FORTSÄTTER VÄL LITE TILL :)
Nu var det ett tag sen jag skrev, haft fullt upp och sen måste humöret vara "rätt" för att kunna skriva allt tråkigt om mitt liv.
Måste säga att det har varit riktigt skönt att få skriva av sig, har mått bättre, även om jag haft vänner som jag kunnat tala med så har man ju inte kunnat sitta och berätta allt och att få allt svart på vitt har varit mycket lättande för mig.
Visst medans jag skrev det jobbiga inlägget förra gången mådde jag sämre ett tag men sen så vart det bättre.
Jo, var slutade jag förra gången??
Just ja, vid barnen.
Ja ibland undrar jag om jag skaffade så många barn för att veta att jag har någon som tycker om mig som jag är.
Under tiden barnen var små och det var fullt upp med blöjbyten, matlagning mm så hann jag inte med att tänka på allt om hur mitt liv varit.
Vi flyttade till huset -95 jag var gravid med barn nr 4.
Tror det var ungefär då alla problem med maken började.
Vi hade stora planer och drömmar om att göra huset fint.
Visst en del har vi gjort men med så många barn har man inte råd med att göra allt.
Nåväl. Drömmarna mina brast i allafall i samband med husköpet.
Maken ville helst av allt bara sitta och dricka öl.
Jag högg ved, klippte gräsmattan, tog hand om alla barnen, grävde dike till häcken, höggravid.
Veden kapade maken till lagom stora bitar med motorsågen som jag sen fick klyva, detta gjorde jag under flera år, gravid eller ammandes, bara att ta med barnen ut och minsta satt jag ute och ammade sen ner i vagnen med den och fortsätta hugga ved. Ingen automatisk vedklyv här inte, nej, en klyvyxa på 10kg ska de va.
Stark blev jag :)
Ja, nu ska jag kanske inte säga att maken inte gjorde något, nåt finns det ju han gjorde men allt han skulle göra hemma med renoveringen innebar att han måste ha öl. Visserligen inte starköl men det räcker bra med att bli berusad på Folköl.
Nu till något jobbigt som inte många vet om...
Droppen kom en helg då maken var iväg med jobbet på konferens om med sådana innebär det ju en hel del drickande.
Ska väl även tala om att det alltid har varit han som varit iväg och festat och fått komma hemifrån det var ju självklart att jag skulle ta hand om allt hemma jämt.
Jag åkte med alla barnen på Lördagen till en tävling, mitt i smällkalla vintern. Kommer hem sent runt 22.00 till ett iskallt hem, bara att sätta igång att elda, orkar inte elda länge utan går och lägger mig efter midnatt.
Nästa morgon (söndag) skulle ett av barnen på hockey träning som började runt 08.00.
Bara snällt att kliva upp tidigt, börja elda och skjutsa iväg honom samt sen hämta han med.
Maken kommer hem på eftermiddan, berusad såklart.
Jag helt slutkörd.
Han lägger sig i soffan och forstätter dricka öl och ska se på Hockey. Jag trodde ju att han skulle komma hem och hjälpa till, eller ta över för jag behövde vila.
Stänger av TV:n och kräver att han ska ta över.
BIG MISSTAKE!
Grälet är igång och jag får stryk.
Efter det ville jag inte leva längre.
Orkar inte skriva om allt som hände då, är inte redo för det än.
Men ska säga att de tinte var första gången jag fick mig några smällar, hade fått det en gång tidigare.
Även då i samband med alkohol från makens sida.
I samband med detta blev jag utbränd.
Sen dess har jag tampats med allt, min barndom mm för då kom allt över mig och det blev helt enkelt för mycket.
Jag förstår inte varför jag inte gick redan vid första smällen. Men det är lätt att vara efterklok.
Nåväl. det var lite jobbiga saker, orkar inte mer nu, bäst att sluta.
Kram till er mina vänner
Måste säga att det har varit riktigt skönt att få skriva av sig, har mått bättre, även om jag haft vänner som jag kunnat tala med så har man ju inte kunnat sitta och berätta allt och att få allt svart på vitt har varit mycket lättande för mig.
