att klara vikten inte orkar värma upp och inte orkar göra sitt bästa på matchen är jag innerligt trött på att se.
Hade ett stort gräl med honom om detta i Skåne då vi var dit.
OK att han sade åt henne på tävlingsdagen, helt OK men sen måste han ju släppa på det.
Men nej, nästa morgon fortsatte tävlingen och han vaknade och var fortsatt förbannad och skällde och tryckte ner henne, varvid jag såklart tar dotterns parti där, jag står inte på makens sidan när han beter sig så illa som han gjorde. Ser jag att min dotter är jätteledsen då han trycker ner henne då står jag på min dotters sida.
Nej dags för förändringar.
Uppdatering.
Fy vad dålig jag varit på att uppdatera, vet att det är några som undrar hur allt går och hur min födelsedagsresa gått, hur allt gick hemma då jag var borta.
Ja, dagen den 11/2 kom då jag fyllde år och skulle på min SPA resa.
Trodde och hoppades att resan skulle bli lyckad.
Mötte upp min vän på cityterminalen i Stockholm vid 11 tiden och vi skulle tillbringa några timmar på stan innan vi skulle till terminalen och vänta på att få komma ombord.
Vännen som jag åkte med är väldigt speciell och visste att hon var mycket för att klaga och jämföra priser, gnälla och klaga på hur folk ser ut mm mm.
Men hade pratat med henne innan vi åkte att nu ska vi ha kul och strunta i priser mm och ja hon var på samma linje och jag hoppades att hon skulle kunna släppa loss så som bara vi tjejer kan göra när vi åker någonstans utan karlar.
Men ack så fel jag hade.
Vi skulle äta lunch i Stockholm och senare på båten skulle vi äta en finare middag för att fira att jag fyllde år.
Vi hittade en restaurang, fullt med folk men så är det ju i Stockholm lunch tid.
Vi tog en varsin Pizza och jag firade med att ta en Cider hon en Cola.
Genast började hon klaga på priserna, 79kr för en Pizza och inte ens drycken ingår.
- hade jag vetat att min lilla cola skulle kosta 25kr så hade jag tagit min egen ur ryggsäcken, sade hon.
Hon klagade på hur folk såg ut, hur personalen inte skötte sitt jobb mm mm.
Mitt glada humör försvann rätt snabbt för nu skulle hon fortsätta på samma linje hela resan.
Ville vända hem redan där.
Nåväl tiden gick fort och vi åkte till terminalen, kom ombord på båten och hon fick vila lite då hon ju hade rest nästan hela natten.
Jag fixade i ordning mig under tiden, böt kläder och gjorde mig redo för lite fest.
Hon vaknade, tog på sig sina kängor och vi var redo.
Brydde sig inte om att byta till finkläder eller göra sig i ordning utan kängor, jeans och dubbla fleecejackor dög utmärkt tyckte hon.
Vi hittade en restaurang som hon tyckte lät bra då vi läste menyn, inte var det mycket som dög åt henne och priserna var ju sky höga!
Vi slog oss ner och beställde dryck, jag tog ett glas vin, visst vinet var inte gott och kostade 70kr för 1,5 dl, hon klagade på det och var otrevlig mot personalen, hon tänkte minsann inte betala för odrickbart vin.
Maten kom, vi tog oxfilé med potatisgratäng, min oxfilé ville jag ha medium stekt hon genomstekt.
Jag fick min som var som den skulle men hon fick också samma som jag och visst man ska klaga då och be de steka på det lite mer men man kan ju påtala det lite trevligare.
Hela måltiden igenom klagade hon på allt och det blev ingen trevlig födelsedagsmiddag.
För att göra hela födelsedagen kort så det roligaste jag hade på den dagen var när jag fick dansa lite med en 74 årig tant som det var mera fart på än min jämnåriga vän.
Så fortsatte hela resan med klagande på än det ena än det andra.
I Tallin skulle vi ut och handla bröd och pålägg i affären som vi skulle sen äta på kvällen i hotellrummet för menyn på restaurangen var inget att ha tyckte hon.
Så efter att ha varit i poolen en stund satt vi på rummet och åt våra torra mackor.
Väl på natten vaknade hon och började prassla med godispapper och dricka en massa läsk för hon var hungrig, vi hade ju inte ätit middag!! Nej, hon ville ju inte det vilket jag också påtalade henne.
Alltid när jag är borta så är jag noga med att göra mig i ordning innan jag går och äter frukost, är lika noga hemma med hur jag ser ut.
Så även denna gång. Vi hade bestämt en tid vi skulle äta frukost och jag satte min klocka på ringning en timme före så jag skulle hinna duscha och göra mig i ordning.
Då började hon sucka och pusta och demonstrativt täcka över ögonen då jag försökte sminka mig i lite lite ljus som jag släppte in genom gardinen. Var så tyst jag kunde och tände inte mer än lampan i toaletten.
Hon tyckte jag var tramsig och dum som höll på så varje morgon, själv klev hon upp tog på sig mys kläder satte upp håret i en tofs och gick ut.
Ingen som helst förståelse för mig att jag inte gör som hon.
Hon försökte att få mig att sluta med allt tramsande som hon kallade det.
Sen var hon sur resten av resan.
Att behandlingarna i salongen var fullbokade kunde inte jag göra något åt, hon fick en ansiktsbehandling på en timme men inte ens det var bra, jag fick en massage på 30min och var nöjd med det.
Hon ville absolut ha en massage. Det räckte med att gå över gatan och där fanns massage på en timme för under 300kr och jag sade åt henne att boka det för visste ju att det var vad hon ville ha men nej se det gick inte det såg så sjabbigt ut. Men det gjorde det inte, såg ut som vilken salong som helst.
Visst vi kunde ha förbokat behandlingar innan vi åkte och hon hade kunnat göra det, jag ville inte det för jag ville se på plats hur det såg ut och känna efter vad jag ville ha.
Jag grämde mig inte för att det var fullbokat, man kunde ju bada och basta.
Nej henne vill jag inte ha mer att göra mer. Kan vara utan en sån vän. Jag vill ha folk omkring mig som får mig att må bra.
Har massor mer att berätta men det skulle bli en lång bok av allt.
Hemma hade allt gått bra, visst maken hade druckit då jag var borta men barnen hade fått lagad mat varje dag och hemmet var städat så det var skönt.
Nu i helgen tog jag igen min födelsedag med råge.
Bjöd min bästa vän och hennes man på mat och sen gick vi ut och lyssnade på Snowstorm, mådde inte bra på hela dagen efter men det gjorde inget då jag som alltid har hur kul som helst och trivs så bra med min kompis.
Det är en som får mig att må bra och vi trivs jättebra ihop, vi är så lika hon och jag, tänker lika med.
Ja, det var min resa i det stora hela, bortkastade pengar med andra ord.
Dock var en sak bra med resan.
Jag tog på mig baddräkt och badade! Vilket jag inte gjort på långt över 10år!!
Visst satt på rummet i min baddräkt och mådde jättedåligt, satt och grät innan jag tog mod till mig och gick ner, jobbigt var det och jag var noga med att smita ner i vattnet då ingen såg.
Men sen gick det bättre.
Så har övervunnit det med nu så nu ska jag bara bli starkare och starkare. Jag är bra och jag kommer klara mig hur livet än går!
Ja, dagen den 11/2 kom då jag fyllde år och skulle på min SPA resa.
Trodde och hoppades att resan skulle bli lyckad.
Mötte upp min vän på cityterminalen i Stockholm vid 11 tiden och vi skulle tillbringa några timmar på stan innan vi skulle till terminalen och vänta på att få komma ombord.
Vännen som jag åkte med är väldigt speciell och visste att hon var mycket för att klaga och jämföra priser, gnälla och klaga på hur folk ser ut mm mm.
Men hade pratat med henne innan vi åkte att nu ska vi ha kul och strunta i priser mm och ja hon var på samma linje och jag hoppades att hon skulle kunna släppa loss så som bara vi tjejer kan göra när vi åker någonstans utan karlar.
Men ack så fel jag hade.
Vi skulle äta lunch i Stockholm och senare på båten skulle vi äta en finare middag för att fira att jag fyllde år.
Vi hittade en restaurang, fullt med folk men så är det ju i Stockholm lunch tid.
Vi tog en varsin Pizza och jag firade med att ta en Cider hon en Cola.
Genast började hon klaga på priserna, 79kr för en Pizza och inte ens drycken ingår.
- hade jag vetat att min lilla cola skulle kosta 25kr så hade jag tagit min egen ur ryggsäcken, sade hon.
Hon klagade på hur folk såg ut, hur personalen inte skötte sitt jobb mm mm.
Mitt glada humör försvann rätt snabbt för nu skulle hon fortsätta på samma linje hela resan.
Ville vända hem redan där.
Nåväl tiden gick fort och vi åkte till terminalen, kom ombord på båten och hon fick vila lite då hon ju hade rest nästan hela natten.
Jag fixade i ordning mig under tiden, böt kläder och gjorde mig redo för lite fest.
Hon vaknade, tog på sig sina kängor och vi var redo.
Brydde sig inte om att byta till finkläder eller göra sig i ordning utan kängor, jeans och dubbla fleecejackor dög utmärkt tyckte hon.
Vi hittade en restaurang som hon tyckte lät bra då vi läste menyn, inte var det mycket som dög åt henne och priserna var ju sky höga!
Vi slog oss ner och beställde dryck, jag tog ett glas vin, visst vinet var inte gott och kostade 70kr för 1,5 dl, hon klagade på det och var otrevlig mot personalen, hon tänkte minsann inte betala för odrickbart vin.
Maten kom, vi tog oxfilé med potatisgratäng, min oxfilé ville jag ha medium stekt hon genomstekt.
Jag fick min som var som den skulle men hon fick också samma som jag och visst man ska klaga då och be de steka på det lite mer men man kan ju påtala det lite trevligare.
Hela måltiden igenom klagade hon på allt och det blev ingen trevlig födelsedagsmiddag.
För att göra hela födelsedagen kort så det roligaste jag hade på den dagen var när jag fick dansa lite med en 74 årig tant som det var mera fart på än min jämnåriga vän.
Så fortsatte hela resan med klagande på än det ena än det andra.
I Tallin skulle vi ut och handla bröd och pålägg i affären som vi skulle sen äta på kvällen i hotellrummet för menyn på restaurangen var inget att ha tyckte hon.
Så efter att ha varit i poolen en stund satt vi på rummet och åt våra torra mackor.
Väl på natten vaknade hon och började prassla med godispapper och dricka en massa läsk för hon var hungrig, vi hade ju inte ätit middag!! Nej, hon ville ju inte det vilket jag också påtalade henne.
Alltid när jag är borta så är jag noga med att göra mig i ordning innan jag går och äter frukost, är lika noga hemma med hur jag ser ut.
Så även denna gång. Vi hade bestämt en tid vi skulle äta frukost och jag satte min klocka på ringning en timme före så jag skulle hinna duscha och göra mig i ordning.
