Besked...
Fy vilken jobbig dag jag hade igår.
Polisen ringde mig i Tisdags och ville prata med mig, hon hade fått ett besked av åklagaren. Kunde inte sova, och grubblade över vad det kunde vara för beslut, magkänslan sa att det inte var bra.
Så igår (Onsdag) var jag till Polisen. Jättenervös med en stor klump i magen.
Polisen är helt underbar och har verkligen gjort allt hon kunnat i allt detta.
MEN! Åklagaren kan inte se att bevisen ska räcka till att åtala exet för misshandel.
Ett bakslag för mig, benen sparkades undan rejält.
De kan heller inte åtala han för grov kvinnofridskränkning för han har gjort för lite kränkande saker.
Att han kränkt mig med alla de fula ord som en kvinna kan kallas för är inte olagligt, att han tryckt ner mig så till den milda grad att jag velat ta livet av mig är heller inte kränkning!
FAN för rättssystemet säger jag bara, de skyddar brottslingar.
Trodde allt blivit bättre vad gäller kvinnomisshandel mm men icke.
Det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel att han är skyldig sen att jag har läkarjournaler mm som visar på blåmärken mm det räcker inte för om han sen i sina förhör sagt att han knuffat mig ja då kan jag ha fått mina svullnader och blåmärken av knuffarna och då kan man inte bevisa att de kommer av slagen!
Helt sjuk så den fab ska gå fri från det.
Fy vad besviken jag blev.
Det enda de ska förhöra han om och försöka åtala han för är ofredande för han har spottat på mig.
Hoppas bara det blir något av det.
Måste få fram vittnen till det bara.
Men i övrigt så mår jag mycket bra.
Har fått ett sånt självförtroende så det finns inte.
Har t o m börjat dejta och det var nog det bästa jag gjort mitt i allt för får så mycket komplimanger.
Har ju alltid trott att jag är ful mm, gått med huvet nerböjt på stan, ej vågat se på folk knappt vågat heja på folk men nu, nu är jag en helt annan människa.
Öppen glad och med ett jäkla självförtroende.
Livet är underbart.
Har helt kommit över exet på grund av alla dessa underbara kommentarer.
Var det bästa jag gjort :)
Kram på er alla, ni är underbara
Polisen ringde mig i Tisdags och ville prata med mig, hon hade fått ett besked av åklagaren. Kunde inte sova, och grubblade över vad det kunde vara för beslut, magkänslan sa att det inte var bra.
Så igår (Onsdag) var jag till Polisen. Jättenervös med en stor klump i magen.
Polisen är helt underbar och har verkligen gjort allt hon kunnat i allt detta.
MEN! Åklagaren kan inte se att bevisen ska räcka till att åtala exet för misshandel.
Ett bakslag för mig, benen sparkades undan rejält.
De kan heller inte åtala han för grov kvinnofridskränkning för han har gjort för lite kränkande saker.
Att han kränkt mig med alla de fula ord som en kvinna kan kallas för är inte olagligt, att han tryckt ner mig så till den milda grad att jag velat ta livet av mig är heller inte kränkning!
FAN för rättssystemet säger jag bara, de skyddar brottslingar.
Trodde allt blivit bättre vad gäller kvinnomisshandel mm men icke.
Det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel att han är skyldig sen att jag har läkarjournaler mm som visar på blåmärken mm det räcker inte för om han sen i sina förhör sagt att han knuffat mig ja då kan jag ha fått mina svullnader och blåmärken av knuffarna och då kan man inte bevisa att de kommer av slagen!
Helt sjuk så den fab ska gå fri från det.
Fy vad besviken jag blev.
Det enda de ska förhöra han om och försöka åtala han för är ofredande för han har spottat på mig.
Hoppas bara det blir något av det.
Måste få fram vittnen till det bara.
Men i övrigt så mår jag mycket bra.
Har fått ett sånt självförtroende så det finns inte.
Har t o m börjat dejta och det var nog det bästa jag gjort mitt i allt för får så mycket komplimanger.