Visst medans jag skrev det jobbiga inlägget förra gången mådde jag sämre ett tag men sen så vart det bättre.
Jo, var slutade jag förra gången??
Just ja, vid barnen.
Ja ibland undrar jag om jag skaffade så många barn för att veta att jag har någon som tycker om mig som jag är.
Under tiden barnen var små och det var fullt upp med blöjbyten, matlagning mm så hann jag inte med att tänka på allt om hur mitt liv varit.
Vi flyttade till huset -95 jag var gravid med barn nr 4.
Tror det var ungefär då alla problem med maken började.
Vi hade stora planer och drömmar om att göra huset fint.
Visst en del har vi gjort men med så många barn har man inte råd med att göra allt.
Nåväl. Drömmarna mina brast i allafall i samband med husköpet.
Maken ville helst av allt bara sitta och dricka öl.
Jag högg ved, klippte gräsmattan, tog hand om alla barnen, grävde dike till häcken, höggravid.
Veden kapade maken till lagom stora bitar med motorsågen som jag sen fick klyva, detta gjorde jag under flera år, gravid eller ammandes, bara att ta med barnen ut och minsta satt jag ute och ammade sen ner i vagnen med den och fortsätta hugga ved. Ingen automatisk vedklyv här inte, nej, en klyvyxa på 10kg ska de va.
Stark blev jag :)
Ja, nu ska jag kanske inte säga att maken inte gjorde något, nåt finns det ju han gjorde men allt han skulle göra hemma med renoveringen innebar att han måste ha öl. Visserligen inte starköl men det räcker bra med att bli berusad på Folköl.
Nu till något jobbigt som inte många vet om...
Droppen kom en helg då maken var iväg med jobbet på konferens om med sådana innebär det ju en hel del drickande.
Ska väl även tala om att det alltid har varit han som varit iväg och festat och fått komma hemifrån det var ju självklart att jag skulle ta hand om allt hemma jämt.
Jag åkte med alla barnen på Lördagen till en tävling, mitt i smällkalla vintern. Kommer hem sent runt 22.00 till ett iskallt hem, bara att sätta igång att elda, orkar inte elda länge utan går och lägger mig efter midnatt.
Nästa morgon (söndag) skulle ett av barnen på hockey träning som började runt 08.00.
Bara snällt att kliva upp tidigt, börja elda och skjutsa iväg honom samt sen hämta han med.
Maken kommer hem på eftermiddan, berusad såklart.
Jag helt slutkörd.
Han lägger sig i soffan och forstätter dricka öl och ska se på Hockey. Jag trodde ju att han skulle komma hem och hjälpa till, eller ta över för jag behövde vila.
Stänger av TV:n och kräver att han ska ta över.
BIG MISSTAKE!
Grälet är igång och jag får stryk.
Efter det ville jag inte leva längre.
Orkar inte skriva om allt som hände då, är inte redo för det än.
Men ska säga att de tinte var första gången jag fick mig några smällar, hade fått det en gång tidigare.
Även då i samband med alkohol från makens sida.
I samband med detta blev jag utbränd.
Sen dess har jag tampats med allt, min barndom mm för då kom allt över mig och det blev helt enkelt för mycket.
Jag förstår inte varför jag inte gick redan vid första smällen. Men det är lätt att vara efterklok.
Nåväl. det var lite jobbiga saker, orkar inte mer nu, bäst att sluta.
Kram till er mina vänner
Mitt liv
Sitter här tidigt på Lördag morgon med min kopp kaffe, lite lätt huvudvärk och mina funderingar innan jag ska sätta igång att börja Jul pynta.
Make och barn nr 4 har åkt iväg till en tävling och blir borta hela dagen.
Har ofts ofta funderat varför mitt liv ser ut som det gör, vad är det för fel på mig?
Hittar inte svaret på den frågan.
Träffar en beteendevetare regelbundet för att försöka få ordning på mitt självförtroende.
I veckan hade jag ett besök hos henne och vi ritade upp ett familjeträd för att försöka se bakgrunden till allt.