Då började hon sucka och pusta och demonstrativt täcka över ögonen då jag försökte sminka mig i lite lite ljus som jag släppte in genom gardinen. Var så tyst jag kunde och tände inte mer än lampan i toaletten.
Hon tyckte jag var tramsig och dum som höll på så varje morgon, själv klev hon upp tog på sig mys kläder satte upp håret i en tofs och gick ut.
Ingen som helst förståelse för mig att jag inte gör som hon.
Hon försökte att få mig att sluta med allt tramsande som hon kallade det.
Sen var hon sur resten av resan.
Att behandlingarna i salongen var fullbokade kunde inte jag göra något åt, hon fick en ansiktsbehandling på en timme men inte ens det var bra, jag fick en massage på 30min och var nöjd med det.
Hon ville absolut ha en massage. Det räckte med att gå över gatan och där fanns massage på en timme för under 300kr och jag sade åt henne att boka det för visste ju att det var vad hon ville ha men nej se det gick inte det såg så sjabbigt ut. Men det gjorde det inte, såg ut som vilken salong som helst.
Visst vi kunde ha förbokat behandlingar innan vi åkte och hon hade kunnat göra det, jag ville inte det för jag ville se på plats hur det såg ut och känna efter vad jag ville ha.
Jag grämde mig inte för att det var fullbokat, man kunde ju bada och basta.
Nej henne vill jag inte ha mer att göra mer. Kan vara utan en sån vän. Jag vill ha folk omkring mig som får mig att må bra.
Har massor mer att berätta men det skulle bli en lång bok av allt.
Hemma hade allt gått bra, visst maken hade druckit då jag var borta men barnen hade fått lagad mat varje dag och hemmet var städat så det var skönt.
Nu i helgen tog jag igen min födelsedag med råge.
Bjöd min bästa vän och hennes man på mat och sen gick vi ut och lyssnade på Snowstorm, mådde inte bra på hela dagen efter men det gjorde inget då jag som alltid har hur kul som helst och trivs så bra med min kompis.
Det är en som får mig att må bra och vi trivs jättebra ihop, vi är så lika hon och jag, tänker lika med.
Ja, det var min resa i det stora hela, bortkastade pengar med andra ord.
Dock var en sak bra med resan.
Jag tog på mig baddräkt och badade! Vilket jag inte gjort på långt över 10år!!
Visst satt på rummet i min baddräkt och mådde jättedåligt, satt och grät innan jag tog mod till mig och gick ner, jobbigt var det och jag var noga med att smita ner i vattnet då ingen såg.
Men sen gick det bättre.
Så har övervunnit det med nu så nu ska jag bara bli starkare och starkare. Jag är bra och jag kommer klara mig hur livet än går!
Trött och trött och åter trött
Ja det är jag det, veckan som gått har varit hemsk på mitt andra jobb, så jobbigt att jag inte vill tillbaka dit mer för jag vill inte ha ett jobb som gör att jag är ledsen och inte orkar med företaget då jag kommer hem, vill inte ha ett jobb som jag inte kan släppa när jag ska sova för då blir det ingen sömn.
Så är det någon som har ett roligt jobb åt mig (dagtid) så hör av er ;)
Tack snälla ni mina underbara vänner som lämnar så härliga uppmuntrande kommentarer, det gör mig starkare. och visst är det som ni noterat att jag blivit starkare det har jag helt klart blivit.
Vet att jag är fruktansvärt dålig på att blogga regelbundet men sånt är livet, man hinner inte med allt man vill, har flera gånger suttit och tänkt att nu ska jag ta itu med den och läsa vad ni andra har för er men sen har det alltid kommit annat emellan.
Lördag förmiddag nu, sitter i morgonrocken och har sovit länge idag, helgerna har varit sådana nu då jag jobbat.
Har sovit halva dagarna på helgerna för att samla kraft till veckorna men det har inte hjälpt.
Min födelsedag närmar sig med stormsteg, kan inte fatta att jag blir 40! fyy så hemskt det känns, jag vill vara ung.
Men man är ju så gammal som man känner sig och jag känner mig absolut inte som 40.
Jo ibland kanske men väldigt sällan.
Min Spa resa närmar sig och med den ännu ett stort hinder som jag ska komma över.
Nämligen att ta på sig en baddräkt.
Jag har inte badat eller solat i bikini på massor och massor av år det måste vara över 10år sen sist.
Där har jag ett stort stort hinder att komma över, det är ju mitt dåliga självförtroende som spökar igen.
Känner mig inte vacker då jag inte är tränad och smal.
Men nästa helg SKA det ske, jag ska ta på mig baddräkt och jag ska plaska i bubbelpoolen och jag ska göra det med huvet högt!
Hahaha, säger jag nu men jag försöker peppa mig själv lite ;)
Har några dagar till på mig att peppa upp mig på så det kommer veckan som kommer handla om för min del.
Helgen som varit var väl lugn i övrigt hemma, maken skärper sig alltid några veckor efter att han gjort bort sig men jag är inte lugn, snart kommer ett bakslag för det brukar det alltid bli.
Får väl se vad denna helg har med sig. Och framförallt nästa då jag inte är borta.
Nåja, nu ska jag ta och duscha och klä på mig för jag väntar besök av min vän jag inte träffat på länge nu.
Så är det någon som har ett roligt jobb åt mig (dagtid) så hör av er ;)
Tack snälla ni mina underbara vänner som lämnar så härliga uppmuntrande kommentarer, det gör mig starkare. och visst är det som ni noterat att jag blivit starkare det har jag helt klart blivit.
Vet att jag är fruktansvärt dålig på att blogga regelbundet men sånt är livet, man hinner inte med allt man vill, har flera gånger suttit och tänkt att nu ska jag ta itu med den och läsa vad ni andra har för er men sen har det alltid kommit annat emellan.
Lördag förmiddag nu, sitter i morgonrocken och har sovit länge idag, helgerna har varit sådana nu då jag jobbat.
Har sovit halva dagarna på helgerna för att samla kraft till veckorna men det har inte hjälpt.
Min födelsedag närmar sig med stormsteg, kan inte fatta att jag blir 40! fyy så hemskt det känns, jag vill vara ung.
Men man är ju så gammal som man känner sig och jag känner mig absolut inte som 40.
Jo ibland kanske men väldigt sällan.
Min Spa resa närmar sig och med den ännu ett stort hinder som jag ska komma över.
Nämligen att ta på sig en baddräkt.
Jag har inte badat eller solat i bikini på massor och massor av år det måste vara över 10år sen sist.
Där har jag ett stort stort hinder att komma över, det är ju mitt dåliga självförtroende som spökar igen.
Känner mig inte vacker då jag inte är tränad och smal.
Men nästa helg SKA det ske, jag ska ta på mig baddräkt och jag ska plaska i bubbelpoolen och jag ska göra det med huvet högt!
Hahaha, säger jag nu men jag försöker peppa mig själv lite ;)
Har några dagar till på mig att peppa upp mig på så det kommer veckan som kommer handla om för min del.
Helgen som varit var väl lugn i övrigt hemma, maken skärper sig alltid några veckor efter att han gjort bort sig men jag är inte lugn, snart kommer ett bakslag för det brukar det alltid bli.
Får väl se vad denna helg har med sig. Och framförallt nästa då jag inte är borta.
Nåja, nu ska jag ta och duscha och klä på mig för jag väntar besök av min vän jag inte träffat på länge nu.
Här är jag igen :)
Ja, nu var det länge sen igen. Har jobbat och jobbat och inte riktigt haft något att skriva förrän nu.
Vad har hänt sen sist??
Jo, detta...
Har ju skrivit en del om maken som gärna vill dricka mycket.
Han har aldrig förut vad jag vet om inte smugit med drickandet förrän helgen som var.
Då var det dags för honom att göra det misstaget med.
Är just nu rätt förbannad.
I Lördags var han med dottern på träning trodde jag, visst dottern tränade men maken hade tid att åka till bolaget och kom hem med vin till mig och han ser till att köpa en smirnoff ice med som han vet att jag tycker om till sig själv köpte han 4 starköl på 50cl/st (vad jag såg)
Jag blev inte glad.
På något sjukt sätt tror han att vi ska ha trevligt medans vi dricker ihop??
Hur nu det ska hjälpa oss när det är hans drickande som lett oss till allt detta??
Fattar inte hur han tänker???
Nåja, han drack sina öl och jag reagerade först på att han drack så sakta, vilket aldrig har hänt förut.
Förr har han hällt i sig rätt snabbt för att då kommer berusningen fort.
Nu satt han och smuttade och drack dessa 4 öl på några timmar och konstigt nog tyckte jag så blev han riktigt full!!
Men under tiden sprang han mycket nere i källaren och kollade hur det gick med eldningen och vek tvätt vilket tog lång tid varje gång.
Hans t-shirts var så fint vikta vilket de aldrig brukar vara.
Ja, dum är jag ju inte utan fattade att han måste ha gömt något med alkohol i källaren för han blev såå full.
Konfronterade honom nästa dag och inte kunde han erkänna.
Nej utan det kom en massa fula kränkande ord mot mig istället.
Men det är ju så det fungerar, han går i försvarsställning och försöker såra mig när han vet att han gjort fel.
Efter det har vi inte pratat med varandra.
Han har allvarliga problem sade min beteendevetare jag var till igår.
Frågade även henne hur jag ska göra, jag kan ju inte vara hans morsa och försöka styra och ställa hur mycket han dricker han måste ta ansvar för det själv.
Trist för barnen att se sin far hålla på såhär, jag är rädd om mina barn och vill inte att de ska ha den uppväxten.
Men jag fick rådet att låta honom hålla på och sluta vakta honom, han får ta ansvar för sitt drickande själv.
Jag ska se till att vara den starka och vuxna för barnen, den barnen kan ty sig till, den som tar ansvaret.
Vilket jag ju alltid varit.
Men nu får maken ta ansvar för sitt drickande själv. Sen får vi se hur det utvecklar sig.
Visst, jag blir arg och förbannad varje gång han köper hem alkohol och har förr påtalat detta men från och med nu ska jag istället skriva ner mina känslor och anteckna hur mycket han dricker men inte få igång ett gräl som inte leder till något då han inte ser att han har allvarliga problem.
Konstigt att han inte fattar att han har problem med tanke på det jobb han har så vet han alla tecken på när man har ett missbruksproblem.
Nu fyller jag snart jämnt och har bokat en SPA resa till mig och en väninna, åker när jag fyller och är borta hela helgen.
Är jätteorolig för hur det kommer gå hemma, är beredd att maken kommer vara ute och supa och spela poker. Vilket även barnen tydligen känner på sig att han kommer göra.
Tog upp min oror med terapeuten och fick goda råd.
Jag ska se till att det finns mat hemma ifall pappan inte fixar det åt barnen, jag ska tala med de om detta och jag ska ringa och höra hur de har det.
Sen om inte han fixar att ta ansvar för barnen så är det hans ansvar det kan inte jag göra något åt mer.
Men jag ska vara den föräldern som visar att jag bryr mig trots att jag är borta.
