Julen, en familje högtid??
Nu är julen förbi.
Efter flera veckors förberedelser så är jag nu helt slut och förkyld till råga på allt.
Julen ja. En tid då de flesta firar med släkten.
Inte vi.
För oss är det en helt vanlig dag utom just maten och julklapparna.
Vi firar ej med släkt. Mina syskon vill ej ha med mig att göra efter att jag sagt ifrån om att jag inte en gång till orkar försöka få ihop min sida av släkten till en träff i alla fall en gång om året.
Försökte efter mammas 60-års dag med det. Hennes enda önskan då hon fyllde 60 var att vi skulle träffas en gång om året och vi bokade midsommar.
Midsommar närmade sig och jag var villig att ta på mig allt vad gäller matlagning mm.
Men några dagar före talade syrran om att deras familj ska festa med sina kompisar och efter det ville inte heller min bror komma.
Jag fick ta mammas besvikelse och fick lyssna på hennes beklaganden efter det.
Till slut sade jag ifrån och mejlade mina syskon om att jag inte orkar mer, att de vet var jag finns om de vill ha med mig att göra.
Det tog mina syskon som att jag sade upp bekantskapen med de och jag får inte ens kalla min syster för just syster och jag skulle hålla mig till mina låtsas vänner på nätet (mina bloggvänner)
Min bror vill ej heller ha med mig att göra mer.
Tänk att det ska behöva vara såhär att när jag för en gångs skull stampar ner foten och talar om vad jag tycker och tänker så ska man säga upp bekantskapen med mig??!!!
Har alltid varit den som fogat mig för andra och aldrig fått tänka på mig själv.
Efter senaste misshandeln så har jag även kommit på kant med min far.
Orkar inte prata med honom för hela min barndom har kommit ikapp mig.
Ja, jag skyller allt på min barndom men vet även att jag är vuxen och måste göra det bästa av mitt liv jag har kvar.
Men det är inte så lätt.
Jag fick aldrig känna att jag duger, alltid var det något som var fel.
Men enligt min far så har vi haft en perfekt uppväxt.
Ja han har en helt annan bild av den än vad både jag och mina syskon har. Konstigt.
Min mor vill inte riktigt komma hit till oss mer efter misshandeln då hon inte kan möta min man, hon har sagt att hon inte vill komma hit om han är här.
Får mejl från henne ibland om att hon minsann tycker att jag ska ha tid att hälsa på hos henne.
Men hur ska jag hinna med det? Jag jobbar dubbelt varje dag och helgerna måste jag jobba ikapp hemma med det jag ej hinner med under vardagarna.
Hem sysslorna måste ju göras.
Hon tycker även att vi ska kunna prata med varandra om det är något som jag tycker hon gjort fel men hur ska jag kunna göra det? Varje gång jag gjort det så börjar hon gråta och tycka synd om sig själv och det slutar med att jag får vara den vuxna i situationen och hon är ett barn.
Det orkar jag ej med för hur det än är så är jag trots allt hennes barn och kommer alltid vara ett barn och söka tröst mm hos henne men får jag ej det så får det vara, ska väl inte vara meningen att jag ska må sämre då jag träffat henne.
Min mans släkt har vi ej heller så mycket att göra med vad gäller familjehögtider.
De har sina egna familjer de firar jul med.
Sen tror jag även att våra släktingar är lite rädda för att umgås med oss, de vet nog inte hur de ska bete sig efter att allt detta med misshandel har ägt rum.
För hur det än är så ska det ju vid sådana här sammankomster drickas och maken klara ju inte av att hantera alkohol.
Jättetråkigt är det för på Julafton tyckte barnen det var jättetråkigt att inga släktingar firade med oss.
Barnen är så stora nu så de vill ha annat än bara julklappar, de vill ha en speciell dag då vi har uppesittar kväll med andra och firar jul som de flesta gör med släkten.
Nej hos oss är det jag som sliter med mat, städning och jagande av klappar.
Sen efter middagen på julafton är jag slutkörd.