Har ju alltid trott att jag är ful mm, gått med huvet nerböjt på stan, ej vågat se på folk knappt vågat heja på folk men nu, nu är jag en helt annan människa.
Öppen glad och med ett jäkla självförtroende.
Livet är underbart.
Har helt kommit över exet på grund av alla dessa underbara kommentarer.
Var det bästa jag gjort :)
Kram på er alla, ni är underbara
Hur tänker han?????
Jaha, vad har hänt sen sist??
Jo, huset är sålt, kontraktet skrivet och vi ska ha flyttat den 1/2-11
Blir skuldfri (räknat snabbt mellan tummen och pekfingret)
Blir en sista Jul i mitt älskade hus.
Ja, älskar mitt hus men inte till vilket pris som helst.
Hoppas jag får tag på jobb så jag kan skaffa ett radhus någonstans så småningom.
Men först blir det lägenhet.
Vart vet jag inte än, mkt hänger på om jag får jobb eller inte.
Helgen då, vad har hänt??
Ja herregud vilka känslostormar det varit.
Överlycklig över att huset blev sålt så snabbt men sen rasade allt samman i Lördags.
Mellansonen kom ner till mig runt 24.30 tiden och talade om att hans 15 åriga tjejkompisar är på en fest i en lägenhet där hans pappa är. Han festar alltså med 15 åriga tjejer och tydligen går rykten i lägenheten att han är 31 år ogift och barnfri!
Faan vad tänker han med?? vad håller han på med?? En man på 45 år!!
Sonen hur besviken som helst på sin pappa över beteendet.
Pappan som är sjukskriven till råga på allt, ute och festar med småflickor.
Lär han sig aldrig? Tänker han inte på sina barn alls??
Hur fungerar hjärnan på en sådan människa???
Jag fattar inte inte barnen heller.
Fick trösta sonen och han var så arg och besviken så han skrev långa inlägg på pappans och sin facebooksida om vad han tyckte och tänkte om sin pappa och hans beteende.
Efter det mådde han bättre.
Sonen hade en underbar kompis som kom till honom mitt i natten för han läste att sonen mådde dåligt.
Själv somnade jag någon gång runt 05.00 på morgonen och vaknade runt 06.30 är helt slut nu.
Mår bara illa över barnens pappas beteende, kan inte äta eller ,totalt slutkörd.
Var ska detta sluta??
Önskar att jag kunde vrida tiden några månader framåt, fram till allt detta är över och vi får lugn och ro.
Har kontakt med socialen där de ska höra av sig om samtalstid för mig och barnen, ett ställe dit vi kan komma och prata om allt som hänt, barnen kanske inte säger så mycket utom då kanske ett av barnen men det känns skönt att det finns hjälp att få, de mår inte bra.
Ja denna helg har varit full av känslostormar, känslor jag inte trodde jag hade.
Jo, huset är sålt, kontraktet skrivet och vi ska ha flyttat den 1/2-11
Blir skuldfri (räknat snabbt mellan tummen och pekfingret)
Blir en sista Jul i mitt älskade hus.
Ja, älskar mitt hus men inte till vilket pris som helst.
Hoppas jag får tag på jobb så jag kan skaffa ett radhus någonstans så småningom.
Men först blir det lägenhet.
Vart vet jag inte än, mkt hänger på om jag får jobb eller inte.
Helgen då, vad har hänt??
Ja herregud vilka känslostormar det varit.
Överlycklig över att huset blev sålt så snabbt men sen rasade allt samman i Lördags.
Mellansonen kom ner till mig runt 24.30 tiden och talade om att hans 15 åriga tjejkompisar är på en fest i en lägenhet där hans pappa är. Han festar alltså med 15 åriga tjejer och tydligen går rykten i lägenheten att han är 31 år ogift och barnfri!
Faan vad tänker han med?? vad håller han på med?? En man på 45 år!!
Sonen hur besviken som helst på sin pappa över beteendet.
Pappan som är sjukskriven till råga på allt, ute och festar med småflickor.
Lär han sig aldrig? Tänker han inte på sina barn alls??
Hur fungerar hjärnan på en sådan människa???