Var rätt otäckt faktiskt att få det svart på vitt på det viset. När jag var liten var den enda person som fanns där för mig på det sättet jag behövde, min Farmor. Av henne fick jag uppmärksamhet och kärlek, något som inte mina föräldrar gav mig, de hade fullt upp med att jobba.
Mina syskon hade inte mycket till övers för mig heller, är mellanbarn i syskonskaran, min storebror och lillasyster fick i stort sett all uppmärksamhet (den som nu mina föräldrar gav)
Jag var aldrig ute och rännde i tonåren, var hemma, städade innan mamma kom hem från jobbet för att hon skulle slippa för hon var ju så trött jämt, men tor inte att det var bra heller, nej det var inte tillräckligt bra gjort. Var heller inte bra att jag jämt var hemma enligt de, jag MÅSTE skaffa kompisar, mina syskon var ju ute jämt. Men jag behövde inte mängder av kompisar, jag hade en och för mig räckte det, jag ville bara ha lite närhet och kärlek av mina föräldrar.
När sedan jag började bli tonåring och kontakten med Farmor blev sämre då vi inte bodde i samma land, hittade jag en kompis, hon och hennes föräldrar blev min räddning, utan de hade jag inte suttit här idag, hade inte funnits i livet.
Skolan var en jobbig tid för mig, jag var mobbad från första klass till och med nionde, varför vet jag inte riktigt. I högstadiet ville jag byta klass till min bästa kompis men det fick jag inte, läraren hade frågat eleverna i den klassen om de ville att jag skulle börja där, och tuffa och stöddiga som de flesta var i den med (utom min kompis) så tyckte inte de att jag skulle få börja där, så det var bara att finna sig och plågas och stå ut de sista åren.
När jag sen blev 17 träffade jag min nuvarande make.
Törstig efter kärlek så fastnade jag för honom.
Han var inte den bästa för mig, visade det sig snabbt och varför jag höll han kvar med näbbar och klor vet jag ej.
Kanske för att jag har så dåligt självförtroende, för vem vill ha mig??
Han har gjort precis allt man inte ska i ett förhållande och jag står trots det kvar???
I samma veva som jag träffade maken så hände så tog det inte många månader förrän han hade varit med någon annan, stod trots det kvar men vände det mot mig själv och började banta, han kanske var otrogen för han tyckte jag var tjock??
Bantade, var ute och sprang varje kväll, gick ner i vikt och blev en av de smalaste på Gymnasiet, alla runt omkring mig var oroliga, fick träffa skolsköterskan men jag bantade ju inte , jag åt, - LÖGN från mig.
Nåväl, till slut så lyckades jag ta mig ur det då så många påtalade att jag var för smal.
Men detta med vikt har sedan dess förföljt mig genom hela livet.
Bantar och går ner i vikt massor emellanåt, blir träningsnarkoman med, ja varför? Jo för då får jag lite uppmärksamhet, då ser folk mig, och med folk menar jag mina nära och kära.
Skaffade barn rätt ung, vid 26 års ålder var jag mamma till 5 barn födda mellan -90-96
Glömde bort mig sjäv mycket under den tiden hade ju inte tid att tänka alla dessa tankar.
Men nu är det hundra gånger värre.
Jag älskar mina barn och jag gör så gott jag kan utifrån det jag upplevt.
Tror att jag är en bra Mamma men ibland tvivlar man starkt på sig själv.
Men jag vet att mina barn är bra, ingen har ännu hamnat snett, de är inte ute och festar och super som många andra, de behöver inte visa sig tuffa och coola inför kompisar.
Jag gör allt för mina barn.
Var ju hemma med de i över 10år. När jag började jobba så jobbade jag natt för att alltid finnas där när de komm hem från skolan, vilket de sagt har varit toppen.
De får varm lagad mat varje dag då de kommer hem från skolan, ofta doftade huset av nybakade bullar då de kom hem.
Nej nu blir detta hur långt som helst, måste avsluta och fortsätte en annan gång, måste få något gjort här nu :)
Stooor kram till er
Make och barn nr 4 har åkt iväg till en tävling och blir borta hela dagen.