Det min terapeut tyckte var konstigt är att makens chef håller han om ryggen, han vet om vad som hänt med misshandeln på färjan då jag har pratat med honom.
Han borde veta att maken har problem med alkohol men gör inget för han blev ju inte dömd för misshandeln, hade han blivit det hade det skett något men nu ska det blundas.
Faaaaan vad livet är jobbigt.
Orolig inför varje helg som kommer är jag.
Nåja, denna helg kan han inte dricka för han har jouren.
Förr gav han det som ursäkt för att dricka desto mer helgen före han visste att han ska ha jour.
-Men nästa helg kan jag ju inte dricka då har jag ju jour kunde han säga.
Nej, jag börjar tröttna på allvar nu.
Känns som enda utvägen är att sparka ut han, orkar inte se det drickandet mer.
Barnen tar skada men som tur är så är ingen av barnen sådana att de vill dricka, tvärt om, de har sett så mycket och vet vart det kan leda.
Men så tråkigt för mellansonen har sagt efter äldsta sonens studentfest att på hans student ska det inte serveras alkohol.
Faaan studenten är ju en stor händelse och alla ungdomar firar då för det är deras dag.
Men inte min son, han är orolig att pappan ska supa för mycket igen och göra bort sig och vara pinsam.
Vet inte om jag nämnt om den studentfesten??
Vi hade kommit överrens att ingen av oss skulle dricka men vi skulle bjuda gästerna.
Maken hade lovat att vara nykter.
MEN! När väl välkomstdrinken serverades kunde han inte låta bli.
Han drack och han drack och han blev fullare än någonsin.
Det slutade med att han blev så pinsamt full att han gjorde sprintlopp i vardagsrummet för att visa hur snabb han är, han gjorde armhävningar framför TV:N då ungdomarna tittade på något och det var inte en armhävning han gjorde, nej han gjorde armhävningar hela tiden sen låtsades han falla i golvet med och i sista stund innan han skulle slå i golvet tog han emot sig med armarna, detta tyckte han var häftigt och han älskade uppmärksamheten han fick första gången han gjorde det.
Men han slutade aldrig och allt blev bara pinsamt.
Nej den mannen har allvarliga problem.
Vad har hänt sen sist??
Jo, detta...
Har ju skrivit en del om maken som gärna vill dricka mycket.
Han har aldrig förut vad jag vet om inte smugit med drickandet förrän helgen som var.
Då var det dags för honom att göra det misstaget med.
Är just nu rätt förbannad.
I Lördags var han med dottern på träning trodde jag, visst dottern tränade men maken hade tid att åka till bolaget och kom hem med vin till mig och han ser till att köpa en smirnoff ice med som han vet att jag tycker om till sig själv köpte han 4 starköl på 50cl/st (vad jag såg)
Jag blev inte glad.
På något sjukt sätt tror han att vi ska ha trevligt medans vi dricker ihop??
Hur nu det ska hjälpa oss när det är hans drickande som lett oss till allt detta??
Fattar inte hur han tänker???
Nåja, han drack sina öl och jag reagerade först på att han drack så sakta, vilket aldrig har hänt förut.
Förr har han hällt i sig rätt snabbt för att då kommer berusningen fort.
Nu satt han och smuttade och drack dessa 4 öl på några timmar och konstigt nog tyckte jag så blev han riktigt full!!
Men under tiden sprang han mycket nere i källaren och kollade hur det gick med eldningen och vek tvätt vilket tog lång tid varje gång.
Hans t-shirts var så fint vikta vilket de aldrig brukar vara.
Ja, dum är jag ju inte utan fattade att han måste ha gömt något med alkohol i källaren för han blev såå full.
Konfronterade honom nästa dag och inte kunde han erkänna.
Nej utan det kom en massa fula kränkande ord mot mig istället.
Men det är ju så det fungerar, han går i försvarsställning och försöker såra mig när han vet att han gjort fel.
Efter det har vi inte pratat med varandra.
Han har allvarliga problem sade min beteendevetare jag var till igår.
Frågade även henne hur jag ska göra, jag kan ju inte vara hans morsa och försöka styra och ställa hur mycket han dricker han måste ta ansvar för det själv.
Trist för barnen att se sin far hålla på såhär, jag är rädd om mina barn och vill inte att de ska ha den uppväxten.
Men jag fick rådet att låta honom hålla på och sluta vakta honom, han får ta ansvar för sitt drickande själv.
Jag ska se till att vara den starka och vuxna för barnen, den barnen kan ty sig till, den som tar ansvaret.
Vilket jag ju alltid varit.
Men nu får maken ta ansvar för sitt drickande själv. Sen får vi se hur det utvecklar sig.
Visst, jag blir arg och förbannad varje gång han köper hem alkohol och har förr påtalat detta men från och med nu ska jag istället skriva ner mina känslor och anteckna hur mycket han dricker men inte få igång ett gräl som inte leder till något då han inte ser att han har allvarliga problem.
Konstigt att han inte fattar att han har problem med tanke på det jobb han har så vet han alla tecken på när man har ett missbruksproblem.
Nu fyller jag snart jämnt och har bokat en SPA resa till mig och en väninna, åker när jag fyller och är borta hela helgen.
Är jätteorolig för hur det kommer gå hemma, är beredd att maken kommer vara ute och supa och spela poker. Vilket även barnen tydligen känner på sig att han kommer göra.
Tog upp min oror med terapeuten och fick goda råd.
Jag ska se till att det finns mat hemma ifall pappan inte fixar det åt barnen, jag ska tala med de om detta och jag ska ringa och höra hur de har det.
Sen om inte han fixar att ta ansvar för barnen så är det hans ansvar det kan inte jag göra något åt mer.
Men jag ska vara den föräldern som visar att jag bryr mig trots att jag är borta.
Det min terapeut tyckte var konstigt är att makens chef håller han om ryggen, han vet om vad som hänt med misshandeln på färjan då jag har pratat med honom.
Han borde veta att maken har problem med alkohol men gör inget för han blev ju inte dömd för misshandeln, hade han blivit det hade det skett något men nu ska det blundas.
Faaaaan vad livet är jobbigt.
Orolig inför varje helg som kommer är jag.
Nåja, denna helg kan han inte dricka för han har jouren.
Förr gav han det som ursäkt för att dricka desto mer helgen före han visste att han ska ha jour.
-Men nästa helg kan jag ju inte dricka då har jag ju jour kunde han säga.
Nej, jag börjar tröttna på allvar nu.
Känns som enda utvägen är att sparka ut han, orkar inte se det drickandet mer.
Barnen tar skada men som tur är så är ingen av barnen sådana att de vill dricka, tvärt om, de har sett så mycket och vet vart det kan leda.
Men så tråkigt för mellansonen har sagt efter äldsta sonens studentfest att på hans student ska det inte serveras alkohol.
Faaan studenten är ju en stor händelse och alla ungdomar firar då för det är deras dag.
Men inte min son, han är orolig att pappan ska supa för mycket igen och göra bort sig och vara pinsam.
Vet inte om jag nämnt om den studentfesten??
Vi hade kommit överrens att ingen av oss skulle dricka men vi skulle bjuda gästerna.
Maken hade lovat att vara nykter.
MEN! När väl välkomstdrinken serverades kunde han inte låta bli.
Han drack och han drack och han blev fullare än någonsin.
Det slutade med att han blev så pinsamt full att han gjorde sprintlopp i vardagsrummet för att visa hur snabb han är, han gjorde armhävningar framför TV:N då ungdomarna tittade på något och det var inte en armhävning han gjorde, nej han gjorde armhävningar hela tiden sen låtsades han falla i golvet med och i sista stund innan han skulle slå i golvet tog han emot sig med armarna, detta tyckte han var häftigt och han älskade uppmärksamheten han fick första gången han gjorde det.
Men han slutade aldrig och allt blev bara pinsamt.
Nej den mannen har allvarliga problem.
Du duger som du är.
Ord som jag absolut inte tycker om att höra.
- Du duger som du är..
Vet inte riktigt varför jag inte tycker om att höra det, kan inte riktigt sätta fingret på det.
Jag vill känna mig speciell för någon, jag vill vara den som är bättre än att bara duga som jag är.
Visst, måste lära mig att tycka om mig själv. Lätt är det inte att ändra sitt sätt att tänka och agera.
Tänker ju lite fel... Bara jag blir smalare, får bort lite rynkor, opererar brösten, då kanske någon tycker om mig och tycker jag är mer än att jag duger.
Vet ju att det inte är utseendet det hänger på men känns lättare att ändra på utseendet än att ändra sitt sätt att vara och tänka???
Har endast ett terapi samtal kvar och hinner inte få den hjälp jag behöver för att kunna komma över dessa tankar. Var ska jag nu få hjälp??
Ett sätt är ju att skriva av sig, har mått mycket bättre sen jag fick ner allt jobbigt men jag kan inte få bukt med mina "dåliga" tankar om mig själv.
Visst, får höra att jag är bra, duktig mm men det är svårt att ta till sig det, svårt att tro att jag kan vara
bra.
Sitter ofta och funderar om det verkligen är så att det är mig det är stora fel på, kanske jag är knäpp i huvet, psykiskt sjuk?? Då jag inte kan släppa vissa saker som varit och som hänt i min barndom.
All ilska jag känner gentemot mina föräldrar som jag tycker behandlat mig fel då jag var liten.
Blir lite rädd för mig själv då jag känner den ilskan och varför kommer den nu??
Är det för jag nu har egna barn som är så stora och jag har tid att tänka och reflektera över allt som varit?
Är det på grund av mina personliga svårigheter med min man som gör att min barndom kommer ikapp mig?
Att aldrig fått duga då jag var barn, alltid fått höra att inget var bra. Ett barn behöver mycket beröm, det växer man av, det får man självförtroende av.
Något som jag nu har svårt för är att förlåta min far för det elaka han sade då allt med misshandeln hade hänt nu senast.
Han sade vid ett tillfälle att det kanske är jag som har alkohol problem, som blir så högljudd då jag dricker och med det menade han att det skulle vara mitt eget fel att jag blir misshandlad av min man.
Visst, enda gången jag tar plats och syns är när jag är onykter och då är jag kanske lite högljudd då jag skrattar och har kul men att jag skulle ha alkohol problem?? Sällan jag dricker överhuvud taget ju.
Kan inte med att prata med honom i telefonen mer efter det.
Han har försökt ringa men jag klarar bara inte av att prata med honom, det går bara inte.
Jag är så glad över att ha er, mina underbara blogg vänner. Era varm och snälla ord värmer mig och betyder oerhört mycket. Trots att jag inte träffat er så känns det som att jag känner er.
Så här skickar jag en STOOR KRAAAM TILL ER.
Visst min blogg är nu riktigt gnällig och egoistisk, bara jag jag jag hela tiden och visst det finns de som har det värre.
Men jag skriver enbart för min egen skull, för att få av mig en massa som ligger och trycker.
Jag hoppas jag snart ska bli starkare och kunna bestämma mig för hur jag vill ha det i livet.