Jag hade med glädje gjort allt detta om vi hade en släkt sammankomst men nu känns det bara trist att göra allt.
Maten har tagit flera dagar att förbereda och äts upp på en halvtimme.
Klapparna rivs upp på en timme sen är det slut och alla sitter vid sina datorer och barnen tycker det är tråkigt.
Så nu sitter jag här på Juldagen, jättetrött och sjuk för det är klart man blir sjuk efter att ha jäktat som fan.
Ser dock med blandad förtjusning till Nyårsafton som vi har tänkt fira med min goda vän.
Men hur ska det gå? Maken kommer bli full och sitta vid datorn och inte vara nå social.
Är jätterädd för att han kommer dricka för mycket igen.
Dock vågar han nog inte ge sig på mig mer men han kommer att minnas varje ord som jag sagt för gud bevare mig väl om jag råkar skoja lite på hans bekostnad (vilket ju de flesta par gör med varandra ibland)
Gör jag det kommer han minnas det för tid och evighet.
Får verkligen akta min tunga.
Men sen spelar det ingen roll vad jag säger för vad som än kommer ur mina läppar så vrider och vänder han det i sitt huvud till att jag skulle sagt något som förolämpade honom.
Ja herregud hur ska nyår gå????
Vet ej men ångest har jag.
Men inget kan få mig att fira det med min vän.
Sen om maken inte klarar av vissa saker får står för honom, han får fan lära sig att det jag säger är inget illa menat.
Kram på er alla och God fortsättning
Efter flera veckors förberedelser så är jag nu helt slut och förkyld till råga på allt.
Julen ja. En tid då de flesta firar med släkten.
Inte vi.
För oss är det en helt vanlig dag utom just maten och julklapparna.
Vi firar ej med släkt. Mina syskon vill ej ha med mig att göra efter att jag sagt ifrån om att jag inte en gång till orkar försöka få ihop min sida av släkten till en träff i alla fall en gång om året.
Försökte efter mammas 60-års dag med det. Hennes enda önskan då hon fyllde 60 var att vi skulle träffas en gång om året och vi bokade midsommar.
Midsommar närmade sig och jag var villig att ta på mig allt vad gäller matlagning mm.
Men några dagar före talade syrran om att deras familj ska festa med sina kompisar och efter det ville inte heller min bror komma.
Jag fick ta mammas besvikelse och fick lyssna på hennes beklaganden efter det.
Till slut sade jag ifrån och mejlade mina syskon om att jag inte orkar mer, att de vet var jag finns om de vill ha med mig att göra.
Det tog mina syskon som att jag sade upp bekantskapen med de och jag får inte ens kalla min syster för just syster och jag skulle hålla mig till mina låtsas vänner på nätet (mina bloggvänner)
Min bror vill ej heller ha med mig att göra mer.
Tänk att det ska behöva vara såhär att när jag för en gångs skull stampar ner foten och talar om vad jag tycker och tänker så ska man säga upp bekantskapen med mig??!!!
Har alltid varit den som fogat mig för andra och aldrig fått tänka på mig själv.
Efter senaste misshandeln så har jag även kommit på kant med min far.
Orkar inte prata med honom för hela min barndom har kommit ikapp mig.
Ja, jag skyller allt på min barndom men vet även att jag är vuxen och måste göra det bästa av mitt liv jag har kvar.
Men det är inte så lätt.
Jag fick aldrig känna att jag duger, alltid var det något som var fel.
Men enligt min far så har vi haft en perfekt uppväxt.
Ja han har en helt annan bild av den än vad både jag och mina syskon har. Konstigt.
Min mor vill inte riktigt komma hit till oss mer efter misshandeln då hon inte kan möta min man, hon har sagt att hon inte vill komma hit om han är här.
Får mejl från henne ibland om att hon minsann tycker att jag ska ha tid att hälsa på hos henne.
Men hur ska jag hinna med det? Jag jobbar dubbelt varje dag och helgerna måste jag jobba ikapp hemma med det jag ej hinner med under vardagarna.