Jag fattar inte inte barnen heller.
Fick trösta sonen och han var så arg och besviken så han skrev långa inlägg på pappans och sin facebooksida om vad han tyckte och tänkte om sin pappa och hans beteende.
Efter det mådde han bättre.
Sonen hade en underbar kompis som kom till honom mitt i natten för han läste att sonen mådde dåligt.
Själv somnade jag någon gång runt 05.00 på morgonen och vaknade runt 06.30 är helt slut nu.
Mår bara illa över barnens pappas beteende, kan inte äta eller ,totalt slutkörd.
Var ska detta sluta??
Önskar att jag kunde vrida tiden några månader framåt, fram till allt detta är över och vi får lugn och ro.
Har kontakt med socialen där de ska höra av sig om samtalstid för mig och barnen, ett ställe dit vi kan komma och prata om allt som hänt, barnen kanske inte säger så mycket utom då kanske ett av barnen men det känns skönt att det finns hjälp att få, de mår inte bra.
Ja denna helg har varit full av känslostormar, känslor jag inte trodde jag hade.
Förhör nr:2
Då var veckan över och i Torsdags var det dags för Polisförhör nr 2.
Denna gång gick det mycket lättare.
Hade varit till familjerådgivningen och fått prata av mig där innan så kände mig stark.
Så skönt att ha så mycket hjälp runtomkring sig denna gång, hjälpen jag hade behövt ha redan för snart 2 år sedan.
Men vad det var jobbigt att få allt som hänt under alla år jag varit med min man svart på vitt.
Hur han lyckats behandla mig så illa att jag under många många år trott på hans ord om att det är mig det varit fel på, att det är jag som haft problem.
Herregud så många år jag trott på det. Så många år jag sökt och fått hjälp från psykolog, beteendevetare, t o m ätit hormoner mot PMS för har trott att jag varit hemsk på grund av det.
Är så tacksam och rörd över alla er vänner som kommenterar på Facebook och ni som läser min blogg över allt erat stöd.
Denna gång gick det mycket lättare.
Hade varit till familjerådgivningen och fått prata av mig där innan så kände mig stark.
Så skönt att ha så mycket hjälp runtomkring sig denna gång, hjälpen jag hade behövt ha redan för snart 2 år sedan.
Men vad det var jobbigt att få allt som hänt under alla år jag varit med min man svart på vitt.
Hur han lyckats behandla mig så illa att jag under många många år trott på hans ord om att det är mig det varit fel på, att det är jag som haft problem.
Herregud så många år jag trott på det. Så många år jag sökt och fått hjälp från psykolog, beteendevetare, t o m ätit hormoner mot PMS för har trott att jag varit hemsk på grund av det.
Är så tacksam och rörd över alla er vänner som kommenterar på Facebook och ni som läser min blogg över allt erat stöd.
Polisförhöret
Då var en del av förhöret avklarat.
Jag mådde så dåligt så jag skakade och grät när jag kom dit.
Ångesten för vad jag nu ska driva var hemsk.
Men talade om för den kvinnliga polisen hur jag kände och hon började med att tala om att det jag nu gör är inte alls ovanligt, att kvinnor först anmäler sen tar tillbaka för att igen driva det igenom.
Förhöret gick ut på att jag fick berätta allt som hänt under vårat liv tillsammans.
Bitvis var det mycket jobbiga saker jag berättade och grät hejdlöst.
I 2½ timme varade förhöret och det ska fortsätta på Torsdag igen för jag var helt slut och polisen tyckte jag skulle gå hem och försöka fundera och komma ihåg alla gånger det knuffats, sagts kränkande ord mm vilket är jättesvårt för mig.
Men tydligen väldigt viktigt för undersökningen att jag minns så mycket som möjligt.
Som jag talade om för polisen så var det i stort sett vardagsmat att jag blivit knuffad och kallad för än det ena än det andra hemska ordet så att komma ihåg när var och hur är i stort sett omöjligt.
Men ska försöka minnas så gott jag kan.
Var helt slutkörd då jag kom hem, så slut och ont i huvudet att jag inte ens orkade ta itu med firman den dagen.
