Mitt liv
Make och barn nr 4 har åkt iväg till en tävling och blir borta hela dagen.
Har ofts ofta funderat varför mitt liv ser ut som det gör, vad är det för fel på mig?
Hittar inte svaret på den frågan.
Träffar en beteendevetare regelbundet för att försöka få ordning på mitt självförtroende.
I veckan hade jag ett besök hos henne och vi ritade upp ett familjeträd för att försöka se bakgrunden till allt.
Var rätt otäckt faktiskt att få det svart på vitt på det viset. När jag var liten var den enda person som fanns där för mig på det sättet jag behövde, min Farmor. Av henne fick jag uppmärksamhet och kärlek, något som inte mina föräldrar gav mig, de hade fullt upp med att jobba.
Mina syskon hade inte mycket till övers för mig heller, är mellanbarn i syskonskaran, min storebror och lillasyster fick i stort sett all uppmärksamhet (den som nu mina föräldrar gav)
Jag var aldrig ute och rännde i tonåren, var hemma, städade innan mamma kom hem från jobbet för att hon skulle slippa för hon var ju så trött jämt, men tor inte att det var bra heller, nej det var inte tillräckligt bra gjort. Var heller inte bra att jag jämt var hemma enligt de, jag MÅSTE skaffa kompisar, mina syskon var ju ute jämt. Men jag behövde inte mängder av kompisar, jag hade en och för mig räckte det, jag ville bara ha lite närhet och kärlek av mina föräldrar.
När sedan jag började bli tonåring och kontakten med Farmor blev sämre då vi inte bodde i samma land, hittade jag en kompis, hon och hennes föräldrar blev min räddning, utan de hade jag inte suttit här idag, hade inte funnits i livet.
Skolan var en jobbig tid för mig, jag var mobbad från första klass till och med nionde, varför vet jag inte riktigt. I högstadiet ville jag byta klass till min bästa kompis men det fick jag inte, läraren hade frågat eleverna i den klassen om de ville att jag skulle börja där, och tuffa och stöddiga som de flesta var i den med (utom min kompis) så tyckte inte de att jag skulle få börja där, så det var bara att finna sig och plågas och stå ut de sista åren.
När jag sen blev 17 träffade jag min nuvarande make.
Törstig efter kärlek så fastnade jag för honom.
Han var inte den bästa för mig, visade det sig snabbt och varför jag höll han kvar med näbbar och klor vet jag ej.
Kanske för att jag har så dåligt självförtroende, för vem vill ha mig??
Han har gjort precis allt man inte ska i ett förhållande och jag står trots det kvar???
I samma veva som jag träffade maken så hände så tog det inte många månader förrän han hade varit med någon annan, stod trots det kvar men vände det mot mig själv och började banta, han kanske var otrogen för han tyckte jag var tjock??
Bantade, var ute och sprang varje kväll, gick ner i vikt och blev en av de smalaste på Gymnasiet, alla runt omkring mig var oroliga, fick träffa skolsköterskan men jag bantade ju inte , jag åt, - LÖGN från mig.
Nåväl, till slut så lyckades jag ta mig ur det då så många påtalade att jag var för smal.
Men detta med vikt har sedan dess förföljt mig genom hela livet.
Bantar och går ner i vikt massor emellanåt, blir träningsnarkoman med, ja varför? Jo för då får jag lite uppmärksamhet, då ser folk mig, och med folk menar jag mina nära och kära.
Skaffade barn rätt ung, vid 26 års ålder var jag mamma till 5 barn födda mellan -90-96
Glömde bort mig sjäv mycket under den tiden hade ju inte tid att tänka alla dessa tankar.
Men nu är det hundra gånger värre.
Jag älskar mina barn och jag gör så gott jag kan utifrån det jag upplevt.
Tror att jag är en bra Mamma men ibland tvivlar man starkt på sig själv.
Men jag vet att mina barn är bra, ingen har ännu hamnat snett, de är inte ute och festar och super som många andra, de behöver inte visa sig tuffa och coola inför kompisar.
Jag gör allt för mina barn.
Var ju hemma med de i över 10år. När jag började jobba så jobbade jag natt för att alltid finnas där när de komm hem från skolan, vilket de sagt har varit toppen.
De får varm lagad mat varje dag då de kommer hem från skolan, ofta doftade huset av nybakade bullar då de kom hem.
Nej nu blir detta hur långt som helst, måste avsluta och fortsätte en annan gång, måste få något gjort här nu :)
Stooor kram till er
Hej vännen. Jag känner igen mej i mycket av det du skriver. Hemma var det bra , men resten med skola kompisar. Förste maken och otrohet. Det är bra med lösenordsskyddade inlägg. Jag tar 200 per par för sockorna. Ha en underbar lördag.
Kramen
Kul att du tittade in hos mig! Det är bra att skriva av sig på bloggen. Dina barn är älskade och har en bra mamma och det är viktigt det.
Kram messan
Kära vän, det värker inom mig när jag läser vad du skrivit.
Det märks att du är en underbar mamma och dina barn är ju toppenfina.
Önskar så att det kunde vända för dig nu och att du fick må bra.
Världens största och varmaste kram.
Vill bara säga att jag önskar att du ska kunna känna dig bättre, men då tror jag att du först måste lära dig älska dig själv för din egen skull och inte för att tillfredställa någon annan.
Även om du haft det jobbigt i ditt liv så äger du i dag i alla fall det dyraste som finns, nämligen dina härliga barn.
Ha en fin lördagskväll!
Åh vännen..herregud så tårarna rinner på mig nu..känner så med dig och kunde aldrig ana att vår närvaro var så påverkbar för dig och ditt liv..det värmer samtidigt som det smärtar..att du mådde så dåligt då..att du tilläts må så då och att det förföljt dig hela livet..Tror du är nära en stor förändring snart..det är en jobbig med nödvändig process du har för att komma vidare..för att få må bra..för det om någon är du värd att uppleva..och då menar jag inte bara lycka via att vara mamma..utan allt det där andra..helheten..
STOR STOR innerlig kram som innehåller så mycket vänskaplig kärlek till dig från mig..
Har gett dig denna tidigare men är väl värld att upprepas..
"du vet väl om att du är värdefull
att du är viktig här och nu
att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du"
Vännen! Du är stark som orkar!! Det vet du att jag tycker!
Kramar om!