Har ofts ofta funderat varför mitt liv ser ut som det gör, vad är det för fel på mig?
Hittar inte svaret på den frågan.
Träffar en beteendevetare regelbundet för att försöka få ordning på mitt självförtroende.
I veckan hade jag ett besök hos henne och vi ritade upp ett familjeträd för att försöka se bakgrunden till allt.
Var rätt otäckt faktiskt att få det svart på vitt på det viset. När jag var liten var den enda person som fanns där för mig på det sättet jag behövde, min Farmor. Av henne fick jag uppmärksamhet och kärlek, något som inte mina föräldrar gav mig, de hade fullt upp med att jobba.
Mina syskon hade inte mycket till övers för mig heller, är mellanbarn i syskonskaran, min storebror och lillasyster fick i stort sett all uppmärksamhet (den som nu mina föräldrar gav)
Jag var aldrig ute och rännde i tonåren, var hemma, städade innan mamma kom hem från jobbet för att hon skulle slippa för hon var ju så trött jämt, men tor inte att det var bra heller, nej det var inte tillräckligt bra gjort. Var heller inte bra att jag jämt var hemma enligt de, jag MÅSTE skaffa kompisar, mina syskon var ju ute jämt. Men jag behövde inte mängder av kompisar, jag hade en och för mig räckte det, jag ville bara ha lite närhet och kärlek av mina föräldrar.
När sedan jag började bli tonåring och kontakten med Farmor blev sämre då vi inte bodde i samma land, hittade jag en kompis, hon och hennes föräldrar blev min räddning, utan de hade jag inte suttit här idag, hade inte funnits i livet.
Skolan var en jobbig tid för mig, jag var mobbad från första klass till och med nionde, varför vet jag inte riktigt. I högstadiet ville jag byta klass till min bästa kompis men det fick jag inte, läraren hade frågat eleverna i den klassen om de ville att jag skulle börja där, och tuffa och stöddiga som de flesta var i den med (utom min kompis) så tyckte inte de att jag skulle få börja där, så det var bara att finna sig och plågas och stå ut de sista åren.
När jag sen blev 17 träffade jag min nuvarande make.
Törstig efter kärlek så fastnade jag för honom.
Han var inte den bästa för mig, visade det sig snabbt och varför jag höll han kvar med näbbar och klor vet jag ej.
Kanske för att jag har så dåligt självförtroende, för vem vill ha mig??
Han har gjort precis allt man inte ska i ett förhållande och jag står trots det kvar???
I samma veva som jag träffade maken så hände så tog det inte många månader förrän han hade varit med någon annan, stod trots det kvar men vände det mot mig själv och började banta, han kanske var otrogen för han tyckte jag var tjock??
Bantade, var ute och sprang varje kväll, gick ner i vikt och blev en av de smalaste på Gymnasiet, alla runt omkring mig var oroliga, fick träffa skolsköterskan men jag bantade ju inte , jag åt, - LÖGN från mig.
Nåväl, till slut så lyckades jag ta mig ur det då så många påtalade att jag var för smal.
Men detta med vikt har sedan dess förföljt mig genom hela livet.
Bantar och går ner i vikt massor emellanåt, blir träningsnarkoman med, ja varför? Jo för då får jag lite uppmärksamhet, då ser folk mig, och med folk menar jag mina nära och kära.
Skaffade barn rätt ung, vid 26 års ålder var jag mamma till 5 barn födda mellan -90-96
Glömde bort mig sjäv mycket under den tiden hade ju inte tid att tänka alla dessa tankar.
Men nu är det hundra gånger värre.
Jag älskar mina barn och jag gör så gott jag kan utifrån det jag upplevt.
Tror att jag är en bra Mamma men ibland tvivlar man starkt på sig själv.
Men jag vet att mina barn är bra, ingen har ännu hamnat snett, de är inte ute och festar och super som många andra, de behöver inte visa sig tuffa och coola inför kompisar.
Jag gör allt för mina barn.