Orkade med det nödvändiga som att laga mat till barnen och elda så vi fick värme, sen slocknade jag utmattad i soffan.
Tack alla ni som stöttade mig och påminde mig om allt han gjort, behövde bli påmind om alla de saker för att kunna knuffa bort de tankar om att jag var hemsk och elak som gör detta.
Ni är guld värda <3
Nu efter Torsdagens förhör sen så kommer jag vara livrädd för om och när maken får veta att jag anmält han, hur kommer han reagera? Med ilska? Med att straffa mig och barnen genom att se till att hans lön inte kommer in på kontot som vi fortfarande har gemensamt så jag kan betala räkningarna, han är ju fortfarande betalningsansvarig för hus mm fast han inte bor här. Han har ju inte flyttat sin adress.
Den dagen han får veta blir inte rolig och oron fram till den dagen kommer vara hemsk.
Nu måste jag förbereda mig för förhöret, samtidigt ta hand om barnen huset och börja städa och rensa huset inför den kommande husvisningen på Lördag och min nacke är helt slut, hur ska jag orka? Men jag är stark jag fixar detta och barnen hjälper ju till.
Maken det kräket kommer väl som vanligt inte erbjuda sin hjälp, han ska väl sitta på sin röv hos sin mamma och supa hela helgen igen. Han gör det han vill nu utan minsta tanke på barnen.
Men han har valt det livet själv.
Jag mådde så dåligt så jag skakade och grät när jag kom dit.
Ångesten för vad jag nu ska driva var hemsk.
Men talade om för den kvinnliga polisen hur jag kände och hon började med att tala om att det jag nu gör är inte alls ovanligt, att kvinnor först anmäler sen tar tillbaka för att igen driva det igenom.
Förhöret gick ut på att jag fick berätta allt som hänt under vårat liv tillsammans.
Bitvis var det mycket jobbiga saker jag berättade och grät hejdlöst.
I 2½ timme varade förhöret och det ska fortsätta på Torsdag igen för jag var helt slut och polisen tyckte jag skulle gå hem och försöka fundera och komma ihåg alla gånger det knuffats, sagts kränkande ord mm vilket är jättesvårt för mig.
Men tydligen väldigt viktigt för undersökningen att jag minns så mycket som möjligt.
Som jag talade om för polisen så var det i stort sett vardagsmat att jag blivit knuffad och kallad för än det ena än det andra hemska ordet så att komma ihåg när var och hur är i stort sett omöjligt.
Men ska försöka minnas så gott jag kan.
Var helt slutkörd då jag kom hem, så slut och ont i huvudet att jag inte ens orkade ta itu med firman den dagen.
Orkade med det nödvändiga som att laga mat till barnen och elda så vi fick värme, sen slocknade jag utmattad i soffan.
Tack alla ni som stöttade mig och påminde mig om allt han gjort, behövde bli påmind om alla de saker för att kunna knuffa bort de tankar om att jag var hemsk och elak som gör detta.
Ni är guld värda <3
Nu efter Torsdagens förhör sen så kommer jag vara livrädd för om och när maken får veta att jag anmält han, hur kommer han reagera? Med ilska? Med att straffa mig och barnen genom att se till att hans lön inte kommer in på kontot som vi fortfarande har gemensamt så jag kan betala räkningarna, han är ju fortfarande betalningsansvarig för hus mm fast han inte bor här. Han har ju inte flyttat sin adress.
Den dagen han får veta blir inte rolig och oron fram till den dagen kommer vara hemsk.
Nu måste jag förbereda mig för förhöret, samtidigt ta hand om barnen huset och börja städa och rensa huset inför den kommande husvisningen på Lördag och min nacke är helt slut, hur ska jag orka? Men jag är stark jag fixar detta och barnen hjälper ju till.
Maken det kräket kommer väl som vanligt inte erbjuda sin hjälp, han ska väl sitta på sin röv hos sin mamma och supa hela helgen igen. Han gör det han vill nu utan minsta tanke på barnen.
Men han har valt det livet själv.