Mitt liv är ju mitt ansvar.
Beslutet däremot är inte lätt, me hur många år ska det behöva ta för mig att fatta ett beslut, hur mycket ska jag orka med mer?
- Du duger som du är..
Vet inte riktigt varför jag inte tycker om att höra det, kan inte riktigt sätta fingret på det.
Jag vill känna mig speciell för någon, jag vill vara den som är bättre än att bara duga som jag är.
Visst, måste lära mig att tycka om mig själv. Lätt är det inte att ändra sitt sätt att tänka och agera.
Tänker ju lite fel... Bara jag blir smalare, får bort lite rynkor, opererar brösten, då kanske någon tycker om mig och tycker jag är mer än att jag duger.
Vet ju att det inte är utseendet det hänger på men känns lättare att ändra på utseendet än att ändra sitt sätt att vara och tänka???
Har endast ett terapi samtal kvar och hinner inte få den hjälp jag behöver för att kunna komma över dessa tankar. Var ska jag nu få hjälp??
Ett sätt är ju att skriva av sig, har mått mycket bättre sen jag fick ner allt jobbigt men jag kan inte få bukt med mina "dåliga" tankar om mig själv.
Visst, får höra att jag är bra, duktig mm men det är svårt att ta till sig det, svårt att tro att jag kan vara
bra.
Sitter ofta och funderar om det verkligen är så att det är mig det är stora fel på, kanske jag är knäpp i huvet, psykiskt sjuk?? Då jag inte kan släppa vissa saker som varit och som hänt i min barndom.
All ilska jag känner gentemot mina föräldrar som jag tycker behandlat mig fel då jag var liten.
Blir lite rädd för mig själv då jag känner den ilskan och varför kommer den nu??
Är det för jag nu har egna barn som är så stora och jag har tid att tänka och reflektera över allt som varit?
Är det på grund av mina personliga svårigheter med min man som gör att min barndom kommer ikapp mig?
Att aldrig fått duga då jag var barn, alltid fått höra att inget var bra. Ett barn behöver mycket beröm, det växer man av, det får man självförtroende av.
Något som jag nu har svårt för är att förlåta min far för det elaka han sade då allt med misshandeln hade hänt nu senast.
Han sade vid ett tillfälle att det kanske är jag som har alkohol problem, som blir så högljudd då jag dricker och med det menade han att det skulle vara mitt eget fel att jag blir misshandlad av min man.
Visst, enda gången jag tar plats och syns är när jag är onykter och då är jag kanske lite högljudd då jag skrattar och har kul men att jag skulle ha alkohol problem?? Sällan jag dricker överhuvud taget ju.
Kan inte med att prata med honom i telefonen mer efter det.
Han har försökt ringa men jag klarar bara inte av att prata med honom, det går bara inte.
Jag är så glad över att ha er, mina underbara blogg vänner. Era varm och snälla ord värmer mig och betyder oerhört mycket. Trots att jag inte träffat er så känns det som att jag känner er.
Så här skickar jag en STOOR KRAAAM TILL ER.
Visst min blogg är nu riktigt gnällig och egoistisk, bara jag jag jag hela tiden och visst det finns de som har det värre.
Men jag skriver enbart för min egen skull, för att få av mig en massa som ligger och trycker.
Jag hoppas jag snart ska bli starkare och kunna bestämma mig för hur jag vill ha det i livet.
Mitt liv är ju mitt ansvar.
Beslutet däremot är inte lätt, me hur många år ska det behöva ta för mig att fatta ett beslut, hur mycket ska jag orka med mer?
KAN NÅGON GE MIG LITE POSITIVA TANKAR
Ja nu är det trist.
Är lite ledsen och nedstämd.
Känns som att man jobbar och jobbar och får aldrig göra något kul.
Nu blir det heller inget nyårsfirande med min goda vän som jag hade sett fram emot.
De ligger sjuka och det är ju inget man kan göra något åt.
Men nu blir det ytterligare en helt vanlig dag denna jul helg som jag får ta mig igenom.
Barnen hade med sett fram emot ett nyårsfirande för det var länge sen vi hade folk hemma.
Nästa år så börjar jag jobba extra och jobbar då hemifrån fram till 17.00 varje vardag så då lär inte finnas tid eller ork att göra något kul.
Behöver ha något kul att se fram emot och hade så hoppats på detta nyår för då känns det lättare att jobba mycket nästa år när man haft lite kul.
Fyller även jämnt i Februari och inte ens det blir väl något fira av då jag sagt att jag inte tänker ställa mig vid spisen den dan och om inte jag ordnar en fest så blir det ingen annan heller som ordnar det.
Nej nu vill jag bara dra täcket över huvudet och sova bort nyåret.
Gott nytt år till er andra som ska festa och ha kul
Är lite ledsen och nedstämd.
Känns som att man jobbar och jobbar och får aldrig göra något kul.
Nu blir det heller inget nyårsfirande med min goda vän som jag hade sett fram emot.
De ligger sjuka och det är ju inget man kan göra något åt.
Men nu blir det ytterligare en helt vanlig dag denna jul helg som jag får ta mig igenom.
Barnen hade med sett fram emot ett nyårsfirande för det var länge sen vi hade folk hemma.
Nästa år så börjar jag jobba extra och jobbar då hemifrån fram till 17.00 varje vardag så då lär inte finnas tid eller ork att göra något kul.
Behöver ha något kul att se fram emot och hade så hoppats på detta nyår för då känns det lättare att jobba mycket nästa år när man haft lite kul.
Fyller även jämnt i Februari och inte ens det blir väl något fira av då jag sagt att jag inte tänker ställa mig vid spisen den dan och om inte jag ordnar en fest så blir det ingen annan heller som ordnar det.
Nej nu vill jag bara dra täcket över huvudet och sova bort nyåret.
Gott nytt år till er andra som ska festa och ha kul
Julen, en familje högtid??
Nu är julen förbi.
Efter flera veckors förberedelser så är jag nu helt slut och förkyld till råga på allt.
Julen ja. En tid då de flesta firar med släkten.
Inte vi.
För oss är det en helt vanlig dag utom just maten och julklapparna.
Vi firar ej med släkt. Mina syskon vill ej ha med mig att göra efter att jag sagt ifrån om att jag inte en gång till orkar försöka få ihop min sida av släkten till en träff i alla fall en gång om året.
Försökte efter mammas 60-års dag med det. Hennes enda önskan då hon fyllde 60 var att vi skulle träffas en gång om året och vi bokade midsommar.
Midsommar närmade sig och jag var villig att ta på mig allt vad gäller matlagning mm.
Men några dagar före talade syrran om att deras familj ska festa med sina kompisar och efter det ville inte heller min bror komma.
Jag fick ta mammas besvikelse och fick lyssna på hennes beklaganden efter det.
Till slut sade jag ifrån och mejlade mina syskon om att jag inte orkar mer, att de vet var jag finns om de vill ha med mig att göra.
Det tog mina syskon som att jag sade upp bekantskapen med de och jag får inte ens kalla min syster för just syster och jag skulle hålla mig till mina låtsas vänner på nätet (mina bloggvänner)
Min bror vill ej heller ha med mig att göra mer.
Tänk att det ska behöva vara såhär att när jag för en gångs skull stampar ner foten och talar om vad jag tycker och tänker så ska man säga upp bekantskapen med mig??!!!
Har alltid varit den som fogat mig för andra och aldrig fått tänka på mig själv.
Efter senaste misshandeln så har jag även kommit på kant med min far.
Orkar inte prata med honom för hela min barndom har kommit ikapp mig.
Ja, jag skyller allt på min barndom men vet även att jag är vuxen och måste göra det bästa av mitt liv jag har kvar.
Men det är inte så lätt.
Jag fick aldrig känna att jag duger, alltid var det något som var fel.
Men enligt min far så har vi haft en perfekt uppväxt.
Ja han har en helt annan bild av den än vad både jag och mina syskon har. Konstigt.
Min mor vill inte riktigt komma hit till oss mer efter misshandeln då hon inte kan möta min man, hon har sagt att hon inte vill komma hit om han är här.
Får mejl från henne ibland om att hon minsann tycker att jag ska ha tid att hälsa på hos henne.
Men hur ska jag hinna med det? Jag jobbar dubbelt varje dag och helgerna måste jag jobba ikapp hemma med det jag ej hinner med under vardagarna.
Hem sysslorna måste ju göras.
Hon tycker även att vi ska kunna prata med varandra om det är något som jag tycker hon gjort fel men hur ska jag kunna göra det? Varje gång jag gjort det så börjar hon gråta och tycka synd om sig själv och det slutar med att jag får vara den vuxna i situationen och hon är ett barn.
Det orkar jag ej med för hur det än är så är jag trots allt hennes barn och kommer alltid vara ett barn och söka tröst mm hos henne men får jag ej det så får det vara, ska väl inte vara meningen att jag ska må sämre då jag träffat henne.
Min mans släkt har vi ej heller så mycket att göra med vad gäller familjehögtider.
De har sina egna familjer de firar jul med.
Sen tror jag även att våra släktingar är lite rädda för att umgås med oss, de vet nog inte hur de ska bete sig efter att allt detta med misshandel har ägt rum.
För hur det än är så ska det ju vid sådana här sammankomster drickas och maken klara ju inte av att hantera alkohol.
Jättetråkigt är det för på Julafton tyckte barnen det var jättetråkigt att inga släktingar firade med oss.
Barnen är så stora nu så de vill ha annat än bara julklappar, de vill ha en speciell dag då vi har uppesittar kväll med andra och firar jul som de flesta gör med släkten.
Nej hos oss är det jag som sliter med mat, städning och jagande av klappar.
Sen efter middagen på julafton är jag slutkörd.
Jag hade med glädje gjort allt detta om vi hade en släkt sammankomst men nu känns det bara trist att göra allt.
Maten har tagit flera dagar att förbereda och äts upp på en halvtimme.
Klapparna rivs upp på en timme sen är det slut och alla sitter vid sina datorer och barnen tycker det är tråkigt.
Så nu sitter jag här på Juldagen, jättetrött och sjuk för det är klart man blir sjuk efter att ha jäktat som fan.
Ser dock med blandad förtjusning till Nyårsafton som vi har tänkt fira med min goda vän.
Men hur ska det gå? Maken kommer bli full och sitta vid datorn och inte vara nå social.
Är jätterädd för att han kommer dricka för mycket igen.
Dock vågar han nog inte ge sig på mig mer men han kommer att minnas varje ord som jag sagt för gud bevare mig väl om jag råkar skoja lite på hans bekostnad (vilket ju de flesta par gör med varandra ibland)
Gör jag det kommer han minnas det för tid och evighet.
Får verkligen akta min tunga.
Men sen spelar det ingen roll vad jag säger för vad som än kommer ur mina läppar så vrider och vänder han det i sitt huvud till att jag skulle sagt något som förolämpade honom.
Ja herregud hur ska nyår gå????
Vet ej men ångest har jag.
