Måste skriva nu
Ja, ska jag överleva detta nu så är det nog bäst att skriva ner alla tankar och allt som hänt nu.
Så börjar väl där allt tog slut.
Den 18/9 fyllde maken år.
Han hade ju i somras valt familjen efter att barnen ställt ultimatum att han får välja familjen eller alkoholen. Han behövde då betänketid till mellansonens stora förskräckelse, fan sade sonen, valet ska ju vara enkelt.
Men maken kom hem, sade till barnen att han väljer familjen.
Men jag kände på mig att han inte valt bort alkoholen heller, vilket kom fram senare.
Men tillbaka till den 18/9.
Jag drog med maken ut på promenad, ja eller jag gick och han cyklade. Under den promenaden så frågade han mig. - Har du något emot att jag dricker några ÖL ikväll??
(detta var inte första gången han skulle dricka efter ultimatumet, han har druckit ett antal gånger efter det)
Jag behövde inte många sekunders betänketid.
Ja svarade jag, jag tycker inte du ska dricka, du har lovat barnen att välja bort alkoholen och måste du dricka när de är hemma? Du ska ju till Stockholm nästa helg och kommer inte vara nykter då, du ska nog välja dina tillfällen till att dricka och spara det till då barnen inte finns i närheten.
Han blev tyst, jag märket att han blev sur.
Han sedan sen efter en lång stund.
- Jag vill leva själv, du är så missunnsam.
Han var redo att packa sina saker redan då.
Men hur som helst blev det inte så då utan han satt hemma i sin ensamhet och firade sin födelsedag med att bli full.
Tänkte under den kvällen att jag måste prata med han men att göra det på Lördagen hade inte gått.
Så tog det på Söndag.
Frågade honom:
Är vårat liv och barnen så lite värt för dig att du är redo att packa och sticka för att jag inte tycker att du ska dricka hemma, du som lovat barnen att inte göra det?
- Ja svarade han snabbt, det är det.
Så han packade sina väskor och flydde till mamma.
Jag sade att det är sista gången, han ska inte tro han ska få komma tillbaka och ännu en gång be om ursäkt och lova en massa han sen ändå inte kan hålla.
Har nu skickat in skilsmässopapper, huset ska säljas, har fixat en ny mäklare.
Jag måste hålla i allt nu. Barnen, fixa ordning huset inför visningar, leta lägenhet, gå till soc. lägga ner firman mm mm mm listan kan göras lång.
Har även pratat med polisen om att de ska ta upp anmälan om misshandeln som han utsatte mig för för snart 2 år sen.
Elakt kan tyckas men jag känner att jag inte kan gå vidare med mitt liv om han inte fått stå till svars för det han gjort mig. Jag har blivit så kränkt, först av att bli slagen sen ta tillbaka anmälan och själv bli åtalad. Medans han får gå omkring på stan och tro att han inte gjort nåt utan allt är mitt fel.
Jag missunnar honom att dricka och åka på personalresor mm.
Men det stämmer inte.
Han får åka, det enda jag tycker är att han ska vara nykter för om han dricker så är han fast igen.
Har första veckan varit riktigt ledsen och fredagen den 24 bröt jag ihop totalt då jag fick hem papper från soc och hela listan på uppgifter de behöver ha inför besöket hos de.
Hur ska jag orka ta fram allt det?
Nåja, efter att jag fick bryta ihop totalt har jag mått bättre och sett lite ljus i tunneln, fram till idag då besöket hos soc äger rum.
Nu mår jag dåligt igen inför det.
Jag ska ensam rodda allt vad gäller ta hand om huset, barnen flytt mm mm.
Medans fanskapet bara kan sitta hos sin mamma och inte göra ett skit.
FAAAAN VAD JAG ÄR ARG PÅ HAN.
Bara det att det tog en vecka för han att höra av sig med ett SMS till mellansonen och fråga hur det var.
Fan bryr han sig inte ett skit.
Har inte hindrat barnen från att gå och träffa han, tvärtom har sagt att de får gå dit när de vill.
Men de vill inte.
Allt detta jag ska gå igenom nu skulle jag inte orka göra om jag inte visste att barnen stöttade mig.