IDAG GÄLLER DET!
Om nu bara visste vilken ångest jag känner idag.
Om ni bara visste vilka känslor som bråkar i mitt huvud idag.
Tror huvudet ska sprängas i tusen bitar.
Vill dra fram tiden till ikväll så denna dag är över.
För idag gäller det, nu blir det definitivt, efter 13.00 finns ingen återvändo.
Ska nämligen till Polisen på förhör idag, förhör om den misshandel han utsatte mig för för snart 2 år sen.
Tankarna som genast kom då polisen ringde mig var: HJÄLP! Vågar jag, ska jag göra detta mot honom. Jag känner mig jättedum och taskig som gör detta.
Känns som att jag har en stor ängel och en stor djävul i skallen som bråkar som fan i skallen, den ena säger att jag är elak och den andra säger att du gör rätt, han har inte varit snäll och han har gjort dig och barnen så mycket ont och inte alls tänkt på er.
Har inte sovit mycket och huvudet värker. Sitter och försöker svälja ner gråten, men det går inte.
Fyy jag hatar alla dessa känslor som stormar inom mig just nu.
Dagen blir skitjobbigt!
Om ni bara visste vilka känslor som bråkar i mitt huvud idag.
Tror huvudet ska sprängas i tusen bitar.
Vill dra fram tiden till ikväll så denna dag är över.
För idag gäller det, nu blir det definitivt, efter 13.00 finns ingen återvändo.
Ska nämligen till Polisen på förhör idag, förhör om den misshandel han utsatte mig för för snart 2 år sen.
Tankarna som genast kom då polisen ringde mig var: HJÄLP! Vågar jag, ska jag göra detta mot honom. Jag känner mig jättedum och taskig som gör detta.
Känns som att jag har en stor ängel och en stor djävul i skallen som bråkar som fan i skallen, den ena säger att jag är elak och den andra säger att du gör rätt, han har inte varit snäll och han har gjort dig och barnen så mycket ont och inte alls tänkt på er.
Har inte sovit mycket och huvudet värker. Sitter och försöker svälja ner gråten, men det går inte.
Fyy jag hatar alla dessa känslor som stormar inom mig just nu.
Dagen blir skitjobbigt!
VAD SKA JAG GÖRA MED ALL MIN ILSKA??
Som rubriken säger... Var ska jag göra med all den ilska som finns.
Tar tacksamt emot tips.
Är så arg och frustrerad över den karl jag fortfarande är gift med.
Vad i h-----e tänker han med, tänker han överhuvudtaget???
Hur kan man välja så enkelt att bara sticka för att jag sade min åsikt? Han frågade ju om jag hade något emot att han drack, och jag gav han svar, bara det att svaret inte var det han ville höra och då väljer man att lämna barnen, huset och mig med allt.
Där ska han sitta hos sin mamma, få pengar till alkohol, snus, maten lagad och tvätten tvättad! En 45-årig karl!! Nej FYYY FAAAN vad jag är arg.
Inte hjälper det att försöka koncentrera sig på att själv bli lycklig. Om bara allt detta vore över nu och jag och barnen kunde stänga dörren om våran lägenhet.
Nu har jag husvisning på Lördag, hoppas huset blir sålt snabbt.
Blir dock mycket jobb för mig och barnen, vi ska städa till visningen sen om huset blir sålt måste vi flytta och jag antar att det stora barnet (karlen) inte kommer att göra ett skit. Utan bara sitta hos sin mamma och ta emot de pengar som ev. blir över. Fan!
Har han inget hjärta i kroppen? Tror inte det, han har ingen empati för någon annan än sig själv.
Talade om för han hur sonen reagerade och mådde efter att ha sett sin pappa stupfull ute på gatan. Ingen reaktion från hans sida, bara tystnad.
Om han kunde se hur sonen mådde, hur rädd han var att pappan hade varit här och bråkat på fyllan, hur besviken han blev över att hans pappa ännu inte har fattat att han har problem, någonstans hoppas han fortfarande (tror jag) att hans pappa ska se sina problem och göra något åt de.