Men inget kan få mig att fira det med min vän.
Sen om maken inte klarar av vissa saker får står för honom, han får fan lära sig att det jag säger är inget illa menat.
Kram på er alla och God fortsättning
Efter flera veckors förberedelser så är jag nu helt slut och förkyld till råga på allt.
Julen ja. En tid då de flesta firar med släkten.
Inte vi.
För oss är det en helt vanlig dag utom just maten och julklapparna.
Vi firar ej med släkt. Mina syskon vill ej ha med mig att göra efter att jag sagt ifrån om att jag inte en gång till orkar försöka få ihop min sida av släkten till en träff i alla fall en gång om året.
Försökte efter mammas 60-års dag med det. Hennes enda önskan då hon fyllde 60 var att vi skulle träffas en gång om året och vi bokade midsommar.
Midsommar närmade sig och jag var villig att ta på mig allt vad gäller matlagning mm.
Men några dagar före talade syrran om att deras familj ska festa med sina kompisar och efter det ville inte heller min bror komma.
Jag fick ta mammas besvikelse och fick lyssna på hennes beklaganden efter det.
Till slut sade jag ifrån och mejlade mina syskon om att jag inte orkar mer, att de vet var jag finns om de vill ha med mig att göra.
Det tog mina syskon som att jag sade upp bekantskapen med de och jag får inte ens kalla min syster för just syster och jag skulle hålla mig till mina låtsas vänner på nätet (mina bloggvänner)
Min bror vill ej heller ha med mig att göra mer.
Tänk att det ska behöva vara såhär att när jag för en gångs skull stampar ner foten och talar om vad jag tycker och tänker så ska man säga upp bekantskapen med mig??!!!
Har alltid varit den som fogat mig för andra och aldrig fått tänka på mig själv.
Efter senaste misshandeln så har jag även kommit på kant med min far.
Orkar inte prata med honom för hela min barndom har kommit ikapp mig.
Ja, jag skyller allt på min barndom men vet även att jag är vuxen och måste göra det bästa av mitt liv jag har kvar.
Men det är inte så lätt.
Jag fick aldrig känna att jag duger, alltid var det något som var fel.
Men enligt min far så har vi haft en perfekt uppväxt.
Ja han har en helt annan bild av den än vad både jag och mina syskon har. Konstigt.
Min mor vill inte riktigt komma hit till oss mer efter misshandeln då hon inte kan möta min man, hon har sagt att hon inte vill komma hit om han är här.
Får mejl från henne ibland om att hon minsann tycker att jag ska ha tid att hälsa på hos henne.
Men hur ska jag hinna med det? Jag jobbar dubbelt varje dag och helgerna måste jag jobba ikapp hemma med det jag ej hinner med under vardagarna.
Hem sysslorna måste ju göras.
Hon tycker även att vi ska kunna prata med varandra om det är något som jag tycker hon gjort fel men hur ska jag kunna göra det? Varje gång jag gjort det så börjar hon gråta och tycka synd om sig själv och det slutar med att jag får vara den vuxna i situationen och hon är ett barn.
Det orkar jag ej med för hur det än är så är jag trots allt hennes barn och kommer alltid vara ett barn och söka tröst mm hos henne men får jag ej det så får det vara, ska väl inte vara meningen att jag ska må sämre då jag träffat henne.
Min mans släkt har vi ej heller så mycket att göra med vad gäller familjehögtider.
De har sina egna familjer de firar jul med.
Sen tror jag även att våra släktingar är lite rädda för att umgås med oss, de vet nog inte hur de ska bete sig efter att allt detta med misshandel har ägt rum.
För hur det än är så ska det ju vid sådana här sammankomster drickas och maken klara ju inte av att hantera alkohol.
Jättetråkigt är det för på Julafton tyckte barnen det var jättetråkigt att inga släktingar firade med oss.
Barnen är så stora nu så de vill ha annat än bara julklappar, de vill ha en speciell dag då vi har uppesittar kväll med andra och firar jul som de flesta gör med släkten.
Nej hos oss är det jag som sliter med mat, städning och jagande av klappar.
Sen efter middagen på julafton är jag slutkörd.
Jag hade med glädje gjort allt detta om vi hade en släkt sammankomst men nu känns det bara trist att göra allt.
Maten har tagit flera dagar att förbereda och äts upp på en halvtimme.
Klapparna rivs upp på en timme sen är det slut och alla sitter vid sina datorer och barnen tycker det är tråkigt.
Så nu sitter jag här på Juldagen, jättetrött och sjuk för det är klart man blir sjuk efter att ha jäktat som fan.
Ser dock med blandad förtjusning till Nyårsafton som vi har tänkt fira med min goda vän.
Men hur ska det gå? Maken kommer bli full och sitta vid datorn och inte vara nå social.
Är jätterädd för att han kommer dricka för mycket igen.
Dock vågar han nog inte ge sig på mig mer men han kommer att minnas varje ord som jag sagt för gud bevare mig väl om jag råkar skoja lite på hans bekostnad (vilket ju de flesta par gör med varandra ibland)
Gör jag det kommer han minnas det för tid och evighet.
Får verkligen akta min tunga.
Men sen spelar det ingen roll vad jag säger för vad som än kommer ur mina läppar så vrider och vänder han det i sitt huvud till att jag skulle sagt något som förolämpade honom.
Ja herregud hur ska nyår gå????
Vet ej men ångest har jag.
Men inget kan få mig att fira det med min vän.
Sen om maken inte klarar av vissa saker får står för honom, han får fan lära sig att det jag säger är inget illa menat.
Kram på er alla och God fortsättning
Hej mina vänner.
Ja nu var det ett tag sen jag var inne och skrev igen.
Har fullt upp med en massa extra jobb utöver företaget där Julhandeln är i full gång så har massor att göra.
Tack för alla snälla kommentarer, tyvärr har jag inte haft tid att kika runt hos er heller :(
Just nu är jag inne i en period då jag mår bättre och det är lite lugnare hemma.
Det var någon som frågade om jag lever med han som behandlat mig illa och ja vi är fortfarande gifta.
Tittar jag tillbaka så vet jag inte varför jag inte gick vid första slaget, har funderat och funderat men har inget svar. Ju längre åren går desto svårare blir det nog.
Inte gör mitt dåliga sjävförtroende saken bättre heller.
Men det är något jag jobbar med och just nu har jag rätt bra hjälp hos beteende vetaren.
Det riktigt svåra i mitt liv kom förra året i slutet av November.
Jag hade vunnit några kryssningar och skulle åka iväg med min mamma på en men då maken fick veta det blev han sur och jag kände (trots att jag kände på mig att det kommer sluta illa) att jag måste ta med honom på en innan jag får åka själv.
Sagt och gjort jag bokade en kryssning och maken lovade inte dricka och spela så mycket.
Allt var frid och fröjd under bussresan samt kvällen fram till runt efter 20.00 någon gång.
Då skulle maken som var bra på lyset spela.
Ok vi kom överens om att han skulle spela för max en hundring och alla pengar han vann skulle jag ta hand om och de skulle ej spelas bort. Men den hundringen försvann fort och maken kom och skulle ha markerna jag höll i, arg var han då jag påminnde om våran överenskommelse.
Det var bara att ge honom de för att inte ställa till med något bland folk.
Jag gick och lade mig orkade inte se det för jag visste att han skulle spela mer.
Väl på morgonen så kollade jag hans plånbok och i stort sett hela reskassan var borta, vi hade väl runt 4000kr med oss och kvar fanns bara 500kr och vi som lovade handla med godis till barnen, hur skulle pengarna nu räcka till det samt äta mat?
Arg blev jag och tog betalkortet av han så han inte kunde dricka upp resten av pengarna som fanns på kontot, för jag visste att han skulle fortsätta dricka. Man kan ju inte vara nykter på kryssningar?!
Han blev tokig och krävde få tillbaka kortet och jag gav det till honom men innan jag gjorde det så tog jag sönder det för att han ej skulle spela och supa upp de små slantarna som fanns kvar.
Kanske fel av mig att göra så men vad skulle jag göra, jag känner honom utan och innan och vet vad som skulle hända om han hade tillgång till kontot.
När det hände så knuffade han ner mig i sängen drämde till mig i ansiktet 2 gånger så det sjöng i skallen. Jag ringde vakten och sade vad som hände, varvid han kom och jag fick en egen hytt.
Där satt jag i hytten och visste inget, vågade inte gå ut ifall jag skulle stöta ihop med maken. Visste ju inte om han var arresterad eller fri.
Men efter ett tag så vågade jag mig upp men var livrädd.
Ringde polisen i stockholm och bad om hjälp för jag ville inte åka hem i samma buss som han.
Polisen pratade med vakten och jag blev tillsagd att gå ner i min hytt och vänta tills de kontaktar mig men det gjorde de aldrig.
Var tvungen att gå ut igen utan att veta vad som hänt.
Pratade med vakterna igen och de sade att polisen kommer då vi kommit i land i Stockholm och de tar upp min anmälan.
Väl i Stockholm kom Polisen riktigt sent och jag skulle missa bussen hem!
Hur ska jag då komma hem?
Nåväl.
Polisen talade då om att maken var häktad redan runt lunch tid på båten, och jag som varit livrädd och inte vetat något, inte ätit mer än en macka och druckit en kopp kaffe på hela dagen.
Polisen tog upp min anmälan och de såg mina rodnader och svullnader på ansiktet.
Missade bussen men polisen kunde stoppa den så de väntade på mig en bit bort och jag fick skjuts i Polis bilen dit.
Hela bussen visste om vad som hade hänt mig. Jobbigt!
Men det fanns trevligt folk från min hemstad som jag kände som satt och pratade med mig, samt en trevlig präst som jag fick prata länge med.
Innan jag kom hem hade jag fått lov att ringa och tala om för barnen att jag kommer utan pappa och varför.
Hemma så vart det riktigt jobbigt.
barn nr 3 (en son) tog på sig en beskyddarroll över mig.
Jag visste ju inte om de hade släppt maken och skulle han komma hem?
Men fick ett telefonsamtal från polisen i Stockholm om att de hade släppt han och att han var på väg hem.
Rädd blev jag och vågade inte gå upp i sovrummet och lägga mig, sov i soffan och sonen valde sova där med mig ifall något skulle hända.
Maken kom inte hem den natten inte på ett par veckor..
Men det kan jag ta senare..
Nåväl grejen är den att polisen jobbar sakta, hade de tagit kontakt med mig genast här hemma och förhört mig hade jag stått fast vid vad som hände men så var inte fallet.
Det tog flera veckor och under den tiden så hann jag tänka massor.
Vad skulle hända med mig och barnen?
Vem skulle vilja ha mig? Ensam vill inte jag leva resten av livet men vem vill ha en kvinna med många barn och ingen inkomst som även inte ser bra ut?
Jag skulle få lov att leva på socialbidrag och ett av barnen skulle få sluta skolan , de skulle få sluta med sina fritidsaktiviteter för jag skulle inte ha råd med det om jag levde på socialbidrag.