Var ju hemma med de i över 10år. När jag började jobba så jobbade jag natt för att alltid finnas där när de komm hem från skolan, vilket de sagt har varit toppen.
De får varm lagad mat varje dag då de kommer hem från skolan, ofta doftade huset av nybakade bullar då de kom hem.
Nej nu blir detta hur långt som helst, måste avsluta och fortsätte en annan gång, måste få något gjort här nu :)
Stooor kram till er
Mitt liv
Ja, mitt liv har varit kantat av jobbigheter och svårigheter sedan barndomen.
Massor av saker som hänt som nu kommit ikapp mig som jag dagligen kämpar med.
Mina egna barn börjar bli stora och då kommer väl allt om ens egen barndom upp till ytan.
Sen har det hänt en hel del tråkigheter i mitt liv de senaste 15 åren som även sätter sina djupa spår i mig.
Senaste riktigt tråkiga sak hände för ett år sedan. Men vad som hände skriver jag inte här, vågar inte ifall något av mina barn skulle hitta denna blogg.
Men det finns några som vet vad som hänt och vet vad jag syftar på.
Stor kram till er som varit ett stöd för mig och som orkar lyssna på mig.
Uppskattar verkligen att ha sådana vänner.
Ja drar inte bakgrunden till allt just nu men det kanske kommer senare.
Förstätter där jag slutade i min gamla blogg.
Barn nr 2 en tjej. Skadade axeln igen för 3 veckor sedan, har varit mycket turer hit och dit med läkare och akutbesök men ingen hjälp får man. Fick tipset om en ortoped dom är privat men som har avtal med landstinget, ringde dit och fick en tid den 18/11, fort gick det och nu har vi varit på det besöket.
Måste säga att det var en helt underbar läkare, tacka vet jag privatpraktiserande läkare.
Tog inte lång tid för honom att undersöka barn nr 2 och konstatera att hon behöve opereras om hon ska kunna bli bra och med 90% säkerhet kunna fortsätta med sin idrott.
Behöver inte ens vänta på att ta en röntgen! Vi/hon sparar massor av tid på detta, tid hon kan lägga ner på rehabiliteringen för operationen sker redan den 11/12!!
Jobbigt var det att ha henne hemma.
Mycket jobbigt psykiskt för mig. Jag gör allt för mina barn, om jag kunde skulle jag ta ner månen för de.
Men resurserna är små och hur mycket man än vill ge de allt så går det ibland inte.
Skriver om detta senare, orkar inte just nu, är trött och sliten, grät i stort sett hela dagen igår..
Ena dagen är man lycklig då saker går ens egen väg, för att nästa dag falla pladask i marken och vara nere och bara gråta över allt. Ja vem har sagt att det är lätt att vara tonårsförälder?? Ingen tror jag.
Fast mina barn är jag så stolt över men ibland märks det att de trots att de är "vuxna" i sina egna ögon så är de bara barn än men att säga det till en som tror sig vara så vuxen och klok som en 18-åring, det går ju inte och ibland är det svårt att inte ta åt sig av det barnen säger. Man blir ibland ledsen och trots att man inte ska visa det utan försöka vara stark i vissa lägen så går det inte.
Har haft en hel del otur med saker som gått sönder med här hemma, värmesystemet krånglar och än är det inte ordning på det.
Spisen gick sönder och en begagnad har inhandlats igår men tro inte att det bara var att koppla in den, nej då är det något elfel som gör att bara 2 plattor fungera, dock är spisen hel men elfelet ligger någonstans i källaren, det är något fas som fattas, vad nu det är för nåt ;)
Hoppas ni orkar följa min blogg, blir mer skrivet här än i gamla men denna kommer som sagt vara min slask blogg där jag skriver tråkiga och roliga saker. Men allt handlar om mitt liv.
Massor av saker som hänt som nu kommit ikapp mig som jag dagligen kämpar med.
Mina egna barn börjar bli stora och då kommer väl allt om ens egen barndom upp till ytan.
Sen har det hänt en hel del tråkigheter i mitt liv de senaste 15 åren som även sätter sina djupa spår i mig.
