Här är jag igen :)
Ja, nu var det länge sen igen. Har jobbat och jobbat och inte riktigt haft något att skriva förrän nu.
Vad har hänt sen sist??
Jo, detta...
Har ju skrivit en del om maken som gärna vill dricka mycket.
Han har aldrig förut vad jag vet om inte smugit med drickandet förrän helgen som var.
Då var det dags för honom att göra det misstaget med.
Är just nu rätt förbannad.
I Lördags var han med dottern på träning trodde jag, visst dottern tränade men maken hade tid att åka till bolaget och kom hem med vin till mig och han ser till att köpa en smirnoff ice med som han vet att jag tycker om till sig själv köpte han 4 starköl på 50cl/st (vad jag såg)
Jag blev inte glad.
På något sjukt sätt tror han att vi ska ha trevligt medans vi dricker ihop??
Hur nu det ska hjälpa oss när det är hans drickande som lett oss till allt detta??
Fattar inte hur han tänker???
Nåja, han drack sina öl och jag reagerade först på att han drack så sakta, vilket aldrig har hänt förut.
Förr har han hällt i sig rätt snabbt för att då kommer berusningen fort.
Nu satt han och smuttade och drack dessa 4 öl på några timmar och konstigt nog tyckte jag så blev han riktigt full!!
Men under tiden sprang han mycket nere i källaren och kollade hur det gick med eldningen och vek tvätt vilket tog lång tid varje gång.
Hans t-shirts var så fint vikta vilket de aldrig brukar vara.
Ja, dum är jag ju inte utan fattade att han måste ha gömt något med alkohol i källaren för han blev såå full.
Konfronterade honom nästa dag och inte kunde han erkänna.
Nej utan det kom en massa fula kränkande ord mot mig istället.
Men det är ju så det fungerar, han går i försvarsställning och försöker såra mig när han vet att han gjort fel.
Efter det har vi inte pratat med varandra.
Han har allvarliga problem sade min beteendevetare jag var till igår.
Frågade även henne hur jag ska göra, jag kan ju inte vara hans morsa och försöka styra och ställa hur mycket han dricker han måste ta ansvar för det själv.
Trist för barnen att se sin far hålla på såhär, jag är rädd om mina barn och vill inte att de ska ha den uppväxten.
Men jag fick rådet att låta honom hålla på och sluta vakta honom, han får ta ansvar för sitt drickande själv.
Jag ska se till att vara den starka och vuxna för barnen, den barnen kan ty sig till, den som tar ansvaret.
Vilket jag ju alltid varit.
Men nu får maken ta ansvar för sitt drickande själv. Sen får vi se hur det utvecklar sig.
Visst, jag blir arg och förbannad varje gång han köper hem alkohol och har förr påtalat detta men från och med nu ska jag istället skriva ner mina känslor och anteckna hur mycket han dricker men inte få igång ett gräl som inte leder till något då han inte ser att han har allvarliga problem.
Konstigt att han inte fattar att han har problem med tanke på det jobb han har så vet han alla tecken på när man har ett missbruksproblem.
Nu fyller jag snart jämnt och har bokat en SPA resa till mig och en väninna, åker när jag fyller och är borta hela helgen.
Är jätteorolig för hur det kommer gå hemma, är beredd att maken kommer vara ute och supa och spela poker. Vilket även barnen tydligen känner på sig att han kommer göra.
Tog upp min oror med terapeuten och fick goda råd.
Jag ska se till att det finns mat hemma ifall pappan inte fixar det åt barnen, jag ska tala med de om detta och jag ska ringa och höra hur de har det.
Sen om inte han fixar att ta ansvar för barnen så är det hans ansvar det kan inte jag göra något åt mer.
Men jag ska vara den föräldern som visar att jag bryr mig trots att jag är borta.
Det min terapeut tyckte var konstigt är att makens chef håller han om ryggen, han vet om vad som hänt med misshandeln på färjan då jag har pratat med honom.
Han borde veta att maken har problem med alkohol men gör inget för han blev ju inte dömd för misshandeln, hade han blivit det hade det skett något men nu ska det blundas.
Faaaaan vad livet är jobbigt.
Orolig inför varje helg som kommer är jag.
Nåja, denna helg kan han inte dricka för han har jouren.
Förr gav han det som ursäkt för att dricka desto mer helgen före han visste att han ska ha jour.
-Men nästa helg kan jag ju inte dricka då har jag ju jour kunde han säga.
Nej, jag börjar tröttna på allvar nu.
Känns som enda utvägen är att sparka ut han, orkar inte se det drickandet mer.