Men maken då skulle inte han bidra med barnens uppehälle.
Jo men grejen är den att om jag skulle stått fast vid polisanmälan och maken skulle bli dömd vilket han med största sannolikhet skulle bli för jag har en del vittnen till blåmärken samt läkardokumentationer så skulle maken få sparken omgående från sitt jobb och därmed inte ha någon inkomst ej heller a-kassa då han inte är med i den.
Så jag ändrade min historia till att jag hittat på alltihopa och blev därmed själv åtalad för falsk tillvitelse vilket om jag blev dömd för i värsta fall kunde leda till fängelse i 2 år.
Det var det jag hade framför mig i Höstas, rättegången mot mig.
Vilket gjorde att jag inte alls mådde bra.
Jag fick gå igenom en massa kränkande saker som var jobbiga.
För att inte tala om det jobbigaste av allt, rättegången och väntan på domen.
Nu blev jag inte dömd som tur var och hela åtalet lades ner i sin helhet.
Dock var jag på rättegång vilket var fruktansvärt och obeskrivligt jobbigt och kränkande bara att höra åklagaren yrka på max straffet fängelse 2 år var knäckande.
Jag bara skakade då jag ringde och bad om att få veta domslutet.
Lyckan efteråt var obeskrivlig.
Där är jag nu, försöker få vardagen att gå ihop med jobb och barn.
Vet ännu inte om det kommer fungera mellan mig och maken, kanske har det hänt för mycket?
Jag har bara lite svårt att lita på honom mer. Kan inte göra roliga saker mer som jag och barnen tycker är kul, som att åka på kryssningar, för litar inte på att maken kan hantera alkoholutbudet på båten samt spelborden.
Så många gånger han lovat att inte dricka och spela för mycket och varje gång har det slutat illa.
Nåja. Det var dagens berättelse :)
Nu måste jag jobba mer.
Stor kram till er mina vänner
Har fullt upp med en massa extra jobb utöver företaget där Julhandeln är i full gång så har massor att göra.
Tack för alla snälla kommentarer, tyvärr har jag inte haft tid att kika runt hos er heller :(
Just nu är jag inne i en period då jag mår bättre och det är lite lugnare hemma.
Det var någon som frågade om jag lever med han som behandlat mig illa och ja vi är fortfarande gifta.
Tittar jag tillbaka så vet jag inte varför jag inte gick vid första slaget, har funderat och funderat men har inget svar. Ju längre åren går desto svårare blir det nog.
Inte gör mitt dåliga sjävförtroende saken bättre heller.
Men det är något jag jobbar med och just nu har jag rätt bra hjälp hos beteende vetaren.
Det riktigt svåra i mitt liv kom förra året i slutet av November.
Jag hade vunnit några kryssningar och skulle åka iväg med min mamma på en men då maken fick veta det blev han sur och jag kände (trots att jag kände på mig att det kommer sluta illa) att jag måste ta med honom på en innan jag får åka själv.
Sagt och gjort jag bokade en kryssning och maken lovade inte dricka och spela så mycket.
Allt var frid och fröjd under bussresan samt kvällen fram till runt efter 20.00 någon gång.
Då skulle maken som var bra på lyset spela.
Ok vi kom överens om att han skulle spela för max en hundring och alla pengar han vann skulle jag ta hand om och de skulle ej spelas bort. Men den hundringen försvann fort och maken kom och skulle ha markerna jag höll i, arg var han då jag påminnde om våran överenskommelse.
Det var bara att ge honom de för att inte ställa till med något bland folk.
Jag gick och lade mig orkade inte se det för jag visste att han skulle spela mer.
Väl på morgonen så kollade jag hans plånbok och i stort sett hela reskassan var borta, vi hade väl runt 4000kr med oss och kvar fanns bara 500kr och vi som lovade handla med godis till barnen, hur skulle pengarna nu räcka till det samt äta mat?
Arg blev jag och tog betalkortet av han så han inte kunde dricka upp resten av pengarna som fanns på kontot, för jag visste att han skulle fortsätta dricka. Man kan ju inte vara nykter på kryssningar?!
Han blev tokig och krävde få tillbaka kortet och jag gav det till honom men innan jag gjorde det så tog jag sönder det för att han ej skulle spela och supa upp de små slantarna som fanns kvar.
Kanske fel av mig att göra så men vad skulle jag göra, jag känner honom utan och innan och vet vad som skulle hända om han hade tillgång till kontot.
När det hände så knuffade han ner mig i sängen drämde till mig i ansiktet 2 gånger så det sjöng i skallen. Jag ringde vakten och sade vad som hände, varvid han kom och jag fick en egen hytt.
Där satt jag i hytten och visste inget, vågade inte gå ut ifall jag skulle stöta ihop med maken. Visste ju inte om han var arresterad eller fri.
Men efter ett tag så vågade jag mig upp men var livrädd.
Ringde polisen i stockholm och bad om hjälp för jag ville inte åka hem i samma buss som han.
Polisen pratade med vakten och jag blev tillsagd att gå ner i min hytt och vänta tills de kontaktar mig men det gjorde de aldrig.
Var tvungen att gå ut igen utan att veta vad som hänt.
Pratade med vakterna igen och de sade att polisen kommer då vi kommit i land i Stockholm och de tar upp min anmälan.
Väl i Stockholm kom Polisen riktigt sent och jag skulle missa bussen hem!
Hur ska jag då komma hem?
Nåväl.
Polisen talade då om att maken var häktad redan runt lunch tid på båten, och jag som varit livrädd och inte vetat något, inte ätit mer än en macka och druckit en kopp kaffe på hela dagen.
Polisen tog upp min anmälan och de såg mina rodnader och svullnader på ansiktet.
Missade bussen men polisen kunde stoppa den så de väntade på mig en bit bort och jag fick skjuts i Polis bilen dit.
Hela bussen visste om vad som hade hänt mig. Jobbigt!
Men det fanns trevligt folk från min hemstad som jag kände som satt och pratade med mig, samt en trevlig präst som jag fick prata länge med.
Innan jag kom hem hade jag fått lov att ringa och tala om för barnen att jag kommer utan pappa och varför.
Hemma så vart det riktigt jobbigt.
barn nr 3 (en son) tog på sig en beskyddarroll över mig.
Jag visste ju inte om de hade släppt maken och skulle han komma hem?
Men fick ett telefonsamtal från polisen i Stockholm om att de hade släppt han och att han var på väg hem.
Rädd blev jag och vågade inte gå upp i sovrummet och lägga mig, sov i soffan och sonen valde sova där med mig ifall något skulle hända.
Maken kom inte hem den natten inte på ett par veckor..
Men det kan jag ta senare..
Nåväl grejen är den att polisen jobbar sakta, hade de tagit kontakt med mig genast här hemma och förhört mig hade jag stått fast vid vad som hände men så var inte fallet.
Det tog flera veckor och under den tiden så hann jag tänka massor.
Vad skulle hända med mig och barnen?
Vem skulle vilja ha mig? Ensam vill inte jag leva resten av livet men vem vill ha en kvinna med många barn och ingen inkomst som även inte ser bra ut?
Jag skulle få lov att leva på socialbidrag och ett av barnen skulle få sluta skolan , de skulle få sluta med sina fritidsaktiviteter för jag skulle inte ha råd med det om jag levde på socialbidrag.
Men maken då skulle inte han bidra med barnens uppehälle.
Jo men grejen är den att om jag skulle stått fast vid polisanmälan och maken skulle bli dömd vilket han med största sannolikhet skulle bli för jag har en del vittnen till blåmärken samt läkardokumentationer så skulle maken få sparken omgående från sitt jobb och därmed inte ha någon inkomst ej heller a-kassa då han inte är med i den.
Så jag ändrade min historia till att jag hittat på alltihopa och blev därmed själv åtalad för falsk tillvitelse vilket om jag blev dömd för i värsta fall kunde leda till fängelse i 2 år.
Det var det jag hade framför mig i Höstas, rättegången mot mig.
Vilket gjorde att jag inte alls mådde bra.
Jag fick gå igenom en massa kränkande saker som var jobbiga.
För att inte tala om det jobbigaste av allt, rättegången och väntan på domen.
Nu blev jag inte dömd som tur var och hela åtalet lades ner i sin helhet.
Dock var jag på rättegång vilket var fruktansvärt och obeskrivligt jobbigt och kränkande bara att höra åklagaren yrka på max straffet fängelse 2 år var knäckande.
Jag bara skakade då jag ringde och bad om att få veta domslutet.
Lyckan efteråt var obeskrivlig.
Där är jag nu, försöker få vardagen att gå ihop med jobb och barn.
Vet ännu inte om det kommer fungera mellan mig och maken, kanske har det hänt för mycket?
Jag har bara lite svårt att lita på honom mer. Kan inte göra roliga saker mer som jag och barnen tycker är kul, som att åka på kryssningar, för litar inte på att maken kan hantera alkoholutbudet på båten samt spelborden.
Så många gånger han lovat att inte dricka och spela för mycket och varje gång har det slutat illa.
Nåja. Det var dagens berättelse :)
Nu måste jag jobba mer.
Stor kram till er mina vänner
FORTSÄTTER VÄL LITE TILL :)
Nu var det ett tag sen jag skrev, haft fullt upp och sen måste humöret vara "rätt" för att kunna skriva allt tråkigt om mitt liv.
Måste säga att det har varit riktigt skönt att få skriva av sig, har mått bättre, även om jag haft vänner som jag kunnat tala med så har man ju inte kunnat sitta och berätta allt och att få allt svart på vitt har varit mycket lättande för mig.
Visst medans jag skrev det jobbiga inlägget förra gången mådde jag sämre ett tag men sen så vart det bättre.
Jo, var slutade jag förra gången??
Just ja, vid barnen.
Ja ibland undrar jag om jag skaffade så många barn för att veta att jag har någon som tycker om mig som jag är.
Under tiden barnen var små och det var fullt upp med blöjbyten, matlagning mm så hann jag inte med att tänka på allt om hur mitt liv varit.
Vi flyttade till huset -95 jag var gravid med barn nr 4.
Tror det var ungefär då alla problem med maken började.
Vi hade stora planer och drömmar om att göra huset fint.
Visst en del har vi gjort men med så många barn har man inte råd med att göra allt.
Nåväl. Drömmarna mina brast i allafall i samband med husköpet.
Maken ville helst av allt bara sitta och dricka öl.
Jag högg ved, klippte gräsmattan, tog hand om alla barnen, grävde dike till häcken, höggravid.
Veden kapade maken till lagom stora bitar med motorsågen som jag sen fick klyva, detta gjorde jag under flera år, gravid eller ammandes, bara att ta med barnen ut och minsta satt jag ute och ammade sen ner i vagnen med den och fortsätta hugga ved. Ingen automatisk vedklyv här inte, nej, en klyvyxa på 10kg ska de va.
Stark blev jag :)
Ja, nu ska jag kanske inte säga att maken inte gjorde något, nåt finns det ju han gjorde men allt han skulle göra hemma med renoveringen innebar att han måste ha öl. Visserligen inte starköl men det räcker bra med att bli berusad på Folköl.