Så börjar väl där allt tog slut.
Den 18/9 fyllde maken år.
Han hade ju i somras valt familjen efter att barnen ställt ultimatum att han får välja familjen eller alkoholen. Han behövde då betänketid till mellansonens stora förskräckelse, fan sade sonen, valet ska ju vara enkelt.
Men maken kom hem, sade till barnen att han väljer familjen.
Men jag kände på mig att han inte valt bort alkoholen heller, vilket kom fram senare.
Men tillbaka till den 18/9.
Jag drog med maken ut på promenad, ja eller jag gick och han cyklade. Under den promenaden så frågade han mig. - Har du något emot att jag dricker några ÖL ikväll??
(detta var inte första gången han skulle dricka efter ultimatumet, han har druckit ett antal gånger efter det)
Jag behövde inte många sekunders betänketid.
Ja svarade jag, jag tycker inte du ska dricka, du har lovat barnen att välja bort alkoholen och måste du dricka när de är hemma? Du ska ju till Stockholm nästa helg och kommer inte vara nykter då, du ska nog välja dina tillfällen till att dricka och spara det till då barnen inte finns i närheten.
Han blev tyst, jag märket att han blev sur.
Han sedan sen efter en lång stund.
- Jag vill leva själv, du är så missunnsam.
Han var redo att packa sina saker redan då.
Men hur som helst blev det inte så då utan han satt hemma i sin ensamhet och firade sin födelsedag med att bli full.
Tänkte under den kvällen att jag måste prata med han men att göra det på Lördagen hade inte gått.
Så tog det på Söndag.
Frågade honom:
Är vårat liv och barnen så lite värt för dig att du är redo att packa och sticka för att jag inte tycker att du ska dricka hemma, du som lovat barnen att inte göra det?
- Ja svarade han snabbt, det är det.
Så han packade sina väskor och flydde till mamma.
Jag sade att det är sista gången, han ska inte tro han ska få komma tillbaka och ännu en gång be om ursäkt och lova en massa han sen ändå inte kan hålla.
Har nu skickat in skilsmässopapper, huset ska säljas, har fixat en ny mäklare.
Jag måste hålla i allt nu. Barnen, fixa ordning huset inför visningar, leta lägenhet, gå till soc. lägga ner firman mm mm mm listan kan göras lång.
Har även pratat med polisen om att de ska ta upp anmälan om misshandeln som han utsatte mig för för snart 2 år sen.
Elakt kan tyckas men jag känner att jag inte kan gå vidare med mitt liv om han inte fått stå till svars för det han gjort mig. Jag har blivit så kränkt, först av att bli slagen sen ta tillbaka anmälan och själv bli åtalad. Medans han får gå omkring på stan och tro att han inte gjort nåt utan allt är mitt fel.
Jag missunnar honom att dricka och åka på personalresor mm.
Men det stämmer inte.
Han får åka, det enda jag tycker är att han ska vara nykter för om han dricker så är han fast igen.
Har första veckan varit riktigt ledsen och fredagen den 24 bröt jag ihop totalt då jag fick hem papper från soc och hela listan på uppgifter de behöver ha inför besöket hos de.
Hur ska jag orka ta fram allt det?
Nåja, efter att jag fick bryta ihop totalt har jag mått bättre och sett lite ljus i tunneln, fram till idag då besöket hos soc äger rum.
Nu mår jag dåligt igen inför det.
Jag ska ensam rodda allt vad gäller ta hand om huset, barnen flytt mm mm.
Medans fanskapet bara kan sitta hos sin mamma och inte göra ett skit.
FAAAAN VAD JAG ÄR ARG PÅ HAN.
Bara det att det tog en vecka för han att höra av sig med ett SMS till mellansonen och fråga hur det var.
Fan bryr han sig inte ett skit.
Har inte hindrat barnen från att gå och träffa han, tvärtom har sagt att de får gå dit när de vill.
Men de vill inte.
Allt detta jag ska gå igenom nu skulle jag inte orka göra om jag inte visste att barnen stöttade mig.
Kommentarer
Postat av: marie
Du är stark, du kommer fixa detta!!! Kram i massor
Trackback