Senaste riktigt tråkiga sak hände för ett år sedan. Men vad som hände skriver jag inte här, vågar inte ifall något av mina barn skulle hitta denna blogg.
Men det finns några som vet vad som hänt och vet vad jag syftar på.
Stor kram till er som varit ett stöd för mig och som orkar lyssna på mig.
Uppskattar verkligen att ha sådana vänner.
Ja drar inte bakgrunden till allt just nu men det kanske kommer senare.
Förstätter där jag slutade i min gamla blogg.
Barn nr 2 en tjej. Skadade axeln igen för 3 veckor sedan, har varit mycket turer hit och dit med läkare och akutbesök men ingen hjälp får man. Fick tipset om en ortoped dom är privat men som har avtal med landstinget, ringde dit och fick en tid den 18/11, fort gick det och nu har vi varit på det besöket.
Måste säga att det var en helt underbar läkare, tacka vet jag privatpraktiserande läkare.
Tog inte lång tid för honom att undersöka barn nr 2 och konstatera att hon behöve opereras om hon ska kunna bli bra och med 90% säkerhet kunna fortsätta med sin idrott.
Behöver inte ens vänta på att ta en röntgen! Vi/hon sparar massor av tid på detta, tid hon kan lägga ner på rehabiliteringen för operationen sker redan den 11/12!!
Jobbigt var det att ha henne hemma.
Mycket jobbigt psykiskt för mig. Jag gör allt för mina barn, om jag kunde skulle jag ta ner månen för de.
Men resurserna är små och hur mycket man än vill ge de allt så går det ibland inte.
Skriver om detta senare, orkar inte just nu, är trött och sliten, grät i stort sett hela dagen igår..
Ena dagen är man lycklig då saker går ens egen väg, för att nästa dag falla pladask i marken och vara nere och bara gråta över allt. Ja vem har sagt att det är lätt att vara tonårsförälder?? Ingen tror jag.
Fast mina barn är jag så stolt över men ibland märks det att de trots att de är "vuxna" i sina egna ögon så är de bara barn än men att säga det till en som tror sig vara så vuxen och klok som en 18-åring, det går ju inte och ibland är det svårt att inte ta åt sig av det barnen säger. Man blir ibland ledsen och trots att man inte ska visa det utan försöka vara stark i vissa lägen så går det inte.
Har haft en hel del otur med saker som gått sönder med här hemma, värmesystemet krånglar och än är det inte ordning på det.
Spisen gick sönder och en begagnad har inhandlats igår men tro inte att det bara var att koppla in den, nej då är det något elfel som gör att bara 2 plattor fungera, dock är spisen hel men elfelet ligger någonstans i källaren, det är något fas som fattas, vad nu det är för nåt ;)
Hoppas ni orkar följa min blogg, blir mer skrivet här än i gamla men denna kommer som sagt vara min slask blogg där jag skriver tråkiga och roliga saker. Men allt handlar om mitt liv.
Min nya blogg
Välkommen till min nya blogg.
Här kommer jag att skriva om allt som rör mitt liv just nu.
Hade en blogg tidigare där jag skrev allt sånt i men då det är flera i min närhet som jag inte ville skulle läsa den så beslutade jag mig att göra en ny och denna blir anonym, inga namn ska nämnas här.
Detta för att denna blogg ska vara som bloggen heter: Min slasktratt
Här kommer jag skriva om allt jobbigt och glädjeämnen som sker i mitt liv.
Mitt liv har varit kantat av mycket jobbigheter som jag försöker handskas med på bästa sätt.
Här kommer jag att skriva om allt som rör mitt liv just nu.
Hade en blogg tidigare där jag skrev allt sånt i men då det är flera i min närhet som jag inte ville skulle läsa den så beslutade jag mig att göra en ny och denna blir anonym, inga namn ska nämnas här.
Detta för att denna blogg ska vara som bloggen heter: Min slasktratt
Här kommer jag skriva om allt jobbigt och glädjeämnen som sker i mitt liv.
Mitt liv har varit kantat av mycket jobbigheter som jag försöker handskas med på bästa sätt.