Nu till något jobbigt som inte många vet om...
Droppen kom en helg då maken var iväg med jobbet på konferens om med sådana innebär det ju en hel del drickande.
Ska väl även tala om att det alltid har varit han som varit iväg och festat och fått komma hemifrån det var ju självklart att jag skulle ta hand om allt hemma jämt.
Jag åkte med alla barnen på Lördagen till en tävling, mitt i smällkalla vintern. Kommer hem sent runt 22.00 till ett iskallt hem, bara att sätta igång att elda, orkar inte elda länge utan går och lägger mig efter midnatt.
Nästa morgon (söndag) skulle ett av barnen på hockey träning som började runt 08.00.
Bara snällt att kliva upp tidigt, börja elda och skjutsa iväg honom samt sen hämta han med.
Maken kommer hem på eftermiddan, berusad såklart.
Jag helt slutkörd.
Han lägger sig i soffan och forstätter dricka öl och ska se på Hockey. Jag trodde ju att han skulle komma hem och hjälpa till, eller ta över för jag behövde vila.
Stänger av TV:n och kräver att han ska ta över.
BIG MISSTAKE!
Grälet är igång och jag får stryk.
Efter det ville jag inte leva längre.
Orkar inte skriva om allt som hände då, är inte redo för det än.
Men ska säga att de tinte var första gången jag fick mig några smällar, hade fått det en gång tidigare.
Även då i samband med alkohol från makens sida.
I samband med detta blev jag utbränd.
Sen dess har jag tampats med allt, min barndom mm för då kom allt över mig och det blev helt enkelt för mycket.
Jag förstår inte varför jag inte gick redan vid första smällen. Men det är lätt att vara efterklok.
Nåväl. det var lite jobbiga saker, orkar inte mer nu, bäst att sluta.
Kram till er mina vänner
Måste säga att det har varit riktigt skönt att få skriva av sig, har mått bättre, även om jag haft vänner som jag kunnat tala med så har man ju inte kunnat sitta och berätta allt och att få allt svart på vitt har varit mycket lättande för mig.
Visst medans jag skrev det jobbiga inlägget förra gången mådde jag sämre ett tag men sen så vart det bättre.
Jo, var slutade jag förra gången??
Just ja, vid barnen.
Ja ibland undrar jag om jag skaffade så många barn för att veta att jag har någon som tycker om mig som jag är.
Under tiden barnen var små och det var fullt upp med blöjbyten, matlagning mm så hann jag inte med att tänka på allt om hur mitt liv varit.
Vi flyttade till huset -95 jag var gravid med barn nr 4.
Tror det var ungefär då alla problem med maken började.
Vi hade stora planer och drömmar om att göra huset fint.
Visst en del har vi gjort men med så många barn har man inte råd med att göra allt.
Nåväl. Drömmarna mina brast i allafall i samband med husköpet.
Maken ville helst av allt bara sitta och dricka öl.
Jag högg ved, klippte gräsmattan, tog hand om alla barnen, grävde dike till häcken, höggravid.
Veden kapade maken till lagom stora bitar med motorsågen som jag sen fick klyva, detta gjorde jag under flera år, gravid eller ammandes, bara att ta med barnen ut och minsta satt jag ute och ammade sen ner i vagnen med den och fortsätta hugga ved. Ingen automatisk vedklyv här inte, nej, en klyvyxa på 10kg ska de va.
Stark blev jag :)
Ja, nu ska jag kanske inte säga att maken inte gjorde något, nåt finns det ju han gjorde men allt han skulle göra hemma med renoveringen innebar att han måste ha öl. Visserligen inte starköl men det räcker bra med att bli berusad på Folköl.
Nu till något jobbigt som inte många vet om...
Droppen kom en helg då maken var iväg med jobbet på konferens om med sådana innebär det ju en hel del drickande.
Ska väl även tala om att det alltid har varit han som varit iväg och festat och fått komma hemifrån det var ju självklart att jag skulle ta hand om allt hemma jämt.
Jag åkte med alla barnen på Lördagen till en tävling, mitt i smällkalla vintern. Kommer hem sent runt 22.00 till ett iskallt hem, bara att sätta igång att elda, orkar inte elda länge utan går och lägger mig efter midnatt.
Nästa morgon (söndag) skulle ett av barnen på hockey träning som började runt 08.00.
Bara snällt att kliva upp tidigt, börja elda och skjutsa iväg honom samt sen hämta han med.
Maken kommer hem på eftermiddan, berusad såklart.
Jag helt slutkörd.
Han lägger sig i soffan och forstätter dricka öl och ska se på Hockey. Jag trodde ju att han skulle komma hem och hjälpa till, eller ta över för jag behövde vila.
Stänger av TV:n och kräver att han ska ta över.
BIG MISSTAKE!
Grälet är igång och jag får stryk.
Efter det ville jag inte leva längre.
Orkar inte skriva om allt som hände då, är inte redo för det än.
Men ska säga att de tinte var första gången jag fick mig några smällar, hade fått det en gång tidigare.
Även då i samband med alkohol från makens sida.
I samband med detta blev jag utbränd.
Sen dess har jag tampats med allt, min barndom mm för då kom allt över mig och det blev helt enkelt för mycket.
Jag förstår inte varför jag inte gick redan vid första smällen. Men det är lätt att vara efterklok.
Nåväl. det var lite jobbiga saker, orkar inte mer nu, bäst att sluta.
Kram till er mina vänner
Mitt liv
Sitter här tidigt på Lördag morgon med min kopp kaffe, lite lätt huvudvärk och mina funderingar innan jag ska sätta igång att börja Jul pynta.
Make och barn nr 4 har åkt iväg till en tävling och blir borta hela dagen.
Har ofts ofta funderat varför mitt liv ser ut som det gör, vad är det för fel på mig?
Hittar inte svaret på den frågan.
Träffar en beteendevetare regelbundet för att försöka få ordning på mitt självförtroende.
I veckan hade jag ett besök hos henne och vi ritade upp ett familjeträd för att försöka se bakgrunden till allt.
Var rätt otäckt faktiskt att få det svart på vitt på det viset. När jag var liten var den enda person som fanns där för mig på det sättet jag behövde, min Farmor. Av henne fick jag uppmärksamhet och kärlek, något som inte mina föräldrar gav mig, de hade fullt upp med att jobba.
Mina syskon hade inte mycket till övers för mig heller, är mellanbarn i syskonskaran, min storebror och lillasyster fick i stort sett all uppmärksamhet (den som nu mina föräldrar gav)
Jag var aldrig ute och rännde i tonåren, var hemma, städade innan mamma kom hem från jobbet för att hon skulle slippa för hon var ju så trött jämt, men tor inte att det var bra heller, nej det var inte tillräckligt bra gjort. Var heller inte bra att jag jämt var hemma enligt de, jag MÅSTE skaffa kompisar, mina syskon var ju ute jämt. Men jag behövde inte mängder av kompisar, jag hade en och för mig räckte det, jag ville bara ha lite närhet och kärlek av mina föräldrar.
När sedan jag började bli tonåring och kontakten med Farmor blev sämre då vi inte bodde i samma land, hittade jag en kompis, hon och hennes föräldrar blev min räddning, utan de hade jag inte suttit här idag, hade inte funnits i livet.
Skolan var en jobbig tid för mig, jag var mobbad från första klass till och med nionde, varför vet jag inte riktigt. I högstadiet ville jag byta klass till min bästa kompis men det fick jag inte, läraren hade frågat eleverna i den klassen om de ville att jag skulle börja där, och tuffa och stöddiga som de flesta var i den med (utom min kompis) så tyckte inte de att jag skulle få börja där, så det var bara att finna sig och plågas och stå ut de sista åren.
När jag sen blev 17 träffade jag min nuvarande make.
Törstig efter kärlek så fastnade jag för honom.
Han var inte den bästa för mig, visade det sig snabbt och varför jag höll han kvar med näbbar och klor vet jag ej.
Kanske för att jag har så dåligt självförtroende, för vem vill ha mig??
Han har gjort precis allt man inte ska i ett förhållande och jag står trots det kvar???
I samma veva som jag träffade maken så hände så tog det inte många månader förrän han hade varit med någon annan, stod trots det kvar men vände det mot mig själv och började banta, han kanske var otrogen för han tyckte jag var tjock??
Bantade, var ute och sprang varje kväll, gick ner i vikt och blev en av de smalaste på Gymnasiet, alla runt omkring mig var oroliga, fick träffa skolsköterskan men jag bantade ju inte , jag åt, - LÖGN från mig.
Nåväl, till slut så lyckades jag ta mig ur det då så många påtalade att jag var för smal.
Men detta med vikt har sedan dess förföljt mig genom hela livet.
Bantar och går ner i vikt massor emellanåt, blir träningsnarkoman med, ja varför? Jo för då får jag lite uppmärksamhet, då ser folk mig, och med folk menar jag mina nära och kära.
Skaffade barn rätt ung, vid 26 års ålder var jag mamma till 5 barn födda mellan -90-96
Glömde bort mig sjäv mycket under den tiden hade ju inte tid att tänka alla dessa tankar.
Men nu är det hundra gånger värre.
Jag älskar mina barn och jag gör så gott jag kan utifrån det jag upplevt.
Tror att jag är en bra Mamma men ibland tvivlar man starkt på sig själv.
Men jag vet att mina barn är bra, ingen har ännu hamnat snett, de är inte ute och festar och super som många andra, de behöver inte visa sig tuffa och coola inför kompisar.
Jag gör allt för mina barn.
Var ju hemma med de i över 10år. När jag började jobba så jobbade jag natt för att alltid finnas där när de komm hem från skolan, vilket de sagt har varit toppen.
De får varm lagad mat varje dag då de kommer hem från skolan, ofta doftade huset av nybakade bullar då de kom hem.
Nej nu blir detta hur långt som helst, måste avsluta och fortsätte en annan gång, måste få något gjort här nu :)
Stooor kram till er
Make och barn nr 4 har åkt iväg till en tävling och blir borta hela dagen.
Har ofts ofta funderat varför mitt liv ser ut som det gör, vad är det för fel på mig?
Hittar inte svaret på den frågan.
Träffar en beteendevetare regelbundet för att försöka få ordning på mitt självförtroende.
I veckan hade jag ett besök hos henne och vi ritade upp ett familjeträd för att försöka se bakgrunden till allt.
Var rätt otäckt faktiskt att få det svart på vitt på det viset. När jag var liten var den enda person som fanns där för mig på det sättet jag behövde, min Farmor. Av henne fick jag uppmärksamhet och kärlek, något som inte mina föräldrar gav mig, de hade fullt upp med att jobba.