Barnen tar skada men som tur är så är ingen av barnen sådana att de vill dricka, tvärt om, de har sett så mycket och vet vart det kan leda.
Men så tråkigt för mellansonen har sagt efter äldsta sonens studentfest att på hans student ska det inte serveras alkohol.
Faaan studenten är ju en stor händelse och alla ungdomar firar då för det är deras dag.
Men inte min son, han är orolig att pappan ska supa för mycket igen och göra bort sig och vara pinsam.
Vet inte om jag nämnt om den studentfesten??
Vi hade kommit överrens att ingen av oss skulle dricka men vi skulle bjuda gästerna.
Maken hade lovat att vara nykter.
MEN! När väl välkomstdrinken serverades kunde han inte låta bli.
Han drack och han drack och han blev fullare än någonsin.
Det slutade med att han blev så pinsamt full att han gjorde sprintlopp i vardagsrummet för att visa hur snabb han är, han gjorde armhävningar framför TV:N då ungdomarna tittade på något och det var inte en armhävning han gjorde, nej han gjorde armhävningar hela tiden sen låtsades han falla i golvet med och i sista stund innan han skulle slå i golvet tog han emot sig med armarna, detta tyckte han var häftigt och han älskade uppmärksamheten han fick första gången han gjorde det.
Men han slutade aldrig och allt blev bara pinsamt.
Nej den mannen har allvarliga problem.
Vad har hänt sen sist??
Jo, detta...
Har ju skrivit en del om maken som gärna vill dricka mycket.
Han har aldrig förut vad jag vet om inte smugit med drickandet förrän helgen som var.
Då var det dags för honom att göra det misstaget med.
Är just nu rätt förbannad.
I Lördags var han med dottern på träning trodde jag, visst dottern tränade men maken hade tid att åka till bolaget och kom hem med vin till mig och han ser till att köpa en smirnoff ice med som han vet att jag tycker om till sig själv köpte han 4 starköl på 50cl/st (vad jag såg)
Jag blev inte glad.
På något sjukt sätt tror han att vi ska ha trevligt medans vi dricker ihop??
Hur nu det ska hjälpa oss när det är hans drickande som lett oss till allt detta??
Fattar inte hur han tänker???
Nåja, han drack sina öl och jag reagerade först på att han drack så sakta, vilket aldrig har hänt förut.
Förr har han hällt i sig rätt snabbt för att då kommer berusningen fort.
Nu satt han och smuttade och drack dessa 4 öl på några timmar och konstigt nog tyckte jag så blev han riktigt full!!
Men under tiden sprang han mycket nere i källaren och kollade hur det gick med eldningen och vek tvätt vilket tog lång tid varje gång.
Hans t-shirts var så fint vikta vilket de aldrig brukar vara.
Ja, dum är jag ju inte utan fattade att han måste ha gömt något med alkohol i källaren för han blev såå full.
Konfronterade honom nästa dag och inte kunde han erkänna.
Nej utan det kom en massa fula kränkande ord mot mig istället.
Men det är ju så det fungerar, han går i försvarsställning och försöker såra mig när han vet att han gjort fel.
Efter det har vi inte pratat med varandra.
Han har allvarliga problem sade min beteendevetare jag var till igår.
Frågade även henne hur jag ska göra, jag kan ju inte vara hans morsa och försöka styra och ställa hur mycket han dricker han måste ta ansvar för det själv.
Trist för barnen att se sin far hålla på såhär, jag är rädd om mina barn och vill inte att de ska ha den uppväxten.
Men jag fick rådet att låta honom hålla på och sluta vakta honom, han får ta ansvar för sitt drickande själv.
Jag ska se till att vara den starka och vuxna för barnen, den barnen kan ty sig till, den som tar ansvaret.
Vilket jag ju alltid varit.
Men nu får maken ta ansvar för sitt drickande själv. Sen får vi se hur det utvecklar sig.
Visst, jag blir arg och förbannad varje gång han köper hem alkohol och har förr påtalat detta men från och med nu ska jag istället skriva ner mina känslor och anteckna hur mycket han dricker men inte få igång ett gräl som inte leder till något då han inte ser att han har allvarliga problem.
Konstigt att han inte fattar att han har problem med tanke på det jobb han har så vet han alla tecken på när man har ett missbruksproblem.
Nu fyller jag snart jämnt och har bokat en SPA resa till mig och en väninna, åker när jag fyller och är borta hela helgen.
Är jätteorolig för hur det kommer gå hemma, är beredd att maken kommer vara ute och supa och spela poker. Vilket även barnen tydligen känner på sig att han kommer göra.
Tog upp min oror med terapeuten och fick goda råd.