Får väl se om det blir en förändring efter en ev. rättegång och dom.
Ja, jag är så arg att jag kokar.
Hjälp mig , ge mig tips på hur jag ska bli av med den.
Orkar inte träna bort den med styrketräning, promenader mm då jag ännu inte äter ordentligt, får vara glad om jag får i mig mat en gång om dan.
Stod hela helgen och bakade och sysselsatte mig med en massa så jag inte skulle ha tid att tänka, men inte heller det hjälpte.
Tar tacksamt emot tips.
Är så arg och frustrerad över den karl jag fortfarande är gift med.
Vad i h-----e tänker han med, tänker han överhuvudtaget???
Hur kan man välja så enkelt att bara sticka för att jag sade min åsikt? Han frågade ju om jag hade något emot att han drack, och jag gav han svar, bara det att svaret inte var det han ville höra och då väljer man att lämna barnen, huset och mig med allt.
Där ska han sitta hos sin mamma, få pengar till alkohol, snus, maten lagad och tvätten tvättad! En 45-årig karl!! Nej FYYY FAAAN vad jag är arg.
Inte hjälper det att försöka koncentrera sig på att själv bli lycklig. Om bara allt detta vore över nu och jag och barnen kunde stänga dörren om våran lägenhet.
Nu har jag husvisning på Lördag, hoppas huset blir sålt snabbt.
Blir dock mycket jobb för mig och barnen, vi ska städa till visningen sen om huset blir sålt måste vi flytta och jag antar att det stora barnet (karlen) inte kommer att göra ett skit. Utan bara sitta hos sin mamma och ta emot de pengar som ev. blir över. Fan!
Har han inget hjärta i kroppen? Tror inte det, han har ingen empati för någon annan än sig själv.
Talade om för han hur sonen reagerade och mådde efter att ha sett sin pappa stupfull ute på gatan. Ingen reaktion från hans sida, bara tystnad.
Om han kunde se hur sonen mådde, hur rädd han var att pappan hade varit här och bråkat på fyllan, hur besviken han blev över att hans pappa ännu inte har fattat att han har problem, någonstans hoppas han fortfarande (tror jag) att hans pappa ska se sina problem och göra något åt de.
Får väl se om det blir en förändring efter en ev. rättegång och dom.
Ja, jag är så arg att jag kokar.
Hjälp mig , ge mig tips på hur jag ska bli av med den.
Orkar inte träna bort den med styrketräning, promenader mm då jag ännu inte äter ordentligt, får vara glad om jag får i mig mat en gång om dan.
Stod hela helgen och bakade och sysselsatte mig med en massa så jag inte skulle ha tid att tänka, men inte heller det hjälpte.
FAN!
Mötet med soc var ett rent helvete, en riktigt förnedrande sak att behöva genomgå.
Grät hela dagen i Torsdags.
Men goa sonen kom när jag grät som mest (kunde inte hålla tillbaka inför barnen ens) han gav mig en kram och sade -mamma, vi fixar detta, det ordnar sig, jag ska leta helgjobb så du inte behöver betala alla mina kläder och linser.
Goa ungen min.
Om jag får hjälp får jag se. Det visar sig nästa vecka.
Fast det såg inte lovande ut.
Men på något sätt ska vi fixa detta.
Nu ikväll (Lördag 2/10) så kom sonen in 22.40, han var rädd. Sade att han såg sin far gå ute på gatan vi bor på, stupfull, han riktigt vinglade. Sonen var rädd att han hade varit här.
Fan vad rädd jag är nu.
Kommer nog knappt våga sova, litar inte på han alls. Tänk om han kommer hit, han har nyckel.
Sonen vart skitbesviken på sin far.
Just för att han inte lärt sig något, att han fortsätter dricka.
Riktigt jobbigt för sonen nu och att det skulle vara just han som såg det med, han som mår sämst av alla barn över hur hans far är.
Stackars pojke.
Men jag finns här och kommer alltid finnas här för mina barn så länge jag lever.
Barnen går först.
Hoppas allt detta är över snart så vi får lugn och ro från han.