Mina syskon hade inte mycket till övers för mig heller, är mellanbarn i syskonskaran, min storebror och lillasyster fick i stort sett all uppmärksamhet (den som nu mina föräldrar gav)
Jag var aldrig ute och rännde i tonåren, var hemma, städade innan mamma kom hem från jobbet för att hon skulle slippa för hon var ju så trött jämt, men tor inte att det var bra heller, nej det var inte tillräckligt bra gjort. Var heller inte bra att jag jämt var hemma enligt de, jag MÅSTE skaffa kompisar, mina syskon var ju ute jämt. Men jag behövde inte mängder av kompisar, jag hade en och för mig räckte det, jag ville bara ha lite närhet och kärlek av mina föräldrar.
När sedan jag började bli tonåring och kontakten med Farmor blev sämre då vi inte bodde i samma land, hittade jag en kompis, hon och hennes föräldrar blev min räddning, utan de hade jag inte suttit här idag, hade inte funnits i livet.
Skolan var en jobbig tid för mig, jag var mobbad från första klass till och med nionde, varför vet jag inte riktigt. I högstadiet ville jag byta klass till min bästa kompis men det fick jag inte, läraren hade frågat eleverna i den klassen om de ville att jag skulle börja där, och tuffa och stöddiga som de flesta var i den med (utom min kompis) så tyckte inte de att jag skulle få börja där, så det var bara att finna sig och plågas och stå ut de sista åren.
När jag sen blev 17 träffade jag min nuvarande make.
Törstig efter kärlek så fastnade jag för honom.
Han var inte den bästa för mig, visade det sig snabbt och varför jag höll han kvar med näbbar och klor vet jag ej.
Kanske för att jag har så dåligt självförtroende, för vem vill ha mig??
Han har gjort precis allt man inte ska i ett förhållande och jag står trots det kvar???
I samma veva som jag träffade maken så hände så tog det inte många månader förrän han hade varit med någon annan, stod trots det kvar men vände det mot mig själv och började banta, han kanske var otrogen för han tyckte jag var tjock??
Bantade, var ute och sprang varje kväll, gick ner i vikt och blev en av de smalaste på Gymnasiet, alla runt omkring mig var oroliga, fick träffa skolsköterskan men jag bantade ju inte , jag åt, - LÖGN från mig.
Nåväl, till slut så lyckades jag ta mig ur det då så många påtalade att jag var för smal.
Men detta med vikt har sedan dess förföljt mig genom hela livet.
Bantar och går ner i vikt massor emellanåt, blir träningsnarkoman med, ja varför? Jo för då får jag lite uppmärksamhet, då ser folk mig, och med folk menar jag mina nära och kära.
Skaffade barn rätt ung, vid 26 års ålder var jag mamma till 5 barn födda mellan -90-96
Glömde bort mig sjäv mycket under den tiden hade ju inte tid att tänka alla dessa tankar.
Men nu är det hundra gånger värre.
Jag älskar mina barn och jag gör så gott jag kan utifrån det jag upplevt.
Tror att jag är en bra Mamma men ibland tvivlar man starkt på sig själv.
Men jag vet att mina barn är bra, ingen har ännu hamnat snett, de är inte ute och festar och super som många andra, de behöver inte visa sig tuffa och coola inför kompisar.
Jag gör allt för mina barn.
Var ju hemma med de i över 10år. När jag började jobba så jobbade jag natt för att alltid finnas där när de komm hem från skolan, vilket de sagt har varit toppen.
De får varm lagad mat varje dag då de kommer hem från skolan, ofta doftade huset av nybakade bullar då de kom hem.
Nej nu blir detta hur långt som helst, måste avsluta och fortsätte en annan gång, måste få något gjort här nu :)
Stooor kram till er
Mitt liv
Ja, mitt liv har varit kantat av jobbigheter och svårigheter sedan barndomen.
Massor av saker som hänt som nu kommit ikapp mig som jag dagligen kämpar med.
Mina egna barn börjar bli stora och då kommer väl allt om ens egen barndom upp till ytan.
Sen har det hänt en hel del tråkigheter i mitt liv de senaste 15 åren som även sätter sina djupa spår i mig.
Senaste riktigt tråkiga sak hände för ett år sedan. Men vad som hände skriver jag inte här, vågar inte ifall något av mina barn skulle hitta denna blogg.
Men det finns några som vet vad som hänt och vet vad jag syftar på.
Stor kram till er som varit ett stöd för mig och som orkar lyssna på mig.
Uppskattar verkligen att ha sådana vänner.
Ja drar inte bakgrunden till allt just nu men det kanske kommer senare.
Förstätter där jag slutade i min gamla blogg.
Barn nr 2 en tjej. Skadade axeln igen för 3 veckor sedan, har varit mycket turer hit och dit med läkare och akutbesök men ingen hjälp får man. Fick tipset om en ortoped dom är privat men som har avtal med landstinget, ringde dit och fick en tid den 18/11, fort gick det och nu har vi varit på det besöket.
Måste säga att det var en helt underbar läkare, tacka vet jag privatpraktiserande läkare.
Tog inte lång tid för honom att undersöka barn nr 2 och konstatera att hon behöve opereras om hon ska kunna bli bra och med 90% säkerhet kunna fortsätta med sin idrott.
Behöver inte ens vänta på att ta en röntgen! Vi/hon sparar massor av tid på detta, tid hon kan lägga ner på rehabiliteringen för operationen sker redan den 11/12!!
Jobbigt var det att ha henne hemma.
Mycket jobbigt psykiskt för mig. Jag gör allt för mina barn, om jag kunde skulle jag ta ner månen för de.
Men resurserna är små och hur mycket man än vill ge de allt så går det ibland inte.
Skriver om detta senare, orkar inte just nu, är trött och sliten, grät i stort sett hela dagen igår..
Ena dagen är man lycklig då saker går ens egen väg, för att nästa dag falla pladask i marken och vara nere och bara gråta över allt. Ja vem har sagt att det är lätt att vara tonårsförälder?? Ingen tror jag.
Fast mina barn är jag så stolt över men ibland märks det att de trots att de är "vuxna" i sina egna ögon så är de bara barn än men att säga det till en som tror sig vara så vuxen och klok som en 18-åring, det går ju inte och ibland är det svårt att inte ta åt sig av det barnen säger. Man blir ibland ledsen och trots att man inte ska visa det utan försöka vara stark i vissa lägen så går det inte.
Har haft en hel del otur med saker som gått sönder med här hemma, värmesystemet krånglar och än är det inte ordning på det.
Spisen gick sönder och en begagnad har inhandlats igår men tro inte att det bara var att koppla in den, nej då är det något elfel som gör att bara 2 plattor fungera, dock är spisen hel men elfelet ligger någonstans i källaren, det är något fas som fattas, vad nu det är för nåt ;)
Hoppas ni orkar följa min blogg, blir mer skrivet här än i gamla men denna kommer som sagt vara min slask blogg där jag skriver tråkiga och roliga saker. Men allt handlar om mitt liv.
Massor av saker som hänt som nu kommit ikapp mig som jag dagligen kämpar med.
Mina egna barn börjar bli stora och då kommer väl allt om ens egen barndom upp till ytan.
Sen har det hänt en hel del tråkigheter i mitt liv de senaste 15 åren som även sätter sina djupa spår i mig.
Senaste riktigt tråkiga sak hände för ett år sedan. Men vad som hände skriver jag inte här, vågar inte ifall något av mina barn skulle hitta denna blogg.
Men det finns några som vet vad som hänt och vet vad jag syftar på.
Stor kram till er som varit ett stöd för mig och som orkar lyssna på mig.
Uppskattar verkligen att ha sådana vänner.
Ja drar inte bakgrunden till allt just nu men det kanske kommer senare.
Förstätter där jag slutade i min gamla blogg.
Barn nr 2 en tjej. Skadade axeln igen för 3 veckor sedan, har varit mycket turer hit och dit med läkare och akutbesök men ingen hjälp får man. Fick tipset om en ortoped dom är privat men som har avtal med landstinget, ringde dit och fick en tid den 18/11, fort gick det och nu har vi varit på det besöket.
Måste säga att det var en helt underbar läkare, tacka vet jag privatpraktiserande läkare.
Tog inte lång tid för honom att undersöka barn nr 2 och konstatera att hon behöve opereras om hon ska kunna bli bra och med 90% säkerhet kunna fortsätta med sin idrott.
Behöver inte ens vänta på att ta en röntgen! Vi/hon sparar massor av tid på detta, tid hon kan lägga ner på rehabiliteringen för operationen sker redan den 11/12!!
Jobbigt var det att ha henne hemma.
Mycket jobbigt psykiskt för mig. Jag gör allt för mina barn, om jag kunde skulle jag ta ner månen för de.
Men resurserna är små och hur mycket man än vill ge de allt så går det ibland inte.
Skriver om detta senare, orkar inte just nu, är trött och sliten, grät i stort sett hela dagen igår..
Ena dagen är man lycklig då saker går ens egen väg, för att nästa dag falla pladask i marken och vara nere och bara gråta över allt. Ja vem har sagt att det är lätt att vara tonårsförälder?? Ingen tror jag.
Fast mina barn är jag så stolt över men ibland märks det att de trots att de är "vuxna" i sina egna ögon så är de bara barn än men att säga det till en som tror sig vara så vuxen och klok som en 18-åring, det går ju inte och ibland är det svårt att inte ta åt sig av det barnen säger. Man blir ibland ledsen och trots att man inte ska visa det utan försöka vara stark i vissa lägen så går det inte.
Har haft en hel del otur med saker som gått sönder med här hemma, värmesystemet krånglar och än är det inte ordning på det.
Spisen gick sönder och en begagnad har inhandlats igår men tro inte att det bara var att koppla in den, nej då är det något elfel som gör att bara 2 plattor fungera, dock är spisen hel men elfelet ligger någonstans i källaren, det är något fas som fattas, vad nu det är för nåt ;)
Hoppas ni orkar följa min blogg, blir mer skrivet här än i gamla men denna kommer som sagt vara min slask blogg där jag skriver tråkiga och roliga saker. Men allt handlar om mitt liv.
Min nya blogg
Välkommen till min nya blogg.
Här kommer jag att skriva om allt som rör mitt liv just nu.
Hade en blogg tidigare där jag skrev allt sånt i men då det är flera i min närhet som jag inte ville skulle läsa den så beslutade jag mig att göra en ny och denna blir anonym, inga namn ska nämnas här.
Detta för att denna blogg ska vara som bloggen heter: Min slasktratt
Här kommer jag skriva om allt jobbigt och glädjeämnen som sker i mitt liv.
Mitt liv har varit kantat av mycket jobbigheter som jag försöker handskas med på bästa sätt.
Här kommer jag att skriva om allt som rör mitt liv just nu.
Hade en blogg tidigare där jag skrev allt sånt i men då det är flera i min närhet som jag inte ville skulle läsa den så beslutade jag mig att göra en ny och denna blir anonym, inga namn ska nämnas här.
Detta för att denna blogg ska vara som bloggen heter: Min slasktratt
Här kommer jag skriva om allt jobbigt och glädjeämnen som sker i mitt liv.
Mitt liv har varit kantat av mycket jobbigheter som jag försöker handskas med på bästa sätt.