Jag ska se till att det finns mat hemma ifall pappan inte fixar det åt barnen, jag ska tala med de om detta och jag ska ringa och höra hur de har det.
Sen om inte han fixar att ta ansvar för barnen så är det hans ansvar det kan inte jag göra något åt mer.
Men jag ska vara den föräldern som visar att jag bryr mig trots att jag är borta.
Det min terapeut tyckte var konstigt är att makens chef håller han om ryggen, han vet om vad som hänt med misshandeln på färjan då jag har pratat med honom.
Han borde veta att maken har problem med alkohol men gör inget för han blev ju inte dömd för misshandeln, hade han blivit det hade det skett något men nu ska det blundas.
Faaaaan vad livet är jobbigt.
Orolig inför varje helg som kommer är jag.
Nåja, denna helg kan han inte dricka för han har jouren.
Förr gav han det som ursäkt för att dricka desto mer helgen före han visste att han ska ha jour.
-Men nästa helg kan jag ju inte dricka då har jag ju jour kunde han säga.
Nej, jag börjar tröttna på allvar nu.
Känns som enda utvägen är att sparka ut han, orkar inte se det drickandet mer.
Barnen tar skada men som tur är så är ingen av barnen sådana att de vill dricka, tvärt om, de har sett så mycket och vet vart det kan leda.
Men så tråkigt för mellansonen har sagt efter äldsta sonens studentfest att på hans student ska det inte serveras alkohol.
Faaan studenten är ju en stor händelse och alla ungdomar firar då för det är deras dag.
Men inte min son, han är orolig att pappan ska supa för mycket igen och göra bort sig och vara pinsam.
Vet inte om jag nämnt om den studentfesten??
Vi hade kommit överrens att ingen av oss skulle dricka men vi skulle bjuda gästerna.
Maken hade lovat att vara nykter.
MEN! När väl välkomstdrinken serverades kunde han inte låta bli.
Han drack och han drack och han blev fullare än någonsin.
Det slutade med att han blev så pinsamt full att han gjorde sprintlopp i vardagsrummet för att visa hur snabb han är, han gjorde armhävningar framför TV:N då ungdomarna tittade på något och det var inte en armhävning han gjorde, nej han gjorde armhävningar hela tiden sen låtsades han falla i golvet med och i sista stund innan han skulle slå i golvet tog han emot sig med armarna, detta tyckte han var häftigt och han älskade uppmärksamheten han fick första gången han gjorde det.
Men han slutade aldrig och allt blev bara pinsamt.
Nej den mannen har allvarliga problem.
Du duger som du är.
Ord som jag absolut inte tycker om att höra.
- Du duger som du är..
Vet inte riktigt varför jag inte tycker om att höra det, kan inte riktigt sätta fingret på det.
Jag vill känna mig speciell för någon, jag vill vara den som är bättre än att bara duga som jag är.
Visst, måste lära mig att tycka om mig själv. Lätt är det inte att ändra sitt sätt att tänka och agera.
Tänker ju lite fel... Bara jag blir smalare, får bort lite rynkor, opererar brösten, då kanske någon tycker om mig och tycker jag är mer än att jag duger.
Vet ju att det inte är utseendet det hänger på men känns lättare att ändra på utseendet än att ändra sitt sätt att vara och tänka???
Har endast ett terapi samtal kvar och hinner inte få den hjälp jag behöver för att kunna komma över dessa tankar. Var ska jag nu få hjälp??
Ett sätt är ju att skriva av sig, har mått mycket bättre sen jag fick ner allt jobbigt men jag kan inte få bukt med mina "dåliga" tankar om mig själv.
Visst, får höra att jag är bra, duktig mm men det är svårt att ta till sig det, svårt att tro att jag kan vara
bra.
Sitter ofta och funderar om det verkligen är så att det är mig det är stora fel på, kanske jag är knäpp i huvet, psykiskt sjuk?? Då jag inte kan släppa vissa saker som varit och som hänt i min barndom.
All ilska jag känner gentemot mina föräldrar som jag tycker behandlat mig fel då jag var liten.
Blir lite rädd för mig själv då jag känner den ilskan och varför kommer den nu??
Är det för jag nu har egna barn som är så stora och jag har tid att tänka och reflektera över allt som varit?
Är det på grund av mina personliga svårigheter med min man som gör att min barndom kommer ikapp mig?
Att aldrig fått duga då jag var barn, alltid fått höra att inget var bra. Ett barn behöver mycket beröm, det växer man av, det får man självförtroende av.
Något som jag nu har svårt för är att förlåta min far för det elaka han sade då allt med misshandeln hade hänt nu senast.