Hans agerande att supa sig redlös visar bara på att det inte finns någon bättring.
Att han inte ens träffat barnen på 2 veckor, inte hjälpt till med huset eller bilen heller.
Fick ett SMS av han i Torsdags där det stod: Bilen behöver fyllas på med glykol.
och ett till: Stötdämparna behöver bytas.
Ha! Bilen är hans och tänker han inte alls att om bilen inte fungerar så är det barnen som drabbas, jag klarar mig utan bil men utan bil kan inte sonen övningsköra, jag kan inte ta han till tandregleringen eller skjutsa dottern till träning.
Detta bevisar bara på att han inte kan tänka alls.
Pengar till att dricka sig redlös har han väl fått av sin mamma igen.
Vad är det för en mamma egentligen?? Fattar inte fast hon är väl så medberoende i allt och ser inte bättre. Nej allt är mitt fel, det är jag som missunnar honom att ligga på soffan hela dagarna eller fiska eller vara ute och supa med kompisar.
Men herregud, är man 5 barns far med ett stort hus och en rishög till bil ska väl det fixas först innan man går ut och fiskar eller super?
Nej jag hoppas verkligen allt detta tar slut snart.
Skilsmässopapperna är ivägskickade och jag hoppas polisen hör av sig snart så även det sätts igång.
Vilken jävla helg detta blev.
En ledsen son, en rädd dotter och jag med för den delen.
Grät hela dagen i Torsdags.
Men goa sonen kom när jag grät som mest (kunde inte hålla tillbaka inför barnen ens) han gav mig en kram och sade -mamma, vi fixar detta, det ordnar sig, jag ska leta helgjobb så du inte behöver betala alla mina kläder och linser.
Goa ungen min.
Om jag får hjälp får jag se. Det visar sig nästa vecka.
Fast det såg inte lovande ut.
Men på något sätt ska vi fixa detta.
Nu ikväll (Lördag 2/10) så kom sonen in 22.40, han var rädd. Sade att han såg sin far gå ute på gatan vi bor på, stupfull, han riktigt vinglade. Sonen var rädd att han hade varit här.
Fan vad rädd jag är nu.
Kommer nog knappt våga sova, litar inte på han alls. Tänk om han kommer hit, han har nyckel.
Sonen vart skitbesviken på sin far.
Just för att han inte lärt sig något, att han fortsätter dricka.
Riktigt jobbigt för sonen nu och att det skulle vara just han som såg det med, han som mår sämst av alla barn över hur hans far är.
Stackars pojke.
Men jag finns här och kommer alltid finnas här för mina barn så länge jag lever.
Barnen går först.
Hoppas allt detta är över snart så vi får lugn och ro från han.
Hans agerande att supa sig redlös visar bara på att det inte finns någon bättring.
Att han inte ens träffat barnen på 2 veckor, inte hjälpt till med huset eller bilen heller.
Fick ett SMS av han i Torsdags där det stod: Bilen behöver fyllas på med glykol.
och ett till: Stötdämparna behöver bytas.
Ha! Bilen är hans och tänker han inte alls att om bilen inte fungerar så är det barnen som drabbas, jag klarar mig utan bil men utan bil kan inte sonen övningsköra, jag kan inte ta han till tandregleringen eller skjutsa dottern till träning.
Detta bevisar bara på att han inte kan tänka alls.
Pengar till att dricka sig redlös har han väl fått av sin mamma igen.
Vad är det för en mamma egentligen?? Fattar inte fast hon är väl så medberoende i allt och ser inte bättre. Nej allt är mitt fel, det är jag som missunnar honom att ligga på soffan hela dagarna eller fiska eller vara ute och supa med kompisar.
Men herregud, är man 5 barns far med ett stort hus och en rishög till bil ska väl det fixas först innan man går ut och fiskar eller super?
Nej jag hoppas verkligen allt detta tar slut snart.
Skilsmässopapperna är ivägskickade och jag hoppas polisen hör av sig snart så även det sätts igång.
Vilken jävla helg detta blev.
En ledsen son, en rädd dotter och jag med för den delen.