Hem sysslorna måste ju göras.
Hon tycker även att vi ska kunna prata med varandra om det är något som jag tycker hon gjort fel men hur ska jag kunna göra det? Varje gång jag gjort det så börjar hon gråta och tycka synd om sig själv och det slutar med att jag får vara den vuxna i situationen och hon är ett barn.
Det orkar jag ej med för hur det än är så är jag trots allt hennes barn och kommer alltid vara ett barn och söka tröst mm hos henne men får jag ej det så får det vara, ska väl inte vara meningen att jag ska må sämre då jag träffat henne.
Min mans släkt har vi ej heller så mycket att göra med vad gäller familjehögtider.
De har sina egna familjer de firar jul med.
Sen tror jag även att våra släktingar är lite rädda för att umgås med oss, de vet nog inte hur de ska bete sig efter att allt detta med misshandel har ägt rum.
För hur det än är så ska det ju vid sådana här sammankomster drickas och maken klara ju inte av att hantera alkohol.
Jättetråkigt är det för på Julafton tyckte barnen det var jättetråkigt att inga släktingar firade med oss.
Barnen är så stora nu så de vill ha annat än bara julklappar, de vill ha en speciell dag då vi har uppesittar kväll med andra och firar jul som de flesta gör med släkten.
Nej hos oss är det jag som sliter med mat, städning och jagande av klappar.
Sen efter middagen på julafton är jag slutkörd.
Jag hade med glädje gjort allt detta om vi hade en släkt sammankomst men nu känns det bara trist att göra allt.
Maten har tagit flera dagar att förbereda och äts upp på en halvtimme.
Klapparna rivs upp på en timme sen är det slut och alla sitter vid sina datorer och barnen tycker det är tråkigt.
Så nu sitter jag här på Juldagen, jättetrött och sjuk för det är klart man blir sjuk efter att ha jäktat som fan.
Ser dock med blandad förtjusning till Nyårsafton som vi har tänkt fira med min goda vän.
Men hur ska det gå? Maken kommer bli full och sitta vid datorn och inte vara nå social.
Är jätterädd för att han kommer dricka för mycket igen.
Dock vågar han nog inte ge sig på mig mer men han kommer att minnas varje ord som jag sagt för gud bevare mig väl om jag råkar skoja lite på hans bekostnad (vilket ju de flesta par gör med varandra ibland)
Gör jag det kommer han minnas det för tid och evighet.
Får verkligen akta min tunga.
Men sen spelar det ingen roll vad jag säger för vad som än kommer ur mina läppar så vrider och vänder han det i sitt huvud till att jag skulle sagt något som förolämpade honom.
Ja herregud hur ska nyår gå????
Vet ej men ångest har jag.
Men inget kan få mig att fira det med min vän.
Sen om maken inte klarar av vissa saker får står för honom, han får fan lära sig att det jag säger är inget illa menat.
Kram på er alla och God fortsättning
Kommentarer
Postat av: Ulrika
Tack, kära vän och detsamma!
Det låter jobbigt och väldigt tråkigt att det blivit så för dig.
Fruktansvärt ledsamt när man förberätt så mycket och så vips är det över och ingen visar direkt uppskattning
Jag hoppas det ska gå bra på nyårsafton.
Skickar massor med varma kramar till dig.
Postat av: Lejonkvinnan
Hej vännen och god fortsättning!
Ja julen är ju inte rolig för alla tyvärr, har ju själv vuxit upp med mindre roliga sådana. Men jag hoppas att du får tid för vila och får njuta lite nu i mellandagarna och att du kryar på dig!
Hoppas också att nyår blir så bra som den kan bli!
Du vet var jag finns om du vill och behöver!
Massa kramar!!
Postat av: marie
Goa vän!!
Låter som du har det jobbigt. Tänker på dej!
Hoppas nyår går bra och att ni får en rolig och skön kväll.
Många kramar från mej, jag tänker på dej!!
KRAM
Trackback