Han sade vid ett tillfälle att det kanske är jag som har alkohol problem, som blir så högljudd då jag dricker och med det menade han att det skulle vara mitt eget fel att jag blir misshandlad av min man.
Visst, enda gången jag tar plats och syns är när jag är onykter och då är jag kanske lite högljudd då jag skrattar och har kul men att jag skulle ha alkohol problem?? Sällan jag dricker överhuvud taget ju.
Kan inte med att prata med honom i telefonen mer efter det.
Han har försökt ringa men jag klarar bara inte av att prata med honom, det går bara inte.
Jag är så glad över att ha er, mina underbara blogg vänner. Era varm och snälla ord värmer mig och betyder oerhört mycket. Trots att jag inte träffat er så känns det som att jag känner er.
Så här skickar jag en STOOR KRAAAM TILL ER.
Visst min blogg är nu riktigt gnällig och egoistisk, bara jag jag jag hela tiden och visst det finns de som har det värre.
Men jag skriver enbart för min egen skull, för att få av mig en massa som ligger och trycker.
Jag hoppas jag snart ska bli starkare och kunna bestämma mig för hur jag vill ha det i livet.
Mitt liv är ju mitt ansvar.
Beslutet däremot är inte lätt, me hur många år ska det behöva ta för mig att fatta ett beslut, hur mycket ska jag orka med mer?
- Du duger som du är..
Vet inte riktigt varför jag inte tycker om att höra det, kan inte riktigt sätta fingret på det.
Jag vill känna mig speciell för någon, jag vill vara den som är bättre än att bara duga som jag är.
Visst, måste lära mig att tycka om mig själv. Lätt är det inte att ändra sitt sätt att tänka och agera.
Tänker ju lite fel... Bara jag blir smalare, får bort lite rynkor, opererar brösten, då kanske någon tycker om mig och tycker jag är mer än att jag duger.
Vet ju att det inte är utseendet det hänger på men känns lättare att ändra på utseendet än att ändra sitt sätt att vara och tänka???
Har endast ett terapi samtal kvar och hinner inte få den hjälp jag behöver för att kunna komma över dessa tankar. Var ska jag nu få hjälp??
Ett sätt är ju att skriva av sig, har mått mycket bättre sen jag fick ner allt jobbigt men jag kan inte få bukt med mina "dåliga" tankar om mig själv.
Visst, får höra att jag är bra, duktig mm men det är svårt att ta till sig det, svårt att tro att jag kan vara
bra.
Sitter ofta och funderar om det verkligen är så att det är mig det är stora fel på, kanske jag är knäpp i huvet, psykiskt sjuk?? Då jag inte kan släppa vissa saker som varit och som hänt i min barndom.
All ilska jag känner gentemot mina föräldrar som jag tycker behandlat mig fel då jag var liten.
Blir lite rädd för mig själv då jag känner den ilskan och varför kommer den nu??
Är det för jag nu har egna barn som är så stora och jag har tid att tänka och reflektera över allt som varit?
Är det på grund av mina personliga svårigheter med min man som gör att min barndom kommer ikapp mig?
Att aldrig fått duga då jag var barn, alltid fått höra att inget var bra. Ett barn behöver mycket beröm, det växer man av, det får man självförtroende av.
Något som jag nu har svårt för är att förlåta min far för det elaka han sade då allt med misshandeln hade hänt nu senast.
Han sade vid ett tillfälle att det kanske är jag som har alkohol problem, som blir så högljudd då jag dricker och med det menade han att det skulle vara mitt eget fel att jag blir misshandlad av min man.
Visst, enda gången jag tar plats och syns är när jag är onykter och då är jag kanske lite högljudd då jag skrattar och har kul men att jag skulle ha alkohol problem?? Sällan jag dricker överhuvud taget ju.
Kan inte med att prata med honom i telefonen mer efter det.
Han har försökt ringa men jag klarar bara inte av att prata med honom, det går bara inte.
Jag är så glad över att ha er, mina underbara blogg vänner. Era varm och snälla ord värmer mig och betyder oerhört mycket. Trots att jag inte träffat er så känns det som att jag känner er.
Så här skickar jag en STOOR KRAAAM TILL ER.
Visst min blogg är nu riktigt gnällig och egoistisk, bara jag jag jag hela tiden och visst det finns de som har det värre.
Men jag skriver enbart för min egen skull, för att få av mig en massa som ligger och trycker.
Jag hoppas jag snart ska bli starkare och kunna bestämma mig för hur jag vill ha det i livet.
Mitt liv är ju mitt ansvar.
Beslutet däremot är inte lätt, me hur många år ska det behöva ta för mig att fatta ett beslut, hur mycket ska jag orka med mer?
